Resa med kids

En blogg om att resa med barn till när och fjärran

Vandring ner från Åreskutans topp med barn i släptåg

Igår toppade vi den här Årevistelsen och hela fjällsemestern med att ta kabinbanan upp och sedan gå hela vägen ner från Åreskutan. En värdigare avslutning på den här resan är svår att tänka sig!

Nöjd familj på väg ner från Åreskutan.

Vi hade kollat upp tänkbara vägar via appen Åre Trails, som för övrigt är riktigt användbar för att hitta vandringsleder i området kring Åre, och sett att det gick att välja på att gå östra (led 215) eller västra (led 214) vägen ner. Lederna är klassade i olika svårighetsgrader som överensstämmer med pisternas gradering på vintern, och eftersom den östra vägen ansågs vara svart och därmed ”svår”, föll valet på den västra med medelsvår röd märkning.

Det visade sig vara ett bra beslut. Även om det aldrig kändes läskigt på något sätt, hade jag inte önskat mig en svårare vandring med tre- respektive femåringar. Det är inte direkt bara att knalla på, utan du får klättra på vissa ställen, och nedåt är alltid svårare än uppåt. Men killarna gillade utmaningen, och vi vet sedan innan att det är betydligt lättare att motivera dem framåt om vägen innehåller spännande inslag, till exempel som här i form av snöfläckar, dammar att kasta sten i, stenrösen att bygga på (eller välta) samt att hålla koll efter målade stenar som visade vägen.

Leden går under eller vid sidan av kabinbanans sträckning ganska länge, och utsikten är därefter. Tror jag stannade ungefär hundra gånger och tog bilder eller bara tittade ut över diverse berg i när såväl som fjärran – det var helt magiskt! Vädret var också perfekt för detta äventyr, ca 17-18 grader i byn med sol och moln, runt 13 uppe på toppen.

När du kommit förbi de svåraste partierna är du framme vid Hummelstugan och Hummelliftens bergsstation, där du får besluta om du vill ta en brantare väg ner via Mörvikshummeln mot Fjällgården eller om du vill ha en enklare (men lite längre) avslutning som går via en lätt sluttande väg bort mot VM8:an och sicksackar sig ett par gånger ner längs berget.

Leden vi gick från topp till dal. Bild från appen Åre Trails.

Längs vägen finns det hur många naturliga rastställen som helst med makalös utsikt, så ett hett tips är att inte göra som vi och (för en gångs skull) planera för lunch nere i byn, utan att packa med sig mat och äta den längs vägen …

Vi hade nog räknat med drygt ett par timmars vandring, men det tog snarare det dubbla eftersom vi stannade många gånger och lekte och för att det heller inte går att tjata på barnen för att få dem att gå fortare – då åker bromsen i direkt. Som reservplan, eftersom mat började kännas hett eftertraktat hos samtliga familjemedlemmar, hade vi Worldcupliften som vi tänkte ta sista biten ner till byn, men när vi kom fram visade det sig att den tyvärr var stängd just denna dag. Det hade vi möjligen kunnat kolla när vi åkte upp, men det var det ingen som tänkte på. Lyckligtvis hade vi med oss ett gediget snacksförråd som blev räddningen.

Vi fick finta bort hägringen om att åka lift, som vi dessvärre redan hade lyckats presentera för barnen, och sikta mot Fjällgården istället vilket tog nästan en timme extra. Med ett par kexchoklad och axelåkning de sista hundra meterna tog vi oss ändå ner på darriga ben, och väl på restaurangen hade killarna inga som helst problem med att härja och leva rövare, till synes helt oberörda av att just ha vandrat den längsta sträckan i sina liv.

Efter lunch och glass och öl i benen orkade vi knata ner den sista sträckan till bilen vid kabinbanans dalstation och summerade där 8 km, 13 000 steg och två ofantligt stolta föräldrar. Det var så himla roligt att vi lyckades genomföra detta tillsammans, och det är verkligen en dag vi kommer att minnas och leva på länge. Så fantastiskt!

Nu sitter vi i bilen och är redo att bränna de 60 milen ner till Stockholm och Solna. Bakom oss lämnar vi en fjällvärld som vi alltid kommer att längta tillbaka till och definitivt inte har semestrat i för sista gången. Så bra veckor!

Benägen att hålla med!
Vandring uppe på skutan.
Nästan som att flyga.
Lek under konjaksstenen på väg upp. Det sägs att folk i gamla tider tog sig en stärkande och värmande konjak i skydd av detta klippblock på väg upp till skutans topp.
Vila & utsikt.
Downhill-cykling är minst sagt poppis.
Kast med stenar.
🖤 Far & son.
Fler AIK-fans hade varit uppe före oss.
Glass!
Glass!

Petris veckorapport, Sälen edition

Jag kunde inte hålla mig ifrån skrivandet denna resa heller, så här kommer en lista med fokus på våra tio dagar i Sälen.

Veckans optimister: Nybyggandet som sker i samband med att Sälens flygplats invigs i vinter — det byggs överallt!

Veckans ”och så leker ni inte med elden barn…”: Att leka med elden i olika former var en del av min barndom på somrarna i Norra Finland (det fanns inte så mycket annat att göra…). Intresset verkar gått i arv.

Eldning pågår.

Veckans bryggeri: Sälen Fjällbryggeri. Flera goda sorter och extra plus till alla roliga produktnamn.

Fjällfolk, fina grejer.

Veckans lek, film och ljudbok: Mästerdetektiven Kalle Blomkvist.

Räddarna i nöden (bild från Imdb.com)

Veckans bildfråga 1: Fyra hamburgare skulle grillas, en var redan provsmakad. Vems är tugget?

Vem har bitit här?

Veckans taskiga timing: Den yngres vana att vilja gå på toaletten (och göra nr 2) på ställen där toalett inte finnes.

Veckans ”den jag såg inte riktigt komma”: Jag kommer på mig själv med att sitta och kolla upp vandringsleder i fjällen.

Veckans mysiga: Att basta med sina barn.

Veckans ”sådan mor sådan son”: Intresset för pussel verkat gått i arv.

500 bitar — en baggis.

Veckans konstiga: Att åka lift nedåt.

Veckans ”är det kväll nu pappa”? Inte lätt att veta när solen är uppe mellan 03.30-23.00 typ.

Veckans bildfråga 2: Vi grillar överallt där det finns möjlighet. I Fulufjällets Nationalpark hittade vi denna ”grill”, men är det en grill eller en blomlåda?

Blommor eller burgare, det är frågan.

Veckans slarver: Anna med sina strumpor, dom är överallt, men jag blir samtidigt imponerad över att det finns så många olika typer av strumpor för olika användningsområden.

Veckans packningshjälte: Min fru — att hemma i sommarhetta packa för en fjällvecka (som dessutom förlängdes) med allt vad det innebär vädermässigt och få med allt, är imponerande!

Veckans bil: Självklart våran bil som hittills levererat till 100% och det tål att nämnas här.

Veckans räddning: I Experiums bottenvåning finns det ett paradis i form av en tvättstuga.

Små tvättmästare.

Veckans hjälte: Det kom en man från Mora i en orange bil och gjorde ett jobb som behövde göras, det var lördag kväll och hans semester hade börjat. Men är man en hjälte så är man.

Slamsugning pågår.

Veckans kombi: Det var länge sedan jag såg så många Volvo och Saab av modell äldre men den här förlängda (!?) Volvo 240 på Experiums parkering i Lindvallen var något utöver det vanliga.

Plats för … högtalare?

Min ambition är att skriva en lista till från denna fjällvistelse, vi får se om så blir fallet.

Tack för att ni tog er tid!

//Petri

Nästa: Åre!

Nu har det gått nästan två veckor sedan vi anlände till Sälen för en veckas semester, och vi har fortfarande inte lyckats ta oss hem. Istället för att packa ihop och åka söderut som planen var, beslutade vi oss för att bege oss i rakt motsatt färdriktning, varför detta inlägg nu påtas nu ihop med inspiration av en rakt igenom storslagen utsikt över Åreskutan.

Det började med att vi inte alls kände oss färdiga med Sälen och dess omnejd när det började närma sig hemfärd förra helgen. Vi hade flera saker kvar på att göra-listan, vädret började bli varmare och ingen av oss hade någon som helst lust att åka hem – särskilt inte barnen. Vi kollade av möjligheterna att behålla stugan längre vilket var grönt, det skulle inte komma någon direkt efter oss, och började sedan göra upp planer för de nyförvärvade dagarna.

Den sista riktigt regnruskiga dagen i Sälen spenderade vi på Experiums äventyrsbad i Lindvallen, något vi utlovat redan hemma och som visade sig vara en riktigt bra upplevelse trots att de vuxna i den här familjen har en minst sagt ljummen inställning till de flesta slags badhus och offentliga pooler. Nyckeln, som alltid, var förstås att vara på plats i samma ögonblick som portarna slogs upp och att nöjt kunna avrunda badstunden när de stora massorna anlände strax efter lunch.

Så även om jag inte vill tänka på hur det ser ut inne på äventyrsbadet en vintereftermiddag med dåligt väder under typ vecka nio, var det nu på sommaren en trivsam aktivitet en regnig dag. Killarna (och därmed vi) åkte vattenrutschkanor som aldrig förr, och bland höjdpunkterna syntes även möjligheten att simma ut i varm utomhuspool i regnet samt att bada i virvelpoolen där hela familjen for runt som andra vantar.

På fredagen besökte vi vattenfallet Njupeskär i Fulufjällets nationalpark (mer om det i separat inlägg), en utflykt som gav mersmak och skakade ordentligt liv i våra tankar på att fortsätta vidare upp genom Sverige efter Sälen. Detsamma gjorde turen vi tog till Trysil i Norge någon dag senare, ungefär 45 minuter från Sälen, där vi ägnade en dag åt att nästan lyckas bestiga Trysilfjellet.

Vi hade också ett par dagar med diverse administration, lokala aktiviteter (läs: återbesök i Trollskogen) samt förberedelser för vidare färd i form av att uppsöka Experiums tvättstuga (intressant upplevelse) innan vi avslutade Sälenvistelsen på topp med en tur till Mellanfjällsstugan på Hemfjället. Otroligt mysig vandring på hela 6 kilometer som Love genomförde helt själv medan Valter åkte axlar bara något 500-tal meter. Vi avrundade med öl och glass på Gustav Grill & Bar i Lindvallen tillsammans med Annas kompis och f.d. kollega Toni som numera jobbar på Skistar. En fantastisk dag som fick sätta punkt för en tid i Sälen, som överträffade alla förväntningar.

På kvällen tog vi ett snabbt beslut om att Åre skulle få bli vår nästa destination. Vi rekade boende, slängde ut ett par svar på annonser på Blocket och bestämde oss för att lämna Sälen på förmiddagen nästa dag. GPS:en visade hela 5,5 timmar för sträckan Sälen-Åre, så vi bokade in oss på hotell i Klövsjö, ungefär halvvägs upp för att mjuka upp det hela. Det blev ett fint stopp som bjöd på både brygghäng vid (Klöv?)sjön samt hotellmiddag och efterföljande frukostbuffé på morgonen, innan vi åkte vidare mot Åre.

Sedan igår är vi nu inkvarterade uppe vid Copperhill i Åre Björnen, i en lägenhet med milsvid utsikt över både Åreskutan och dalen nedanför. Gårdagkvällen spenderade vi nere i Skistar-Valles värld i Björnen tillsammans med härliga Eskilstunafamiljen bestående av Annas barndomsvän Sara med familj, som råkade befinna sig i Åre precis samtidigt som vi. Vi har också hunnit med en tur upp till toppen på Skutan – en klar höjdpunkt på resan så här långt!

Njupeskär – Sveriges högsta vattenfall

Drygt en timme från Sälen ligger finfina Fulufjällets nationalpark, med höjdpunkten Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall. Vi åkte dit med barnen och fick en härlig dag i skogen.

Att besöka Njupeskär med barnen var något vi fått tips om både en och två gånger, av flera av varandra oberoende källor. Det verkade uppenbarligen vara en utflykt av rang, så i fredags packade vi ryggsäckarna för en heldag, hoppade in i bilen och stack dit.

Vi har en tendens att alltid välja den väg som GPS:en anser snabbast, utan att kolla upp vad det är för typ av väg, och den här gången gick vi på en klar nit när vi lurades att åka på grusvägar genom skogen istället för att köra på ordentliga vägar via Särna som enligt uppgift skulle ta 6 minuter längre … Men fram kom vi till slut, och blev nästan folkskygga när vi såg alla bilar på parkeringen efter att ha vistats i lugna sommar-Sälen i en knapp vecka. Vi hittade dock snabbt en parkering, började gå mot vattenfallet, och friden sänkte sig åter över familjen.

För att nå Njupeskär vandrar du längs en fin led genom skogen. Det bär över spänger, broar och diverse stock och sten, och barnen uppskattade turen en masse. I alla fall tills det började gå uppför, då blev det en del knotande hos framför allt Valter, 3. Love, 5, kunde lätt avledas med fokus på den forsande bäck som rann genom skogen och som härstammade från vattenfallet. Ett stort nöje i all sin enkelhet var att vid en av broarna släppa ner pinnar och snabbtillverkade barkbåtar på ena sidan för att sedan se dem komma ut på andra sidan – Love hade förmodligen kunnat stanna där hela dagen om vi inte mutat med färdkost för att komma vidare.

Efter ett par kilometers vandring genom skogen fick vi äntligen syn på vattenfallet på långt håll, vilket var toppen som motivation för att få barnen att fortsätta framåt. Efter ett gäng trappor (nedför lyckligtvis, håll höger när vägen grenar sig första gången …) och spänger kom vi till utkiksplatsen, och Love och Petri fortsatte sedan nästan ända fram till fallet på de något hala stenarna medan Valter och jag nöjde oss med att kolla på håll. Mängden bilar på parkeringen till trots var det inte särskilt trångt vid vattenfallet, och vi fick en fin stund där. Det är helt klart mäktigt att se vattnet störta ut från klipporna högt ovanför och fortsätta ner i forsen.

Ett orosmoln under dagen var att den lunch vi tagit med tarvade att vi hittade en grillplats. Eftersom det dök upp flera sådana ganska tidigt under rundan blev vi lite kräsna och ratade dem på grund av andra grillande besökare, vilket vi fick ångra senare. Det slutade med att vi tog oss alla de fem kilometerna runt utan mat, för att sedan göra upp eld precis där vi inledde vår vandring. Lyckligtvis var det inget barn som klagade över detta.

Efter maten hängde vi en stund i Naturum och tittade på bilder, spår och spillning från diverse vilda djur innan vi återvände till bilen och åkte, på asfalterade vägar, hem till Sälen igen. En riktigt bra utflykt i välskött nationalpark som vi verkligen kan rekommendera!

Snabbfakta, Njupeskär och Fulufjällets nationalpark

Vad: Sveriges enligt uppgift högsta vattenfall med en fallhöjd på 93 meter, som du når via fina leder genom skogen

Hitta hit: Finns tillgängligt via Google Maps. Kommer du söderifrån, t ex från Sälen som vi, rekommenderar vi varmt att du trotsar GPS:en och kör riksväg 311 via Särna, särskilt om du har en bil du är rädd om … Stor parkering finns nära entrén till nationalparken.

För vem: Den som gillar skog och natur, med eller utan barn.

Pris: Gratis.

Matmöjligheter: Restaurang fanns vid entrén men testades inte av oss. Ett par grillplatser (med ved) fanns på vägen mot vattenfallet, däremot inga på vägen tillbaka (om du går motsols). Många fina naturliga rastplatser för den som inte är i behov av grill.

Övrigt: Ta med sele/bärstol till de yngsta, svårt med vagn pga många trappor nära vattenfallet. Toaletter finns både på Naturum och vid entrén till nationalparken, liksom möjlighet att fylla på vatten.

Sommarsemester – i Sälen

Att planera sommarsemester efter att nyligen ha kommit hem efter sitt livs resa var inte det enklaste. De senaste två somrarna har huvudfokus legat på att båtluffa i Grekland, men med förra årets fina sommar i färskt minne, i kombination med ett ganska mättat sol- och badbehov, var vi sugna på att ge våra egna breddgrader och Moder Svea en chans. Först ut: En vecka i Sälen.

Jag måste medge att beslutet om att semestra i Sverige ifrågasattes av mig mer än en gång under förra veckan, när jag med ett missbelåtet öga på diverse väderappar kände mig tvungen att utöka packningen till att inkludera såväl killarnas galonbyxor som mössa, vantar och halsdukar till både barn och vuxna. Eftersom de sista dagarna hemma i Stockholm dessutom bjöd på rekordtemperaturer kändes det än mer paradoxalt att gräva i källaren efter underställ och fleecetröjor, men med facit i hand kan jag konstatera att det var värt ansträngningen.

Den komplexa packningen till trots var det något mycket välbekant och fantastiskt med att vara på väg någonstans tillsammans igen. Våra tre månader i Asien i vintras må kännas avlägsna numera, men rutinerna kring att vara på resande fot sitter kvar hos oss alla, och sedan några dagar tillbaka är vi avslappnat installerade i en stuga i Tandådalen/Sälen.

Den största anledningen till att vi hamnade i just Sälen är att vi via ett tidigare jobb har tillgång till en stuga på Gusjösätern, på fjället mitt emot östra Tandådalen. Både Tandådalen och närliggande Hundfjället är mer eller mindre stendött vad det gäller etablissemang sommartid, så den som vill ha nära till folkliv och arrangerade aktiviteter bör snarare bosätta sig i Lindvallen där både lift och restauranger håller öppet. Men vi stortrivs med lugnet och utsikten här, och är nöjda med att ha allting på 10 minuters bilavstånd.

Och det där vädret som jag hade mina misstankar om i förra veckan har visat sig bli mycket bättre än väntat. Visst, första kvällen undrade vi nog alla vad vi egentligen hade gett oss in på, när sol och 23 grader blixtsnabbt byttes mot åska och ösregn medan vi traskade runt i ett nedstängt skidområde. Valet av resmål kändes liksom inte helt optimalt när vi fick inta den (sedan långresan) obligatoriska resdagsglassen inne på Hemköp i Tandådalen medan regnet piskade mot rutorna utanför butiken, och vi vuxna vågade knappt titta på varandra av rädsla för att råka uttala det vi tänkte – varför i hela fridens namn sitter vi HÄR och inte nere på [insert valfri destination runt Medelhavet]?!

Men, när vi kom tillbaka till stugan sken solen igen, och kvällens första glas rosé kunde intas på terrassen. Sedan första dagen har regnet hållt sig borta med några få undantag, och att det är kallt (runt 10–12 grader) har faktiskt ingen större betydelse när en vandrar i fjäll och grillar lunchen över öppen eld. Love och Valter stortrivs, och när barnen är nöjda är vi vuxna som bekant också det. Vårt ständiga framgångsrecept till lyckade resor med barnen är att fokusera på aktiviteter som både de och vi gillar – och att vara i naturen är helt klart en sådan sak.

Under våra första dagar har vi hunnit med att besöka Trollskogen i Hundfjället, göra snöbollar av de sista snöfläckarna i Tandådalen (exotiskt för killarna som missade hela svenska vintern i år), vandra till Stensjön i Lindvallen samt gå en liiiten bit av Södra Kungsleden. Kvar på att göra-listan står bland annat äventyrsbadet på Experium/Lindvallen och en dagstur till vattenfallet Njupeskär någon timme härifrån. Mer från oss inom kort!

I mål efter vandring till Stensjön, Lindvallen.
Väntar på den perfekta glöden.
På tur.

Att komma hem efter en långresa + våra höjdpunkter

Tiden går overkligt snabbt – vi har redan hunnit vara hemma i två veckor och vår långresa känns allt mer avlägsen. Innan den bleknar helt, om än till det mest tjusfulla av minnen, ska vi försöka sammanfatta den med några summerande tankar och massor av härliga bildminnen.

Jag vet inte hur många gånger jag svarat på den klassiska sportfrågan ”hur känns det” de senaste veckorna, men nog kan det röra sig om ett tjugo-trettiotal. Frågan syftar givetvis till att ta reda på hur det känns att vara hemma igen, och det mest ärliga svaret är nog att jag inte riktigt vågar ta reda på det. Det är en sak att komma hem från en tvåveckors semester och ha haft det underbart, då kan en mildrande åtgärd vara att helt enkelt boka eller i alla fall påbörja planeringen för en likvärdig resa kommande år eller säsong. Men att riva av tre (helst fler) nya månaders tjänstledigt nästa vinter igen till förmån för en ny långresa kan nog te sig lite väl magstarkt även för våra ganska flexibla arbetsgivare. Och kanske även för oss själva och vårt sparkonto. Vem vet.

Många frågar vilket resmål som var bäst på vår långresa och även där har jag svårt att ge ett direkt svar, men när jag tänker tillbaka är det vistelserna i storstäderna jag saknar mest och främst längtar tillbaka till – i synnerhet Kuala Lumpur och Ho Chi Minh. Kanske för att de boenden vi hade där snabbt gjorde att vi kände oss som hemma och innehöll alla bekvämligheter samtidigt som det fanns en alldeles fantastisk storstad utanför dörren med hur mycket som helst att se och göra tillsammans. Men självklart saknar vi strandlivet också, särskilt när vi står och kämpar med overaller OCH galonbyxor medan det underkylda regnet piskar mot rutorna utanför. Kombinationen av städer/stränder och korta/längre vistelser var nyckeln till framgång för oss, utan tvekan.

Nu är alla tillbaka på jobb och förskola sedan ett par veckor tillbaka. Det märks tydligt att barnen, framför allt Love, är glada över att träffa sina kompisar igen, och den absolut största behållningen med att komma hem är alla släktingar och vänner som vi redan hunnit eller snart ska träffa. Det som är i särklass svårast är att inte få spendera dagarna ihop som familj längre. Vi har haft så himla roligt tillsammans under resan och delat så många upplevelser och känslor att kontrasten blir stor när alla ger sig av på egen hand till jobb eller förskola. Inte för att vi alla alltid varit sams eller för att allting varit friktionsfritt hela tiden, verkligen inte, men det fanns sådana enorma mängder tid att det liksom inte gjorde något om alla inte alltid var på topp. I vardagen krymper den gemensamma tiden till några få timmar morgon och kväll, och läget blir genast mer pressat samtidigt som alla är tröttare och brottas med olika typer av egna utmaningar.

Jag är SÅ glad att vi valde att investera pengarna, tiden och planeringen som krävdes för att genomföra den här långa resan med barnen, och kan utan tvekan säga att den är något av det allra bästa vi gjort. Den har definitivt öppnat dörrar och satt igång tankar kring vad som är viktigt och vad som inte är det, och nu gäller det att se till att förvalta alla de insikter vi fått längs vägen. Att resa länge tillsammans är något jag verkligen hoppas att vi får möjlighet att göra igen framöver.

Bloggen och Instagramkontot får förstås leva kvar, och jag hoppas att vi snart får en riktigt bra anledning att skaka liv i dem ordentligt igen!

Långresa med barn i Sydostasien 18/19 – snabba fakta och höjdpunkter

Antal länder: 3 (Thailand, Malaysia och Vietnam)
Antal öar: 4 (Koh Samet, Koh Lipe, Koh Lanta och Koh Phayam – alla i Thailand)
Antal boenden: 19
Antal båtresor: 6
Antal nätter på sjukhus: 3
Resans bästa stad: Kuala Lumpur
Resans bästa strand: Pattaya, Koh Lipe – trots allt.
Resans bästa måltid (utvald av Anna): Grönsaks-phở (nudelsoppa) på Bazar Café & Restaurant i Hoi An, Vietnam.
Resans bästa matland (utvalt av Petri): Vietnam.
Resans bästa maträtt (Love): Banana Porridge eller Banana Pancake, båda helst utan banan.
Resans bästa maträtt (Valter): Kyckling och ris, helst överallt och alla måltider.
Resans bästa boende, kategori stad: Fraser Residence, Kuala Lumpur, Malaysia.
Resans bästa boende, kategori strand: Eco Lanta Resort, Koh Lanta, Thailand.
Resans sämsta boende: Hotell Dynasty Grand i Bangkok. Inget större fel på boendet i sig, men klientelet bestod i stort sett enbart av ensamma västerländska män, och tillfälliga besök på rummet var tillåtna. Kan inte rekommenderas.
Resans bästa pool: Vi trivdes bäst vid poolen på Orchid 6 i Huay Yang samt på Kahuna’s Beach Bar i Hoi An. Ingen av dem var spektakulär på något sätt, tvärtom, men lugnet (i Huay Yang) och stämningen (på Kahuna’s) gör dem till vinnare! 
Resans jobbigaste valuta: Den vietnamesiska dongen. Att betala flera hundra tusen för en lunch kändes alltid lite småstökigt och det var svårt att hålla reda på vad saker egentligen kostade. 
Resans skönaste sängar: Fanns på Fraser Residence i Kuala Lumpur. Vissa av oss rev till och med upp lakanen för att ta reda på tillverkaren (vilken var Slumberland Sleep Solutions, reds anm).
Resans låt: Temat från Super Wings/Mästerflygarna, på valfritt språk …
Resans mesta hemlängtan: Vi hade egentligen ingen hemlängtan överhuvudtaget, förutom möjligen de varmaste dagarna på Koh Phayam när möjligheten att kunna stoppa huvudet i en snödriva kändes extremt lockande.
Resans bästa transport: Tågresan från Bangkok till Huay Yang – otroligt mysigt att färdas med tåg genom Thailand.
Resans värsta transport: Utan konkurrens bilresan med Rally-Kalle från Wattanapat Hospital i Trang till Koh Lanta. Nära döden-upplevelse av rang.
Resans aha-upplevelse: Att vi faktiskt inte har särskilt små barn längre – och att det därmed är otroligt mycket enklare att resa än det varit tidigare. Fantastiskt!

Sydostasien 18/19 – resan i bilder

Koh Samet, Thailand

Bangkok, Thailand

Huay Yang, Thailand

Kuala Lumpur, Malaysia

Koh Lipe, Thailand

Koh Lanta, Thailand

Ho Chi Minh City, Vietnam

Hoi An, Vietnam

Koh Phayam, Thailand

TACK till alla er som har hängt med!


Relaterade inlägg:
1. Boka i förväg eller inte? Så har vi lagt upp vår långresa
2. På väg – tre månaders långresa väntar

Petris veckorapport #12

Här kommer slutligen en rapport. Jag måste erkänna att inspirationen inte varit på topp denna sista vecka. Men med trogna lösares stöd (Tack P. Fridell) har rapporten gjorts möjlig, ett stort tack för att ni alla varit med!

Veckans macka: Dundermackan Orvar på lokala bageriet som fick oss att bli mätta till frukost igen. Fantastiskt att hitta färskt bröd på en ö som Phayam.

Veckans varma koppen: Att hälla havregryn i kokhett vatten och sen blanda är en väldigt bra nödlösning för rädda mindre bra frukostar. Just nu är det mest jag som gillar konceptet i familjen men hoppas på ökad spridning.

Veckans Safety First: Färden till första stranden här på Phayam skedde på tre moppar som tillsammans transporterade allt bagage (inkl. den enorma vagnväskan), hela familjen och givetvis också tre chaufförer som körde. Märks att vi acklimatiserat oss säkerhetsmässigt.

Veckans jakt: Ni trogna läsare vet att barnen får glass när vi har resdag. Här på Koh Phayam är elen begränsad och således också antalet frysar. Konstigt nog hade båda barnen plötsligt en väldig energi att hänga med på jakt. Uthålligast var Love som promenerade en halvtimme i +32 grader för att till slut få belöning (med rätt smak).

Veckans språk: Engelska. Barnen har börjat visa ett stort intresse för att lära sig. Den äldre förstår enklare meningar och svarar på frågor medan den yngre fortsätter med ett ”thank you” lite här och där.

Veckans i-landsproblem: Att stranden är för lång/bred. Dvs att avståndet mellan vattnet och ens egna ”basecamp” är för långt, och att man därmed inte orkar hämta simglasögon och annat som efterfrågas i havet.

Veckans ”har du barnasinnet kvar?”: Att leka i vågorna är tydligen något som man aldrig blir för gammal för. Blir nog minst en-två timmar om dagen för 25% av familjen. Gissa vem?

Veckans barnvakt(er): Andra barn, alldeles fantastiskt. Tack familjen Rudert för umgänget!

Veckans kreativa: Att skapa eldshow med ficklampor. Valter är helt frälst i hela konceptet och frågar ständigt om männen som vi döpt till ”eldmän”. Här på Phayam lyser dock tyvärr dessa män med sin frånvaro. Ursäkta min göteborgska.

Veckans AC: Fläktarna som sliter på hårt om nätterna och faktiskt gör så att vi inte saknar klimatanläggning så mycket som väntat.

Veckans transport: Ingen av er följare har väl missat vår traktorfärd från öns norra strand till den södra? Det gjorde ingen här på ön heller, folk vinkade och fotograferade oss. Roligaste var nog ändå att chauffören fotade oss också. Minnen skapas.

Veckans Postnord: Går det att skriva 12 rapporter utan att nämna post? Nej, självklart inte. Här på Phayam kommer såklart posten också och levereras från en moppe direkt på stranden.

Veckans kassaskåp: Efter omkring tjugo olika boenden på denna resa så har vi haft ett antal lösningar på safety box. Den sämsta är nog den lilla lösa bärbara varianten eftersom den är just bärbar. Det mest vanliga är nog att det inte finns någon alls. På Aow Yai Bungalows fanns däremot en klassisk skrivbordslåda med lås.

Veckans ”learning by doing”: Valter som vägrade lyssna på sina föräldrar och tog en sked torkad chili innan frukost. Det kommer han inte göra igen.

Veckans hetaste webbplats: Surf-forecast.com där Anna kollar in låg- och högvatten och planerar dagen efter chansen att hitta den perfekta glidarvågen. Catch the Wave!

Nya tag nästa resa! Tack igen för att ni tagit er tid att läsa och kommentera!

//Petri

Resans goaste macka!
”Do you have baby seat?” 😉
Belöningen efter en lång jakt.
Modern klimatanläggning.
Fin arbetsmiljö. 👌📯
Kassaskåpet.
Chili till frukost. 🌶🌶🌶

Även en långresa har ett slut …

Hur märkligt det än känns på många sätt är vi nu inne på det absoluta upploppet av vår tre månader långa resa. 

Tiden har gått fort samtidigt som det förstås känns som att vi har varit borta i en halv evighet. Det är lite som om det var i ett annat liv vi satt på flyget till Bangkok i början av december och försökte fatta att resan vi väntat på så länge faktiskt hade börjat. Nu sitter vi här utanför en bungalow på Koh Phayam, en ansenlig mängd erfarenheter rikare, och jobbar lite på att känna efter hur det känns att vara på väg hem efter det här äventyret.

Den senaste veckan har vi spenderat barfota på stranden tillsammans med några av barnens och våra allra bästa vänner. En sak vi funderade en del över innan vi åkte var hur barnen, framför allt Love som snart fyller fem år, skulle klara sig utan kompisar under dessa månader, och hur vi skulle kunna leva upp till den dagliga stimulans de får av vännerna på förskolan hemma. En obefogad oro visade det sig, för det har verkligen gått hur bra som helst. Love och Valter har lekt mer och bättre tillsammans än någonsin (även om de samtidigt också tagit syskonbråken till en ny nivå), och eftersom vi rest runt och besökt så många olika ställen har många dagar handlat om att upptäcka saker tillsammans hela familjen vilket gjort att det inte funnits så mycket utrymme för att sakna mer jämnårigt sällskap än en två år äldre/yngre brorsa.

Men, nu när vi ser dem leka järnet med sina efterlängtade kompisar, inser vi hur mycket det betyder för dem, och är superglada över att vi haft möjlighet att möta upp vännerna inte bara en utan två gånger, först i Huay Yang och nu på Koh Phayam. Och vi vuxna tycker förstås att det är minst lika roligt med sällskap! 

Hela den sociala biten förmildrar eventuell ångest inför den stundande hemkomsten en hel del. Killarna pratar om vännerna på förskolan nästan dagligen, de saknar mor- och farföräldrar och har börjat fnula på vilka barn som de kan tänkas träffa ute på gården när vi kommer hem. Och såklart ska det bli skönt att komma hem till bekvämligheter som drickbart vatten i kranen, möjlighet att laga och äta precis det en vill och inte minst, den egna sängen (och kudden!). 

Men samtidigt, skulle någon komma med en påse pengar och meddela oss att vi tagit fel på datum och att jobben inte väntade oss förrän om en eller ett par månader — inte sjutton skulle vi åka hem för lite kranvatten! Då hade vi nog begett oss upp till Bangkok om ett tag, hyrt en lägenhet i några dagar och planerat vårt nästa drag. Ljuva dröm! 😃

Relaterade inlägg:
1. Att komma hem efter en långresa + våra höjdpunkter
2. På väg – tre månaders långresa väntar

Koh Phayam moments

Koh Phayam. Thailands västkust utanför Ranong, nästan på gränsen till Burma. Det sägs att ön påminner om Thailand som det var för 25 år sedan. Själv har jag ingen aning, jag satte mina fötter på thailändsk mark första gången så sent som 2008 och vet således ingenting om hur det var ”förr” — jag vet bara att det lilla jag sett av Koh Phayam hittills är riktigt bra. 

Det har blivit många resor sedan den där första, och jag vill hävda att jag har fått rätt bra koll på åtminstone södra delarna av den här svenskkolonin i Sydostasien, från de mest sönderexploaterade turistorterna på Phuket till avkrokar till stränder på Koh Phangan och Koh Samet. Ändå känner jag tidigt att Koh Phayam faktiskt är en smula annorlunda. Vi är ett 15-tal personer som väntar vid Ranong Pier på fredagsförmiddagen. Båten som plockar upp oss är av samma typ som de som tar turister från Pak Bara och Trang till Koh Lipe, men medan båtarna där är fyllda till knappt godkänd nivå för sjösäkerhet, finns det här gott om plats att breda ut både packning och familj. Fler är vi inte.

Färden går genom grumliga kanaler kantade av mangrove, ankrade fiskebåtar och enkla bosättningar. Det bruna vattnet blandas upp med mer grönblått ju längre vi kör, och när vi passerat Koh Chang, ön som delar namn men till synes knappast mycket mer än så med den betydligt mer kända namnen på Thailands östkust, får vi syn på en annan ö vars grönska kantas av ett vitt stråk innan det blåa andamanhavet tar vid, och inser att det är Koh Phayam. 

Första intrycket är kanske ingen kioskvältare. Det är skräpigt på stranden invid där båten lägger till, och piren ser ut som pirar i Thailand gör mest. Något avskavd, kanske lite rasad på sina ställen, men för ändamålet funktionell. Vi bär i land kids och ryggsäckar, inställda på att hitta en taxi med om inte fyra så åtminstone tre hjul, men får veta att några sådana inte existerar. Det är bara att ta en unge och en ryggsäck var, hoppa upp bakpå varsin motorcykeltaxi, släppa kontrollbehovet och försöka njuta av färden genom djungeln till stranden Ao Khao Kwai på andra sidan ön. Barnen älskar äventyret och vi vuxna försöker glömma bort att vi kommer från Sverige och lite av det säkerhetstänk vi fått med modersmjölken … 

Vi överlever förstås och blir anvisade vår bungalow. Den är av det rustikare slaget, saknar AC helt, har bara el vissa timmar på dygnet och luktar ungefär som det gjorde i kanothuset där jag brukade hänga med mina föräldrar som liten — en lukt som förmodligen egentligen bara betyder lätt fuktskadat trähus men som för mig också påminner om ledighet, frihet och lyckliga stunder. Och från verandan syns havet, och när jag öppnar fönstren för att släppa in friskare luft hörs vågorna tydligt så långt som in i badrummet. Vi går ner på stranden, som trots att klockan närmar sig 14 inte är befolkad av mer än en handfull personer, kastar oss i det ljumma vattnet och vet att vi kommer att älska detta ställe.

Och senare på kvällen, efter att vi blötlagt hela familjen i havet under ett antal timmar och jag ätit en burmesisk sallad med någon sorts teblad jag inte ens visste existerade i matlagning överhuvudtaget men som är så goda att jag kommer drömma om dem i veckor, kanske månader framöver, får vi syn på dem. Precis när solen är knallröd och redo dyka ner bakom öarna i väst och stämningen på stranden har nått sin kulmen, så kommer de där, vännerna som vi inte sett sedan början av januari men som vi nu beslutat att möta upp här. 

Barnen vet inget, men vi har hållit utkik de senaste timmarna och är spända på mötet. Först går de bara förbi varandra med några meters marginal, det finns liksom inte ens i deras värld att några av deras bästa vänner skulle kunna dyka upp här på stranden. Vi måste påkalla deras uppmärksamhet, och till sist faller poletten ner och glädjen är ett faktum. Kramen mellan våra äldsta är så innerlig att en vill gråta av glädje, och beslutet att åka hit istället för någon annanstans kunde inte kännas mera rätt.

Nu väntar någon veckas total avkoppling (nåja) tillsammans innan det är dags för vår familj att vända hemåt mot Sverige igen. Mer om vår tid här kommer inom kort!

På väg till Phayam.
Svårt att hitta bättre solnedgångar …
Tillsammans igen! ❤️
Fyra av fem i bild. 💕
Vi drar!
Bloggande pågår. 🤓

Petris veckorapport #11

Här kommer en renodlad rapport från Vietnam!

Veckans outtröttlige: ”Vad vill du äta Valter?” ”Jag vill ha kyckling och ris” Det finns fortsatt ingen hejd på ätandet av detta. Vi föräldrar begränsar rätten till en gång per dag samt försöker smussla in tofu då och då för att undvika skörbjugg.

Veckans optimism: Att gå med barn på gator som är fulla med leksaker, krimskrams och annat intressant är till slut väldigt tröttsamt. Den yngre har dock överlistat systemet genom att varenda gång säga ”Jag ska köpa den imorgon” med väldigt bestämd röst.

Veckans taxi: Cykeltaxi är väldigt hett i Hoi An. Selfiepinne i handen är ett måste för att dokumentera upplevelsen.

Veckan ”Det går bra nu, eller?”: Grab-bilarna i Hoi An håller ofta klart bättre standard än ordinarie taxibilar.

Veckans tips till inköparna på Systembolaget: Ni behöver inte prova det röda vinet från Dalat-regionen i Vietnam för det har vi redan gjort. Slut på meddelande.

Veckans cementerade könsroller: Måste verkligen Kinderäggen delas upp könsmässigt i Vietnam?

Veckans lyx: Vi hade gratis tvätt av kläder på K.A Villa, hotellet i Hoi An. Efter en liten försiktig start med en påse varannan dag så avslutade vi med flaggan i topp och lämnade in två påsar, samma dag.

Veckans tunnelseende: När man efter tio minuter av grävande i sanden inser att barnen sen länge lämnat byggarbetsplatsen på stranden och nu leker med annat, inser man att det fortfarande är en jäkligt kul lek!

Veckans oväntade låtval: När högtalaren på utflyktsmålet Marble Hills (berg med tempel och buddhistiska helgedomar) spelade Modern Talking-dängor tätt följt av Lambada (!) kändes till och med Titanic-melodin mer lämpad.

Veckans utmaning: Att gräva en ”pool” i sanden på stranden är något som barnen gillar. Utmaningen består i att ha rätt avstånd till havet och samtidigt ha tidvattnets rörelser i beaktande. Vissa i familjen har till och med börjat frekventera www.tide-forecast.com, där det går att se klockslag för hög- och lågvatten på platser i hela världen, för att på så sätt optimera poolens placering …

Veckans gift: Frigolitbitar på stranden, det ger en hopplös känsla.

Veckans tråkiga gäster: Vi beställde samma (supergoda!) frukost varje dag på K.A Villa i Hoi An, till personalens stora bekymmer (då de inte kunde erbjuda så många vegetariska alternativ). För att lugna dem informerade Anna värdinnan om att undertecknad ätit havregrynsgröt till frukost varje dag i snart nitton år och att det således inte fanns någon som helst anledning till oro …

Veckans misstroendeförklaring: Att försöka ta på sig bälte i en taxi. Chauffören försäkrade mig om att det inte var nödvändigt eftersom han enligt egen uppgift ”kör lugnt”. Plikttrogen som jag är informerade jag om att det faktiskt är lag på bälte i Sverige.

Veckans bro: Den Japanska bron, Hoi Ans mest fotograferade sevärdhet. Vi försökte tre-fyra gånger innan vi lyckades övertyga barnen och oss själva att det var dags att gå över. I rena glädjen gick vi faktiskt över bron fyra gånger totalt. De tidigare försöken hade främst stoppats av massinvasion av andra turister samt oinspirerade barn/föräldrar.

Veckans rum: Det sk. lekrummet (som egentligen ör ett läsrum med böcker och tavlor) på K.A Villa som barnen fullkomligen älskat. Ett begränsat antal leksaker i kombination med personalen och en allmän hotellvardag har varit en optimal kombination.

Veckans service: Servitören på Salt Pub i An Bang som byggde ihop en provisorisk säng bestående av stolar till Valter när han däckade innan middagen. Tack, du räddade vår middag!

Veckans ryggsäck: Fjällrävens Kånken är väldigt populär här i Sydostasien och bärs av både västerländska och asiatiska turister. Självklart går det att köpa kopior överallt, då dock under namnet Fjallraven Kanken …

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Risk för skörbjugg?
”Den ska jag köpa IMORGON!”
Cykeltaxiparad!
Könsindelade ägg.
”Ånej, inte Lambada igen!”
”Kommer vågorna snart?”
Japansk bro i Vietnam.
Provisorisk säng på Salt Pub.
Mycket kånkande/kankande är det!
« Äldre inlägg

© 2019 Resa med kids

Tema av Anders NorenUpp ↑