Om vandring, friluftsliv och att resa med barn.

Kategori: Åre

Åre – ett paradis även på sommaren

Sommaren 2019 spenderade vi en vecka i Åre. Vi hyrde en stuga nästan ända uppe vid Copperhill i Björnen, med utsikt över Åreskutan, Åresjön och fjällen runtomkring. Barnen, då 3 och 5 år, trivdes från första stund, och vi hittade massor av fina vandringar och naturupplevelser under vår vecka.

Här följer alla inlägg från vår resa.

Åreskutan – tips på fina vandringar

Åreskutan är ett berg som verkligen bjuder in till maffiga vandringar under sommaren. Med sina 1 420 meter över havet är utsikten på många håll magnifik. Eftersom liftarna tar dig upp även sommartid finns det flera fina alternativ för dig som vandrar med små barn eller av olika skäl inte vill ha en strapatsrik vandring, men det finns också flera riktigt utmanande turer. Kort sagt, Åreskutan har något för alla.

Vandring till toppen av Åreskutan

Att någon gång under en sommarvistelse i Åre ta sig upp till toppen av Åreskutan är väl nästan obligatoriskt. Självklart kan du välja att göra det helt till fots från byn, men har du som vi små barn med på vandringen är ett betydligt mer lockande alternativ att använda dig av de sommaröppna liftarna för att ta dig upp i höjd med Kabinbanans bergsstation på 1 274 meter över havet.

När vi gjorde denna vandring 2019 använde vi oss av just Kabinbanan för att ta oss upp, men när vi var här igen under sommar 2020 fick vi istället åka VM8:an och därefter byta till Gondolen för att ta oss upp till samma ställe. Detta då Kabinbanan har stängt för gott och ska rivas. Biljett till liften köper du antingen i förväg via Skistars webbplats eller också på plats nere vid VM8:an. Biljetterna gäller tur- och retur, det går alltså bra att ta liften ner igen.

Love och Valter vid BaseCamp Åreskutan, sommaren 2019.
Love och Valter vid BaseCamp Åreskutan, sommaren 2019.

Väl uppe på 1 274 meters höjd har du sedan 146 höjdmeter kvar att avverka innan du är uppe på toppen. Här kan du välja mellan en lättare och en svårare led, där den lätta motsvarar ungefär knagglig grusväg, och den svåra innebär lite klättring men ingenting som treårige Valter inte klarade av. Båda lederna är ordentligt skyltade och det är enkelt att hitta upp till toppen. Vi valde på barnens initiativ den svårare leden, och den tog oss ungefär en timme upp med stopp för att spana efter renar och kasta lite snöboll i de stora snösamlingar som ofta fortfarande finns kvar här under sommaren.

När du kommer upp till toppen väntar en otrolig belöning bestående av hänförande 360-vyer över landskapet och bergen runtomkring. På toppen av Åreskutan finns också Åre Toppstuga, som sägs vara Sveriges högst belägna café, där det går att köpa våfflor och annat fika. Vi testade dock aldrig detta, utan hade med oss egen lunch som vi åt på baksidan av Skutan med utsikt över Kallsjön. Därefter blev vi kvar länge, länge och byggde stentorn och njöt av tillvaron i största allmänhet, innan vi vandrade den enklare vägen ner till liften igen vilket tog någon halvtimme.

Något som kan vara värt att understryka är att vädret ibland tvingar liftarna att stänga tidigare än planerat, vilket gör att det inte går att ta sig ner till byn på annat sätt än till fots. Håll koll på prognosen och dra dig inte för att fråga om status innan du ger dig upp till toppen.

Vandring från Åreskutan ner mot byn

Under vår första sommarvistelse i Åre, när barnen var bara 3 och 5 år, avslutade vi fjällsemestern med att ta kabinbanan upp och sedan gå hela vägen ner från Åreskutans topp. En värdigare avslutning på semestern var svår att tänka sig, och detta är verkligen en vandring vi kan rekommendera. Året efter gjorde vi den dessutom igen, men då alltså på lite mer ofrivillig basis … Mer om det i slutet av det här inlägget.

Familjen på väg ner från Åreskutan sommaren 2019.
Nöjd familj på väg ner från Åreskutans topp.

Vi hade kollat upp tänkbara vägar ned från Åreskutans topp via Åre Trails, en tjänst som för övrigt är riktigt användbar för att hitta vandringsleder i området kring Åre. Det går att välja på att gå östra (led 215) eller västra (led 214) vägen ner. Lederna är klassade i olika svårighetsgrader som överensstämmer med pisternas gradering på vintern, och eftersom den östra vägen ansågs vara svart och därmed ”svår”, föll valet på den västra leden, 214, med medelsvår röd märkning. Informationen på Åre Trails bygger på att du går leden nerifrån byn och upp, men vi valde alltså att göra det omvända.

Det visade sig vara ett bra beslut. Även om det aldrig kändes läskigt på något sätt, hade jag inte önskat mig en svårare vandring med tre- respektive femåringar. Det är inte direkt bara att knalla på, utan du får klättra på vissa ställen, och nedåt är alltid svårare än uppåt. Men killarna gillade utmaningen, och vi vet sedan innan att det är betydligt lättare att motivera dem framåt om vägen innehåller spännande inslag, till exempel som här i form av snöfläckar, dammar att kasta sten i, stenrösen att bygga på (eller välta) samt att hålla koll efter målade stenar som visade vägen.

Leden går under eller vid sidan av kabinbanans sträckning ganska länge, och utsikten är helt fantastisk. Tror jag stannade ungefär hundra gånger och tog bilder eller bara tittade ut över diverse berg i när såväl som fjärran – det var helt magiskt! Vädret denna julidag var också perfekt för detta äventyr, ca 17-18 grader i byn med sol och moln, runt 13 uppe på Åreskutans topp.

När du kommit förbi de svåraste partierna är du framme vid Hummelstugan och Hummelliftens bergsstation, där du får besluta om du vill ta en brantare väg ner via Mörvikshummeln mot Fjällgården eller om du vill ha en enklare (men lite längre) avslutning som går via en lätt sluttande väg bort mot VM8:an och sicksackar sig ett par gånger ner längs Åreskutan.

Karta över vår vandring ner från Åreskutans led 214, från appen Åre Trails.
Leden vi gick från Åreskutans topp till dal. Bilden kommer från appen Åre Trails (som tyvärr inte längre finns kvar/underhålls, men webbplatsen finns och innehåller samma information även om jag gillade appen betydligt bättre).

Längs vägen ner över Åreskutan finns det hur många naturliga rastställen som helst med makalös utsikt, så ett hett tips är att inte göra som vi och (för en gångs skull) planera för lunch nere i byn, utan att packa med sig mat och äta den längs vägen …

Vi hade nog räknat med drygt ett par timmars vandring, men det tog snarare det dubbla eftersom vi stannade många gånger och lekte och för att det heller inte går att tjata på barnen för att få dem att gå fortare – då åker bromsen i direkt. Som reservplan, eftersom mat började kännas hett eftertraktat hos samtliga familjemedlemmar, hade vi Worldcupliften som vi tänkte ta sista biten ner till byn, men när vi kom fram visade det sig att den tyvärr var stängd. Det hade vi möjligen kunnat kolla när vi åkte upp, men det var det ingen som tänkte på. Lyckligtvis hade vi med oss ett gediget snacksförråd som blev räddningen.

Vi fick finta bort hägringen om att åka lift, som vi dessvärre redan hade lyckats presentera för barnen, och sikta mot Fjällgården istället vilket tog nästan en timme extra. Med ett par kexchoklad och axelåkning de sista hundra meterna tog vi oss ändå ner på darriga ben, och väl på restaurangen hade killarna inga som helst problem med att härja och leva rövare, till synes helt oberörda av att just ha vandrat den längsta sträckan i sina liv.

Efter lunch och glass och öl i benen orkade vi knata ner den sista sträckan till bilen vid kabinbanans dalstation och summerade där 8 km, 13 000 steg och två ofantligt stolta föräldrar. Det var så himla roligt att vi lyckades genomföra detta tillsammans, och det är verkligen en dag vi kommer att minnas och leva på länge. Så fantastiskt!

Nu sitter vi i bilen och är redo att bränna de 60 milen ner till Stockholm och Solna. Bakom oss lämnar vi inte bara Åreskutan utan också en fjällvärld som vi alltid kommer att längta tillbaka till och definitivt inte har semestrat i för sista gången. Så bra veckor!

Skylt med texten "Trappa till himlen".
Benägen att hålla med!
Utsikt uppifrån Åreskutan.
Vandring uppe på Åreskutan.
Valter på Åreskutan.
Nästan som att flyga.
Love och Valter under konjaksstenen på väg ner från Åreskutans topp.
Lek under konjaksstenen på väg upp. Det sägs att folk i gamla tider tog sig en stärkande och värmande konjak i skydd av detta klippblock på väg upp till Åreskutans topp.
Anna tar paus.
Vila & utsikt.
Downhillcykling i Åre.
Downhill-cykling är minst sagt poppis i Åre.
Love och Valter kastar stenar i sjö uppe på Åreskutan.
Kast med stenar nedanför kabinbanan.
Petri och Valter på vandring ner.
? Far & son.
AIK-märke på Åreskutan.
Fler AIK-fans hade varit på Åreskutan före oss.

Uppdatering från sommaren 2020 – en mer ofrivillig vandring ner från Skutan

I augusti 2020 gjorde vi ett nytt besök i Åre och en tur upp på Åreskutan var givetvis ett självklart inslag även under denna semestervecka. Planen var denna gång inte att gå ner, utan att bestiga toppen igen, men det blåste otroligt kallt. Vi hade begått det stora misstaget att inte packa ner vantar till vare sig oss eller barnen, så vi gav upp några hundra meter från toppen och begav oss tillbaka mot Gondolen (som numera är den lift tillsammans med VM8:an som gäller för att ta sig upp på Åreskutan, eftersom kabinen har stängt för gott).

I samma stund som vi kom fram till liften insåg vi att den precis hade stängt just på grund av nämnda blåst, och att det var apostlahästarna som gällde för att ta sig ner till byn igen. Det vill säga, de ca 7-8 kilometer ned för berget, vilka tagit oss fyra timmar att avverka året innan. Självklart hade vi heller ingen lunch med oss den här gången heller.

Det blev att älga in på BaseCamp Åreskutan, cafét som ligger i anslutning till kabinbanan, och snabbt skicka i barnen varsin stödglass för att hålla humöret uppe medan vi föräldrar gjorde upp planer för hur vi skulle lägga upp den ofrivilliga vandringen ner. Vi presenterade det hela som en spännande utmaning samtidigt som glassen åts och lade upp det som ett äventyr vi som familj behövde ta oss igenom (vilket med tanke på kylan, blåsten och den välbekant långa vandringen inte kändes som någon grov överdrift).

Det hela gick ändå över förväntan. Love var upprörd över den uteblivna turen ner med Gondolen, eftersom han sett fram emot den, men vi siktade in oss mot Hummelliften och bestämde oss för att med hjälp av den ta oss ner till Fjällgården och därifrån ta Bergbanan sista biten ner till byn. Vi älgade på med rätt mycket raskare kliv än förra gången, och klarade av sträckan på kanske 2-3 timmar innan det blev belöning i form av burgarlunch på Broken.

Allt löste sig därmed helt okej för vår del, men det kan alltså vara ett hett tips att fråga när du kliver av Gondolen huruvida det finns risk för att de kommer stänga den, och planera din vandring baserat på svaret. 🙂

Andra tips vid vandring på Åreskutan

Tänk på att vädret gärna slår om både snabbt och ofta. Även om det är uppåt 20 grader nere i byn är det inte alls omöjligt att du behöver vantar och mössa uppe på toppen, och regn- och vindtäta kläder i packningen är nästan alltid ett måste. Fundera också på vad du tar på dig på fötterna. Vi har kört med vandringsskor och goretex-gymnastikskor till barnen varje gång, och det har aldrig suttit i vägen. Även om det är soligt finns det alltid spännande bäckar att greja vid och snö att klättra i, och att sen fortsätta vandringen med blöta fötter är ingen hit.

Bor du i byn tar du dig enkelt upp med någon av liftarna eller till fots, men om du som vi kommer med bil finns det ofta gott om parkering åtminstone tidigare på dagen i närheten av VM8:an och vid Kabinbanans dalstation. Det är också bra att ha ett öga på klockan om du tänkt nyttja någon av liftarna för att ta dig ner – hinner de stänga får du en längre promenad.

Packa extra proviant och snacks, och missa inte att fylla vattenflaskorna ordentligt innan du ger dig av. Att behöva stressa ner för att barnen börjar bli hungriga är inget du vill ägna dig åt när utsikten breder ut sig framför dig. Tro oss, vi vet …

Du kanske också vill läsa:
1. Vandra med barn – våra bästa tips
2. Njupeskär och vandring i Fulufjällets Nationalpark 
3. Sommar i fjällen 2.0

Nästa: Åre! Fjällsemestern får spontan fortsättning.

Nu har det gått nästan två veckor sedan vi anlände till Sälen för en veckas semester, och vi har fortfarande inte lyckats ta oss hem. Istället för att packa ihop och åka söderut som planen var, beslutade vi oss för att bege oss i rakt motsatt färdriktning, varför detta inlägg nu påtas nu ihop med inspiration av en rakt igenom storslagen utsikt över Åreskutan.

Det började med att vi inte alls kände oss färdiga med Sälen och dess omnejd när det började närma sig hemfärd förra helgen. Vi hade flera saker kvar på att göra-listan, vädret började bli varmare och ingen av oss hade någon som helst lust att åka hem – särskilt inte barnen. Vi kollade av möjligheterna att behålla stugan längre vilket var grönt, det skulle inte komma någon direkt efter oss, och började sedan göra upp planer för de nyförvärvade dagarna.

Den sista riktigt regnruskiga dagen i Sälen spenderade vi på Experiums äventyrsbad i Lindvallen, något vi utlovat redan hemma och som visade sig vara en riktigt bra upplevelse trots att de vuxna i den här familjen har en minst sagt ljummen inställning till de flesta slags badhus och offentliga pooler. Nyckeln, som alltid, var förstås att vara på plats i samma ögonblick som portarna slogs upp och att nöjt kunna avrunda badstunden när de stora massorna anlände strax efter lunch.

Så även om jag inte vill tänka på hur det ser ut inne på äventyrsbadet en vintereftermiddag med dåligt väder under typ vecka nio, var det nu på sommaren en trivsam aktivitet en regnig dag. Killarna (och därmed vi) åkte vattenrutschkanor som aldrig förr, och bland höjdpunkterna syntes även möjligheten att simma ut i varm utomhuspool i regnet samt att bada i virvelpoolen där hela familjen for runt som andra vantar.

På fredagen besökte vi vattenfallet Njupeskär i Fulufjällets nationalpark (mer om det i separat inlägg), en utflykt som gav mersmak och skakade ordentligt liv i våra tankar på att fortsätta vidare upp genom Sverige efter Sälen. Detsamma gjorde turen vi tog till Trysil i Norge någon dag senare, ungefär 45 minuter från Sälen, där vi ägnade en dag åt att nästan lyckas bestiga Trysilfjellet.

Vi hade också ett par dagar med diverse administration, lokala aktiviteter (läs: återbesök i Trollskogen) samt förberedelser för vidare färd i form av att uppsöka Experiums tvättstuga (intressant upplevelse) innan vi avslutade Sälenvistelsen på topp med en tur till Mellanfjällsstugan på Hemfjället. Otroligt mysig vandring på hela 6 kilometer som Love genomförde helt själv medan Valter åkte axlar bara något 500-tal meter. Vi avrundade med öl och glass på Gustav Grill & Bar i Lindvallen tillsammans med Annas kompis och f.d. kollega Toni som numera jobbar på Skistar. En fantastisk dag som fick sätta punkt för en tid i Sälen, som överträffade alla förväntningar.

På kvällen tog vi ett snabbt beslut om att Åre skulle få bli vår nästa destination. Vi rekade boende, slängde ut ett par svar på annonser på Blocket och bestämde oss för att lämna Sälen på förmiddagen nästa dag. GPS:en visade hela 5,5 timmar för sträckan Sälen-Åre, så vi bokade in oss på hotell i Klövsjö, ungefär halvvägs upp för att mjuka upp det hela. Det blev ett fint stopp som bjöd på både brygghäng vid (Klöv?)sjön samt hotellmiddag och efterföljande frukostbuffé på morgonen, innan vi åkte vidare mot Åre.

Sedan igår är vi nu inkvarterade uppe vid Copperhill i Åre Björnen, i en lägenhet med milsvid utsikt över både Åreskutan och dalen nedanför. Gårdagkvällen spenderade vi nere i Skistar-Valles värld i Björnen tillsammans med härliga Eskilstunafamiljen bestående av Annas barndomsvän Sara med familj, som råkade befinna sig i Åre precis samtidigt som vi. Vi har också hunnit med en tur upp till toppen på Skutan – en klar höjdpunkt på resan så här långt!

© 2020 Resa med kids.

Tema av Anders NorenUpp ↑