Om vandring, friluftsliv och att resa med barn.

Kategori: Thailand (Sida 1 av 2)

Thailand − ett av världens bästa resmål med barn?

Att backpacka och resa med barn i Thailand är ett sant nöje! Vintern 2018/2019 besökte vi en rad olika resmål i Thailand med våra barn, då 2 och 4 år. När vår äldste son var bebis var vi en månad i Thailand, och vi har också besökt landet flera gånger innan barnen. Nästan varje gång har vi valt att prova nya resmål och öar, och vi känner nu att vi har samlat på oss en gedigen erfarenhet av detta på många sätt härliga land!

Följande resmål i Thailand har vi besökt, med eller utan barn. Framöver kommer dessa att uppdateras med länkar till mer läsning.

Nedan har vi samlat alla inlägg från vår långresa vintern 2018/2019 som berör Thailand.

Även en långresa har ett slut …

Hur märkligt det än känns på många sätt är vi nu inne på det absoluta upploppet av vår tre månader långa resa. 

Tiden har gått fort samtidigt som det förstås känns som att vi har varit borta i en halv evighet. Det är lite som om det var i ett annat liv vi satt på flyget till Bangkok i början av december och försökte fatta att resan vi väntat på så länge faktiskt hade börjat. Nu sitter vi här utanför en bungalow på Koh Phayam, en ansenlig mängd erfarenheter rikare, och jobbar lite på att känna efter hur det känns att vara på väg hem efter det här äventyret.

Den senaste veckan har vi spenderat barfota på stranden tillsammans med några av barnens och våra allra bästa vänner. En sak vi funderade en del över innan vi åkte var hur barnen, framför allt Love som snart fyller fem år, skulle klara sig utan kompisar under dessa månader, och hur vi skulle kunna leva upp till den dagliga stimulans de får av vännerna på förskolan hemma. En obefogad oro visade det sig, för det har verkligen gått hur bra som helst. Love och Valter har lekt mer och bättre tillsammans än någonsin (även om de samtidigt också tagit syskonbråken till en ny nivå), och eftersom vi rest runt och besökt så många olika ställen har många dagar handlat om att upptäcka saker tillsammans hela familjen vilket gjort att det inte funnits så mycket utrymme för att sakna mer jämnårigt sällskap än en två år äldre/yngre brorsa.

Men, nu när vi ser dem leka järnet med sina efterlängtade kompisar, inser vi hur mycket det betyder för dem, och är superglada över att vi haft möjlighet att möta upp vännerna inte bara en utan två gånger, först i Huay Yang och nu på Koh Phayam. Och vi vuxna tycker förstås att det är minst lika roligt med sällskap! 

Hela den sociala biten förmildrar eventuell ångest inför den stundande hemkomsten en hel del. Killarna pratar om vännerna på förskolan nästan dagligen, de saknar mor- och farföräldrar och har börjat fnula på vilka barn som de kan tänkas träffa ute på gården när vi kommer hem. Och såklart ska det bli skönt att komma hem till bekvämligheter som drickbart vatten i kranen, möjlighet att laga och äta precis det en vill och inte minst, den egna sängen (och kudden!). 

Men samtidigt, skulle någon komma med en påse pengar och meddela oss att vi tagit fel på datum och att jobben inte väntade oss förrän om en eller ett par månader — inte sjutton skulle vi åka hem för lite kranvatten! Då hade vi nog begett oss upp till Bangkok om ett tag, hyrt en lägenhet i några dagar och planerat vårt nästa drag. Ljuva dröm! ?

Relaterade inlägg:
1. Att komma hem efter en långresa + våra höjdpunkter
2. På väg – tre månaders långresa väntar

Koh Phayam moments

Koh Phayam. Thailands västkust utanför Ranong, nästan på gränsen till Burma. Det sägs att ön påminner om Thailand som det var för 25 år sedan. Själv har jag ingen aning, jag satte mina fötter på thailändsk mark första gången så sent som 2008 och vet således ingenting om hur det var ”förr” — jag vet bara att det lilla jag sett av Koh Phayam hittills är riktigt bra. 

Det har blivit många resor sedan den där första, och jag vill hävda att jag har fått rätt bra koll på åtminstone södra delarna av den här svenskkolonin i Sydostasien, från de mest sönderexploaterade turistorterna på Phuket till avkrokar till stränder på Koh Phangan och Koh Samet. Ändå känner jag tidigt att Koh Phayam faktiskt är en smula annorlunda.

Vi är ett 15-tal personer som väntar vid Ranong Pier på fredagsförmiddagen. Båten som plockar upp oss är av samma typ som de som tar turister från Pak Bara och Trang till Koh Lipe, men medan båtarna där är fyllda till knappt godkänd nivå för sjösäkerhet, finns det här gott om plats att breda ut både packning och familj. Fler är vi inte.

Färden mot Koh Phayam går genom grumliga kanaler kantade av mangrove, ankrade fiskebåtar och enkla bosättningar. Det bruna vattnet blandas upp med mer friskt och grönblått ju längre vi kör, och när vi passerat Koh Chang, ön som delar namn men till synes knappast mycket mer än så med den betydligt mer kända namnen på Thailands östkust, får vi syn på en annan ö vars grönska kantas av ett vitt stråk innan det blåa andamanhavet tar vid, och inser att det är Koh Phayam.

Första intrycket är kanske ingen kioskvältare. Det är skräpigt på stranden invid där båten lägger till, och piren ser ut som pirar i Thailand gör mest. Något avskavd, kanske lite rasad på sina ställen, men för ändamålet funktionell. Vi bär i land kids och ryggsäckar, inställda på att hitta en taxi med om inte fyra så åtminstone tre hjul, men får veta att några sådana inte existerar. Det är bara att ta en unge och en ryggsäck var, hoppa upp bakpå varsin motorcykeltaxi, släppa kontrollbehovet och försöka njuta av färden genom djungeln till stranden Ao Khao Kwai på andra sidan ön. Barnen älskar äventyret och vi vuxna försöker glömma bort att vi kommer från Sverige och lite av det säkerhetstänk vi fått med modersmjölken … 

Vi överlever förstås och blir visade till vår bungalow på familjedrivna Marina Resort. Den är av det rustikare slaget, saknar AC helt, har bara el vissa timmar på dygnet och luktar ungefär som det gjorde i kanothuset där jag brukade hänga med mina föräldrar som liten — en lukt som förmodligen egentligen bara betyder lätt fuktskadat trähus men som för mig också påminner om ledighet, frihet och lyckliga stunder. Och från verandan syns havet, och när jag öppnar fönstren för att släppa in ny luft hörs vågorna tydligt så långt som in i badrummet. Vi går ner på stranden, som trots att klockan närmar sig 14 inte är befolkad av mer än en handfull personer, kastar oss i det ljumma vattnet och vet att vi kommer att älska detta ställe.

Och senare på kvällen, efter att vi blötlagt hela familjen i havet under ett antal timmar och jag ätit en burmesisk sallad med någon sorts teblad jag inte ens visste existerade i matlagning överhuvudtaget men som är så goda att jag kommer drömma om dem i veckor, kanske månader framöver, får vi syn på dem. Precis när solen är knallröd och redo dyka ner bakom öarna i väst och stämningen på stranden har nått sin kulmen, så kommer de där, vännerna som vi inte sett sedan början av januari men som vi nu beslutat att möta upp här. 

Barnen vet inget, men vi har hållit utkik de senaste timmarna och är spända på mötet. Först går de bara förbi varandra med några meters marginal, det finns liksom inte ens i deras värld att några av deras bästa kompisar skulle kunna dyka upp här på stranden. Vi måste påkalla deras uppmärksamhet, och till sist faller poletten ner och glädjen är ett faktum. Kramen mellan våra äldsta är så innerlig att en vill gråta av glädje, och beslutet att åka hit istället för någon annanstans kunde inte kännas mera rätt.

Nu väntar någon veckas total avkoppling (nåja) tillsammans innan det är dags för vår familj att vända hemåt mot Sverige igen. Mer om vår tid här kommer inom kort!

På väg till Phayam.
Solnedgång på Ao Khao Kwai, Koh Phayam.
Ao Khao Kwai, Koh Phayam. Svårt att hitta bättre solnedgångar …
Tillsammans igen! ❤️
Fyra av fem i bild. ?
Vi drar!
Bloggande pågår. ?

Boka i förväg eller inte — så har vi lagt upp vår långresa

Det är nästan svårt att tro det, men våra 15 dagar i Vietnam har nu nått sitt slut. Eftersom vi inte ansökt om visum i förväg för en längre vistelse var det bara att följa reglerna och lämna landet senast idag, enligt stämpeln i passet. 

Vietnam har när detta skrivs strängare inresetillstånd än grannländerna Malaysia och Thailand. Generösast är Malaysia som bjuder på 90 dagar visumfritt vid ankomst, medan Thailand ger 30 dagar vid inresa utan att du behöver ansöka om visum (förutsatt att du kan visa upp en utresebiljett som dock sällan efterfrågas). Vietnam ger i sin tur 15 dagar, vill en stanna längre än så är det visum som gäller vilket kostar en slant. Eftersom detta var vårt första besök i landet och vi inte hade en aning om hur vi skulle trivas tänkte vi att det fick räcka med de 15 fria dagarna, vilket innebär att idag var dagen då vi senast var tvungna att lämna Vietnam. 

Alla de här visum- och inresereglerna är förstås sådant en måste ta hänsyn till när en planerar en så pass lång resa som den här. Eftersom flera av länderna åtminstone på papperet kräver att du kan visa upp en utresebiljett är det svårt att vara så spontana som vi kanske skulle vilja, men vi har ändå gjort ett försök att jobba så denna gång.

Hemifrån lade vi upp planerna för, och bokade, alla boenden och flyg för den första månaden. Vi bokade Koh Samet, första vistelsen i Bangkok och huset i Huay Yang som vi hade över jul och nyår, samt flygbiljetten ut ur Thailand (med någon dags marginal till 30-dagarsgränsen). Eftersom vi visste att vi också ville till Koh Lipe och Koh Bulone i södra Thailand lite senare på resan valde vi även att boka boenden där, eftersom vi av erfarenhet från tidigare resor vet att det är öar där många bra boenden blir fullbokade snabbt. Resten har vi tagit som det kommer.

Så vad är egentligen bäst? Att boka allting hemifrån eller att planera längs vägen och känna vad som funkar för tillfället? Jag är kluven i frågan. Det har verkligen varit fantastiskt att kunna vara spontana och med kort varsel efter att vi anlänt till en plats bestämma om vi vill stanna där längre (eller kortare) än vi först planerat. Många gånger har vi stannat oväntat länge, Kuala Lumpur, Koh Lanta, Ho Chi Minh City och Hoi An är exempel på det. Och när Valter (och med honom hela familjen) hamnade på sjukhus i Trang, Thailand, var det skönt att det inte var två månaders planering som föll, utan bara de närmaste dagarnas.

Samtidigt har vi lagt ett oräkneligt antal kvällar på att sitta och leta efter boenden på diverse platser, kvällar som jag mycket hellre hade ägnat åt att läsa in mig på stället vi för tillfället befunnit oss på och lagt upp planer för morgondagen — eller på att bara läsa en vanlig bok eller lägga mig tidigt. Dessutom har de där visum- och inresereglerna ställt till det för oss mer än en gång, när vi varit tvungna att boka en utresebiljett för att kunna visa upp den vid immigration, bara för att sen inse att det flyget kanske inte alls går dit vi vill eller på den dagen vi önskar resa vidare … 

Jag känner nu så här i resans slutskede att det är lätt att vara efterklok och tänka att vi borde gjort på ena eller andra sättet. Jag inser hur otroligt lite vi visste när vi satt där hemma i Stockholm i höstas och försökte lägga upp en rutt som kändes bra. Vissa kvällar ville jag bara lägga ner hela planeringsprojektet och boka longstay på Koh Lanta istället.

Jag orkade inte forska mer om huruvida det kunde tänkas finnas barnstolar i taxin från Kuala Lumpur International Airport (vilket kändes viktigare hemma än på plats …), hur en förbokar nattåg i Vietnam, eller om det gick att vistas med barn i Ho Chi Minh City på ett bra sätt eller inte. Allt kändes hotfullt, svårt eller bara sjukt jobbigt i största allmänhet. Men, vi gav oss inte, och vad glad jag är att vi genomförde detta på det sätt vi ville från början! För det allra mesta av det jag oroade mig för hemma har ju känts hur bra som helst på plats.

Till saken hör även att ingen av oss tidigare varit i något land i Sydostasien förutom Thailand (där vi varit många gånger). Hade vi haft någon typ av erfarenhet av övriga länder hade upplägget förmodligen blivit ett annat, och skulle vi planera en ny, liknande resa om ett år skulle den garanterat se annorlunda ut. Valter, tvååringen som snart blir tre, har också känts som ett osäkert kort, eftersom han helt enkelt är för liten för att förstå grundläggande säkerhetstänk, som till exempel att en måste hålla en förälder i handen när en korsar gator i HCMC och annat livsnödvändigt. I denna fråga känns det bara som att vi har framtiden för oss, även om vi räknar med att det säkert kommer andra typer av utmaningar när barnen blir större.

Vi har lärt oss så otroligt mycket på de här månaderna. Om hur det är att resa med små barn under lång tid, eller rättare sagt, hur det är att resa med VÅRA små barn under lång tid. För det är ju knappast samma för alla med alla barn (bara våra två är helt olika varandra och bjuder på olika typer av utmaningar). Vi har insett att allt går bara vi vill, men ibland vill vi helt enkelt inte. Vi vet nu att vi nog egentligen kan resa vart som helst med Love och Valter, men att vi faktiskt inte alltid vill göra det.

Vi vill inte spendera för mycket tid på platser där de inte får springa, röra, pröva, klättra, härja och (inom rimliga gränser) leva rövare som de vill. Ibland gör vi bedömningen att det är värt det — som i storstäderna — men ser då till att blanda upp dagarna så att delar av dem spenderas på platser (parker, barnvänliga museer, pooler, stora boenden med bra yta inomhus m.m.) där de kan få vara fria och vi vuxna kan sänka garden en stund, och kombinerar det med att göra sådant som jag och Petri tycker är intressant och kul (även om det förvånansvärt ofta sammanfaller med barnens intressen). Det har varit vårt framgångsrecept på den här resan, och har gjort att både vi vuxna och barnen har känt att dagarna har varit lyckade för alla. 

Dessutom har det som i förväg känts som riktigt säkra kort, t ex resmål med fantastiska sandstränder, inte alls alltid varit det som barnen gillat bäst. Istället minns de promenader längs ett vägbygge på Koh Lanta, hur vi en gång gick genom ett hotellområde med massa trasiga skulpturer, eller besöket på krigsmuseet i Ho Chi Minh City. Det gör att det faktiskt är rätt svårt att förutse vad som ska gå hem eller inte, så det är ingen idé att ens försöka i någon större utsträckning. Love har till och med, när han fått frågan, kungjort att vistelsen på sjukhuset var en höjdpunkt på resan, ”för då fick vi se på hur mycket tv vi ville och köpa Mästerflygare i affären” … 

Nu har vi ett par veckor kvar på vår resa innan vi flyger hem till Sverige igen via Bangkok i början av mars. Vi stod länge i valet och kvalet om huruvida vi skulle ta den ”norra vägen hem” eller ej, det vill säga passa på att se Hanoi innan vi lämnade Vietnam och sedan fortsätta via Luang Prabang i Laos och Chiang Mai i norra Thailand innan vi flög hem. Även om detta alternativ vann en jordskredsseger på Instagram i omröstningen där det ställdes mot strandliv i Thailand, har vi till sist valt att gå på det senare.

Dels kändes det lite forcerat att trycka in ett helt nytt land på kort tid (ett land som vi verkligen är sugna på att uppleva ordentligt dessutom), men framför allt fick vi nys om att vår bästa kompisfamilj, Istalletforoverall.com som vi spenderade jul och nyår med i Huay Yang, skulle befinna sig på just en av de thailändska öar vi övervägt för vår sista tid på resan, precis vid rätt tillfälle. 

Och därmed var frågan avgjord. Nu beger vi oss för sista gången denna resa tillbaka till Thailand för nytt barfotaliv, denna gång på västkusten på lilla ön Koh Phayam som blir en ny bekantskap för oss. Hörs igen därifrån!

Tillbaka i Bangkok

Det var inte lätt, men nu har vi till sist lyckats slita oss från det behagliga lugnet på Koh Lanta och begett oss upp till Bangkok igen inför nästa etapp på resan. 

Nä, att lämna Eco Lanta Resort och vår lilla bambuhydda kvalar faktiskt in på typ topp tre bland de svåraste avskeden vi tagit under den här resan. Kanske hänger det ihop med att det var en sådan total lycka att landa på just det stället efter den jobbiga sjukhusvistelsen och därefter ett boende på Klong Khong där vi inte kunde släppa ut barnen som vi ville.

Stranden, Long Beach, var så otroligt skön att hänga på, och även om den på intet sätt kan kvala in som lika folktom som t ex stränderna i Huay Yang där vi spenderade jul och nyår, var det alltid lugnt framför vårt hotell och egentligen hela vägen söderut. Norrut fanns istället massor av små mysiga strandrestauranger, där bland annat You and Me Beach Bar fick hela två besök av oss, både på grund av popcornkorgen som delades ut vid ankomst och på en Fried Rice Tom Yam-style toppad med rostad lök som jag personligen fortfarande drömmer om.

Åt andra hållet, precis bredvid Castaway Resort, hittade vi Sanctuary, ett ställe med enkla bambuhyddor, grymt mysig bar precis vid vattnet och indisk mat som inte var av denna värld. Också maten på Eco Lanta var stundtals riktigt bra, även om den ibland tog väldigt lång tid på sig att serveras, om den alls dök upp. Sammanfattningsvis hade vi helt enkelt en riktigt bra matvistelse på Lanta.

Det blev också väldigt mycket häng på stranden vilket var fantastiskt. För att undvika ytterligare smittrisk efter sjukhusvistelsen valde vi medvetet att undvika pool när vi letade boende på Lanta. Precis som de flesta andra kids gillar våra att bada i pool och väljer nog gärna det framför havet när möjligheten finns, åtminstone initialt, medan jag och Petri är rätt anti och tycker de flesta pooler överlag är sunkiga.

Samtidigt har vi anpassningsbara barn på så sätt att de mest konstaterar ”här finns ingen pool mamma, då får vi bada i havet istället”, så vi kör boende utan pool som en utstuderad strategi för att maximera strandhänget så mycket som möjligt. Särskilt efter Valters lunginflammation, som misstänktes vara bakterieorsakad, var vi extremt osugna på bassängbad och var därför mycket nöjda med verkställandet av vår plan. Och senaste veckan har havsbaden slagit alla rekord där hela familjen har varit blötlagd i saltvatten i timmar.

Så ja, det var tufft att åka vidare igår, men nu sitter vi på en balkong i Sukhumvit här i Bangkok och dricker vin och har det ganska fint här med. För det är bland annat variationen av resmålstyp (t ex strand vs stad) och aktiviteter som hittills har varit den stora behållningen och nyckeln till framgång när vi reser så länge som vi gör denna gång. Vår första vistelse i Bangkok blev dessutom förkortad på grund av att tågen var fullbokade och vi tvingades åka söderut en dag tidigare än beräknat, så vi kände att Thailands huvudstad hade mer att ge oss innan vi lämnar landet på torsdag. 

Och Bangkok levererar. Igår kväll åt vi middag på kitschiga Cabbage and Condoms här i Sukhumvit (mer barntillåtet än namnet kanske antyder — det är en restaurang vars överskott går till stöd kring familjeplanering och upplysning kring sjukdomar m.m.), och idag spenderade vi förmiddagen på Chao Praya River där vi åkte flodbåt och spanade på bland annat tempel och kontraster mellan flådiga nybyggen och fallfärdiga bostadshus byggda på pålar i vattnet. Efter att ha ätit en sen lunch bland tusen och åter tusen nyårsfirande kineser på Paragons foodcourt vid Siam Square tog vi Skytrain hem och spenderade kvällen i hotellets (nu mycket efterlängtade) pool och lekrum innan det blev koreansk hämtmat och Emil i Lönneberga-film på iPaden som avslutning. Kunde inte blivit en bättre dag.

Imorgon fortsätter vi göra Bangkok med barnen, innan det på torsdag är dags för nya äventyr som jag tror att vi till sist har kommit till beslut om vilka de ska bli. Vi har varit väldigt veliga om hur och var vi ska spendera vår sista månad. Ibland tror jag det hade varit bättre att lägga upp hela rutten hemifrån, för det har spenderats orimligt mycket tid med att forska kring alternativ de senaste veckorna, men samtidigt är det ju en oerhörd lyx och frihet att kunna välja destination med kort varsel baserat på vad vi alla verkar mest inne på just för tillfället. Häng med, så får vi se vad det blir! 

Sista morgonen på Eco Lanta.
Hejdå havet! ??
Resdag är iPad-dag #1.
Resdag är iPad-dag #2.
Bangkok sett från BTS Skytrain.
Hej igen Bangkok!
Cabbage and Condoms i Bangkok.
Cabbage and Condoms – barnvänlig restaurang med uteservering i Sukhumvit i Bangkok.
Barnen framför inredning gjord av kondomer på Cabbage and Condoms i Bangkok.
Kitschig inredning, kreerad av — just det, kondomer.
Barnen badar på hotellet i Bangkok.
Från bambuhydda till spabad på rummet!
Bostäder längs Chao Praya River i Bangkok.
Bostäder längs Chao Praya River.
Love i poolområdet på hotell Centre Point Sukhumvit 10 i Bangkok.
Äntligen poolbad!
Barnen slappar i sängen på hotellet i Bangkok.
Äntligen filmkväll! Emil i Lönneberga visas.

Nedvarvning på Koh Lanta

Det har blivit hög tid för en uppdatering från oss här på Koh Lanta, där vi landade efter våra tre dagar på sjukhus, och man kan lugnt säga att vi har det bra och är avslappnade, som en på något sätt alltid tycks bli på Lanta.

På programmet efter Koh Lipe stod som tidigare nämnts ön Koh Bulone, ungefär en timme norrut, ett stopp vi förbokat hemifrån och sett fram emot en hel del. Vi blev utskrivna från sjukhuset i Trang när två hotellnätter tickat på Bulone och tre återstod, men lite skärrade av allvaret i att ha fått spendera tre nätter inlagda med Valter kände ingen av oss för att göra den långa speedboatresan tillbaka igen och det till en ö utan så mycket som en sjuksköterska i sikte. Mini var visserligen friskförklarad, men vi hade fått med oss det tunga artilleriet medicin (inte mindre än åtta sorter, varav tre absolut skulle tas) och kände oss för tillfället inte jätteäventyrliga. 

Därmed uppstod frågan om vad vi skulle göra istället. Vi provade lite olika alternativ i teorin innan vi insåg det självklara — Koh Lanta, den mest svenska och trygga (nåväl) plats du hittar i Thailand låg ju bara någon timmes bilresa bort! I samma sekund som sjukhusets reseplanerare och taxibokare (självklart finns det en sådan) kom in i rummet och ville ha adressen till vårt hotell tryckte jag på boka-knappen inne på Booking.com och verkställde beslutet.

Efter en mardrömsfärd med vad vi tror var en gammal avdankad ambulansförare som lekte utryckning i 1,45 h, landade vi till slut välbehållna, om än lätt uppstressade, på stranden Klong Khong ungefär halvvägs söderut på Koh Lanta. Här stannade vi ett par dagar och gjorde vårt bästa för att återvända till livet efter institutionaliseringen på sjukhuset. 

Hotellet vi hade bokat hade det högsta gästbetyget av alla kvarvarande bokningsbara boenden på hela ön, men motsvarade väl kanske inte våra förväntningar till hundra procent även om det absolut var ett reko ställe. Bland annat var rummet betydligt mindre än det vi haft på sjukhuset, och dessutom behövde Valter vaktas konstant för att hans spontana rusningar inte skulle företas ut i den (dock inte så värst) trafikerade vägen som angränsade till uteplatsen. Räddningen för vårt välmående blev supertrevliga kanadensiska grannar i rummet bredvid, med vilka vi satt uppe i timmar drickandes öl och pratandes långresor med barn, skillnader mellan Sverige och Kanada och hur en återacklimatiserar sig till ett vanligt liv igen när resor som denna är över. 

Stranden Klong Khong visade sig vara fantastisk kvällstid med mängder av restauranger och mysiga hippie- och reggaebarer av mer eller mindre suspekt slag, men var inte optimal dagtid då det inte gick att bada vid lågvatten på grund av stenar samt att skugga var omöjlig att få efter kl 12 när den behövs som bäst. Operation ”hitta nytt boende” aktiverades därför, och Petri gjorde bland annat en tuktuk-utflykt till ett hotell som dissades redan när han gav adressen till föraren (”oooh, no good place” var omdömet). Vi avstod det, och även ett par andra ställen som vi gjorde studiebesök på.  

Istället landade vi här, på Eco Lanta Beach Resort på Long Beach, och det skulle visa sig att ett mer passande ställe för oss just nu hade varit svårt att hitta. Det är lite si och så med allting här — elen kommer och går som den vill, det har förekommit grodor i duschen och hela bambuhyddan hotar att rasa ihop vilken sekund som helst när killarna envisas med att hoppa mellan alla olika nivåskillnader (fem) som finns på våra begränsade kvadratmeter, MEN stället ligger helt fantastiskt mitt på stranden, lite undanstoppat i skogen vars susande träd hörs från sängen (eftersom hela bungalowen är otät), och varje bunge har sin egen hängmatta utanför. Helt enkelt allt min inre backpacker någonsin kunnat drömma om, alla kategorier.  

Så vi hänger här. Vi strosar ner till restaurangen som serverar banana porridge till frukost (tack Gud), ser barnen leka på den lilla vägen mellan husen, tar ett dopp i det fantastiska havet, tar ett till, läser en bok … Vi kommer alla ner i varv här. Love har tagit sin första massage i livet, Valters största nöje är att leka med Mästerflygarna på uteplatsen, jag har börjat högläsa en Enid Blyton-bok för Love som bara vill höra mer, och Petri får äntligen pyssla med sitt (packa i och ur strandväskan, vika kläder, handla, fylla på vatten …). Avkoppling i dess allra renaste former, med andra ord. 

Parallellt med detta ägnar också Petri och jag (mest den sistnämnda) en hel del tankeverksamhet åt vad vi ska göra härnäst, när vår resa går in på sin tredje och sista månad. Ett par uppslag finns, men inget är klart och det ska bli otroligt spännande att se vad vi kommer fram till!

På väg mot friheten (en farlig resa …)!
Freedom på Klong Khong! ❤️??
Middagslek på Klong Khong.
Eco Lanta Beach Resort.
Loves första massage — check! ✔️
Alla är avslappnade som sagt.
Leka hemma = bäst.
Sköna kvällar på stranden.
Du och jag brorsan ❤️

På sjukhus i Trang

Så har det blivit dags för en uppdatering igen, och tyvärr kommer den inte från Koh Bulone som planenerat, utan från Wattanapat International Hospital i Trang, söder om Krabiprovinsen, där vi är inlagda med Valter sedan i onsdags på grund av misstänkt lunginflammation. 

Det började med lätt feber och en i övrigt pigg Valter i några dagar. Dock ville febern inte riktigt ge med sig, och eftersom det inte finns vare sig läkarmottagning eller ens ett apotek (tror jag) på Koh Bulone, vår nästa ö, ville vi ta det säkra före det osäkra och kolla upp honom på Lipe innan vi åkte vidare. En vanlig rutinkoll tänkte vi, och funderade mest på om vi skulle smörja in barnen för stranden före eller efter läkarbesöket … Det slutade med att jag och Valter blev kvar på kliniken hela dagen, efter att läkaren där tyckte att hans andning var onormalt ansträngd. Dessutom passade febern, som hittills legat runt 38.5 som mest, såklart på att stiga till uppåt 39.5 medan vi satt i väntrummet. 

Det blev världens pådrag. Plötsligt skulle det röntgas lungor — i en röntgenmaskin som såg ut att härstamma från typ tidigt 80-tal — och baddas med iskalla handdukar för att kyla ner kroppstemperaturen (fatta att gå igenom det på en galonbrits i lysrörsbelysning när en har nästan 40 graders feber …). Sen blev det blodprov, insättning av dropp och fattande av beslut om huruvida vi skulle transporteras till fastlandet, där närmaste barnläkare fanns, med sjuktransport eller public boat, där valet föll på det första tack och lov. Det var bara för Petri och Love att bege sig till hotellet och packa ihop alla våra saker, för att sedan lasta in hela familjen i en i övrigt tom speedboat med droppflaskan och en sjuksköterska från kliniken som extra bidrag till lasten.

Efter en surrealistisk båtfärd där vi ganska nedstämda fick se Koh Lipe och grannöarna Koh Adang och Koh Rawi försvinna i en makalös solnedgång som fotograferades även av sjuksköterskan, transporterades vi sedan i ambulans, med blåljus igång trots att Valter var vid gott mod och spexade med ambulanspersonalen, från piren i Pakbara till Wattanapat Hospital i Trang. Där är vi nu inkvarterade i ett familjerum sedan i onsdags natt för att kurera en misstänkt lunginflammation. 

Vi är klart imponerade av hur smidigt allting har skötts av Gouda, försäkringsbolaget vi köpt reseförsäkring av för dagarna efter de 45 som ingår i vår hemförsäkring. Här i Thailand tar man inte så mycket som tempen ens utan att vara säker på att det finns ett försäkringsbolag som backar upp (inget konstigt egentligen, de måste såklart få betalt för vården de utför), och vi har hela tiden fått både transporter och vård verifierade och godkända löpande så att ingen onödig väntetid har uppstått någonstans. Vi har förmedlats kontakt med en dansk barnläkare som hjälper oss att få koll på läget — det är inte jättelätt att förstå knagglig thaiengelska med massa vårdtermer och begrepp — och som kan förklara mer om vilka mediciner (många!) de vill att Valter ska ta här på sjukhuset. En representant från Gouda ringer varje dag för att kolla hur Valter mår och vad den fortsatta planen är för honom (och hur vi vill lägga upp fortsättningen), och allt känns väldigt proffsigt och välfungerande. Oerhört skönt i sådana här situationer. 

En sjukhusvistelse är såklart inte ett inslag vi önskat oss på resan, men lyckligtvis har vi aldrig behövt känna oss särskilt oroliga för Valter, som varit vid gott mod hela tiden förutom de där timmarna på kliniken på Lipe. Även Love tar det hela med ro, och ibland är jag osäker på om killarna verkligen har koll på att detta inte bara är ännu ett hotell. För det är onekligen ganska likt. Vi bor i motsvarande ett dubbelrum med extrabädd, det finns badrum en suite liksom kylskåp i minibarsstorlek och enklare köksutrustning. Frukost, lunch och middag beställs från en meny identisk med de som finns på i stort ett alla thailändska strandrestauranger, och maten smakar också typ likadant som på dessa. Skillnaden är främst all vårdpersonal som kommer och går under dagarna med olika typer av ärenden, där intaget av alla sliskiga, av frukt smaksatta mediciner är Valters absolut värsta stunder på dagen.  

Som om det inte vore elände nog att vara på sjukhus lyckades dessvärre städpersonalen få med sig Valters älskade bomullsfilt när de tog ut smutstvätt och bäddade rent i sjukhussängen på morgonen efter att vi kommit fram. Just den här specifika filten har varit med oss ända sedan Love föddes, och den adopterades senare av Valter som nu sover med den varje natt. Att bli av med den på resande fot och när vi till råga på allt ligger på sjukhus, kändes bara lite väl grymt för stackars Valter. Resten av gårdagens eftermiddag tog jag därför upp orimligt mycket av (den visserligen till synes något övertaliga) vårdpersonalens tid genom att be dem ringa (det givetvis externa) tvätteriet upprepade gånger trots att de nekade till att den fanns där, visa diverse bilder på filten samt föreslå att jag själv skulle få gå ner och leta i linneförrådet vilket inte var aktuellt. Dessutom gick jag under kvällen runt och spanade misstänksamt på rena tvätthögar i korridorerna, men givetvis utan resultat. Lyckligtvis hade vi med oss en vikarie till filten som godtogs av Valter, och natten blev lugn, men glada var vi inte och det sista Valter mumlade innan han somnade var något i stil med ”doktorn tog min filt”. Ångest.   

Även dagen idag fick en tung start när vi, inställda på att äntligen få börja packa eftersom Valter varit feber- och hostfri nästan ända sedan vi kom till sjukhuset och det mer kändes som en rutinåtgärd att vi stannat en andra natt, möttes av två läkare som klentroget skakade på huvudet — åka idag, nej det kunde INTE ALLS komma på fråga. 1–2 dagar till skulle absolut behövas. Då gick faktiskt luften ur både mig och Petri som ändå varit vid ganska gott mod ända sedan vi överlevt den långa deppiga hitresan från Lipe. Två dagar till av institutionalisering och det blir Gökboet av hela familjen! 

För det finns ju liksom ingenting att GÖRA här. Vi har länsat två närliggande Seven Eleven på små Mästerflygarna-figurer som lyckligtvis säljs där, så barnen går det ingen större nöd på. De leker, spelar på iPad och ser på fruktansvärt dåliga barnprogram på barnkanalerna (typ Scooby Doo och Dexters laboratorium), när de inte härjar i korridoren och det vi döpt till ”Lilla parken” — dvs innergården på 30×10 meter. Det är vi vuxna som håller på att bli tokiga. Vi har omedvetet börjat släpa med flipflopsen när vi driver runt i korridorerna, och Petri, som är starkt beroende av att pyssla med diverse sysslor i hem och på hotellrum, börjar bli riktigt deprimerad över att inte ens få städa undan efter måltiderna (det gör restaurangpersonalen) eller bädda sängarna (det gör vårdbiträdena). Själv stod jag för en stund sen och fönsterspanade på hur hela uppsättningen akutsängar och rullstolar rengjordes på parkeringen utanför akutmottagningen, och kom på mig själv med att känna stor lust att gå ner och delta i arbetet. Bara få göra någon typ av nytta, vilken dröm! Vi försöker göra vad vi kan — klipper naglar, tvättar hår, vässar barnens färgpennor och gör ”ärenden” till 7/11, men nu börjar det bli väldigt ont om sysslor att sätta upp på programmet. Love och Petri har gjort någon enstaka utflykt till närliggande lekpark och monument, men energin till att utforska Trang Town finns inte riktigt där hos någon av oss.

På förmiddagen kom så äntligen ett positivt besked från receptionen — filten var återfunnen på tvätteriet och skulle komma med nästa leverans. Lycka!

Och lite senare kom faktiskt en av läkarna tillbaka. Det kändes som att hon sett vår besvikelse över att behöva stanna, för nu ville hon liksom övertyga oss om att Valters andning fortfarande var otillfredsställande, och bad oss lyssna både på hennes andning och på Valters för att jämföra. Det är såklart väldigt svårt för oss att bedöma, vi som bara ser att det i Sverige så omtalade allmäntillståndet är betydligt bättre hos Valter än hos majoriteten av de svenska förskolebarnen i januari … Att tillståndet var gott blev i alla fall även läkaren varse, när hon någon timme senare stötte ihop med Valter ute i sjukhuskorridorerna där han levde rövare tillsammans med Love. ”He doesn’t look like a patient!” föll orden då, så nu hoppas vi att bedömningen imorgon bitti blir en annan, och att vi kan få lämna sjukhuset och fortsätta vår resa. Självklart är Valters hälsa det viktigaste av allt, men nu hoppas vi att vi kan få ta hand om honom på egen hand istället, i annan miljö.

Håll tummarna för oss!

På väg med speedboat till Pakbara. Hejdå Lipe! ??
Solnedgång över öarna.
Fri tillgång till tv och en glass då och då gör de här två ganska nöjda ändå efter omständigheterna.
Alltid vid din sida, brorsan.
I Lilla Parken. ? Aldrig har jag varit så tacksam över 20 kvadratmeter gräs.
Vad ska vi hitta på för bus nu?
Vi snor en bil!

Mera ö-liv på Koh Lipe

Efter en kanonstart på Koh Lipe har vi haft ytterligare flera fantastiska dagar på denna ytterst trivsamma ö.

Vi flyttade från första boendet Noi Guesthouse inne i byn till Cabana Lipe Beach Resort, som ligger vid Sunrise Beach på östra sidan av ön, ungefär 5-10 minuters promenad från Walking Street. Vi trivdes direkt på hotellet som låg precis på stranden, men däremot inte alls med den kraftiga nordostvind som hela tiden matade på friskt från havet. På dagtid var det ganska skönt, men på kvällen gjorde blåsten att det nästan var omöjligt att äta middag på stranden, vilket vi förstås hade räknat med att kunna göra hela tiden. Det må låta som ett trivialt problem, men ett par kvällar gick det i stort sett inte att sitta på vår uteplats utan att surra fast sig i utemöblerna vilket förtog ganska mycket av myskänslan. Det är ju ändå uteplatsen/balkongen en är hänvisad till efter läggning när en reser med små barn.

Krismöte arrangerades mellan de vuxna i familjen. Vi velade fram och tillbaka om huruvida vi skulle försöka byta hotell till något på andra sidan ön, vid Pattaya Beach som ligger skyddad mot blåsten, men eftersom vi hade förbetalat på Cabana och inte kunde få tillbaka några pengar hejdade vi oss i sista stund och bestämde oss för att göra det bästa av situationen istället. Vi belönades genast av vinden som mojnade i samma sekund som vi tog beslutet att bo kvar, och följande kvällar blev magiska på Sunrise.

Stranden är av en annan karaktär än Pattaya, där all huvudsaklig action sker (transport till och från pir och båtar, immigration för resenärer från Malaysia och mer kommers överlag). På Sunrise är det i stort sett bara de som bor på den stranden som hänger kvällstid, vilket gör det lugnare och mer avslappnat (om det nu är möjligt på en ö som Koh Lipe där allt sker mañana ändå). Båttrafiken, och parkeringen av longtailbåtar, är däremot störande dagtid, men i södra änden där Cabana ligger finns det få eller inga båtar förtöjda på grund av korallrevet utanför. Och sektionen längst upp i norr, mellan Andaman Resort och Mountain Resort, är en av de mysigaste och finaste stränder jag vet med kristallklart turkost vatten och kritvit sand, kantad av stora träd i vilkas skugga barnen lekte i flera timmar. Bästa stället!

Något som var riktigt kul under veckan på Koh Lipe var att Love och även Valter började intressera sig för snorkling (dock utan snorkel). Efter en del övertalning av framför allt Valter som gärna hänger där han bottnar, lyckades vi få med oss båda killarna ut till korallrevet utanför Pattaya, och det var så kul att se dem fascineras av mängden fiskar som uppehöll sig där. Även om de fortfarande mest använder cyklopen för att dyka efter stenar och snäckor (Love) och titta på sina fötter (Valter) vädrar jag morgonluft inför framtiden!

Vi hittade också flera riktigt bra restauranger under vår vistelse på Koh Lipe. Som jag nämnt tidigare var maten betydligt dyrare än på andra ställen vi besökt i Thailand under den här resan, och dessvärre var den stundtals tyvärr också avgjort sämre. Jag förstår att det på en avlägsen ö som Lipe är svårare och dyrare att få tag i såväl råvaror som färska grönsaker, men en fried rice med frysta grönsaker (ärtor, majs och morot) för 200 THB första dagen kändes som rena rånet.

Men, det ljusnade! Vi hittade bland annat Elephant, som vi blivit tipsade om i förväg, på Walking Street, som förutom att vara en grymt trevlig restaurang och bar också serverade fantastisk mat. Efter en och en halv månad i Sydostasien var det nära att jag började gråta av glädje över att få in en rejäl sallad med både rödkål och hemgjord falafel, samtidigt som Petri mumsade i sig en grym kikärtsburgare med guacamole … Den känslan! Och på mysiga 10 Moon Restaurant, granne med oss på Sunrise, mumsade vi på annan god burgare respektive tryffelpasta samtidigt som vi såg blodmånen gå upp över korallrevet utanför. Ojämn nivå på ön alltså, men stundtals oerhört bra mat!

Koh Lipe, nu har vi lämnat dig bakom oss, något hastigare än vad vi hade tänkt oss. Du är lite svår att nå, ganska exploaterad och skitig både i hörnen och lite varstans, men ändå … Jag gillar dig mycket och hoppas att det inte tar nio år innan vi kommer tillbaka nästa gång! 

Love och Valter på Pattaya Beach, Koh Lipe.
”Jag kan hämta Valter!”
Stranden nedanför Mountain Resort på Koh Lipe.
Sunrise Beach uppe vid Mountain Resort.
Utsikt från restaurangen på Mountain Resort Koh Lipe.
Loves kommentar: ”Kolla vilken utkik!”. Vi kan bara hålla med.
Lågvatten på Sunrise Beach.
Ebb. Loves fascination var stor över båtar som hamnat på land.
Lek på Sunrise Beach.
Jaga brorsan, bästa sysselsättningen.
"Lekpark" på Koh Lipe.
Finns det bara en rutschkana (oavsett storlek …) och lite strandleksaker kan dessa två dona i timmar vid middagen.
Bild inifrån Elephant Restaurant, Koh Lipe.
Elephant Restaurant.
"No Wifi but lot's of books, games, talking and coffee!"
And toys! ?
Falafelsallad på Elephant.
Falafelsalladen jag sent ska glömma.
Love längst ner på Sunrise Beach, Koh Lipe.
Strandpromenad med Love längst ner på Sunrise Beach. Sanden! Barnet! Ljuset! ?

Koh Lipe — ett kärt återseende

Jag känner att jag sitter inne på ett avslutande inlägg om Kuala Lumpur, denna fantastiska stad som vi redan saknar, men det får bli senare! Nu kör vi all in Koh Lipe i södra Thailand, där vi gick iland för några dagar sedan.  

Efter nästan två veckors storstadsvistelse längtade vi extremt mycket efter att få sänka ner både oss själva och våra av poolklor lätt uttorkade barns hudar i havet igen. Och vilket hav sen! Vi såg det redan innan speedboaten hunnit lägga till vid den flytande piren utanför Pattaya Beach — ett mer turkost och kristallklart vatten har åtminstone jag aldrig sett någon annanstans. Inte konstigt att den här lilla avkroken nära den malaysiska gränsen lyckas dra till sig de mängder människor som ändå hittar hit, trots att ön ligger långt från vettiga och allmänna farvägar. 

”Mamma, sanden här är som mjöl!” ropade Love när chao lay-föraren lyft honom ur longtailbåten. Han hade naturligtvis helt rätt, och vi snackar inte nån fullkornsblandning här utan finaste vetemjölspaketet av dem alla. Eller möjligen potatismjöl. Eftersom vi bokat vårt guesthouse för de första nätterna så sent som från speedboaten hade ingen där hunnit uppfatta att vi skulle komma, och Love och Valter (mest Valter) hann därför prova att kasta nämnda finkorniga sand på varandra en stund (den fastnade bra i hår och ögon) medan vi väntade på vår skjuts. När den kom visade den sig bestå av en saleng utan tak men med en hel massa år på nacken, men världens trevligaste chaufför hävdade bestämt att det inte var några som helst problem att frakta fyra personer plus bagage till vårt boende. Det tycktes det heller inte vara, men Love tog oroligt på sig uppdraget att hålla i en av 15-kilosryggsäckarna så att den inte skulle ramla av.

The Noi Guesthouse ligger nästan mitt på Koh Lipe och därmed inte i direkt närhet till någon av stränderna. Dock erbjuder de gratis skjuts över hela ön till sina gäster, något vi utnyttjade flitigt under de dagar vi bodde där. Vi trivdes väldigt bra, enda nackdelen var egentligen att stället kanske inte var helt Valter-säkrat med bland annat avstängda trappor som helt enkelt hade tagits bort och uppspända rep i huvudhöjd (klädlina?) att missa när man har springtävling med brorsan. Men bortsett från det — hur trevligt som helst! 

Det är ju nåt med de där små, personliga ställena som gör att vi trivs så himla bra. När jag har suttit hemma i Sverige och bokat boenden (både för den här resan och för andra resor) har jag oftast lockats av fina hotell med standard som hemma, gärna med pool, gärna vid stranden. Sen när vi väl är på plats är det de där andra ställena som hamnar en varmast om hjärtat — jag minns till exempel radhuset vi hyrde av engelsmannen på Koh Samet och det lilla familjedrivna pensionatet vi hittade på Syros i Grekland i somras. Ofta upptäcker vi att vi inte är i så stort behov av en massa yta (även om det är skönt), och även om det är härligt att bo nära stranden finns det oftast en massa andra stränder vi vill upptäcka ändå, och då har det inte lika stor betydelse var vi bor, bara att det går att ta sig runt. Och så välkomnandet, som såklart blir ett annat när det är de som driver stället som tar emot en. Jag sparar den insikten till kommande boenden för vår sista månad på den här resan, som fortfarande är obokad. 

Hur som helst, den där första eftermiddagen på Koh Lipe hivade vi alltså in väskorna på Noi och hoppade sedan i badkläderna och tillbaka upp på taxi-salengen för att åka ner till stranden igen. Det blev en helt magisk kväll där Love och Valter om och om rullade sig i mjölsanden för att sedan bada av sig den igen, medan vi vuxna återstiftade bekantskap med de thailändska ölsorterna samtidigt som vi såg solen försvinna i horisonten. En bättre start på Lipe-vistelsen kunde vi knappast ha fått. 

Petri och jag har besökt Koh Lipe en gång tidigare, närmare bestämt för nio år sedan, när vi var unga och oförstörda och hade hela livet framför oss. 😉 Jag var lite orolig att ön skulle genomgått samma negativa förändring jag sett på bland annat Phi Phi Islands och Railay i Krabi, men vid första intrycket kändes det ändå okej. Förmodligen för att turismen var ganska långt framskriden redan förra gången vi har här och förväntningarna därmed ställdes därefter. Visst har det byggts, mycket, men stränderna är desamma som då, och det går fortfarande att hitta ställen på stranden utan särskilt många människor. Sunset Beach och området nedanför Mountain Resort på Sunrise Beach har seglat upp som två stora favoriter så här långt.

Det vi däremot är chockade över är matpriserna. Vi har hört och läst många hävda att Koh Samet är dyrt, men priserna här är nära nog det dubbla, och jämfört med Huay Yang är de snarare tredubbla. Lite motigt, hade varit skönare att börja här och jobba sig nedåt i pris, men vi tröstar oss med att öl och vatten fortfarande är billigt. 🙂

Mer uppdatering från Koh Lipe kommer, vet att bland annat en veckorapport från Petri är i antågande. (Och missa inte att följa oss på Instagram där vi är lite mer frekventa med uppdateringarna, @resamedkids heter vi där.) Hörs snart!

Love på väg till Koh Lipe med speedboat.
Åka speedboat i timmar — inte superkul men flytvästarna kom till användning till sist.
Salengtaxi tillhörande Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Inga som helst problem (observera att även P ska upp på flaket).
Solnedgång på Pattaya Beach, Koh Lipe.
Äntligen hav!
Barnen på Pattaya Beach, Koh Lipe.
Å mjöla!
Barnen på balkongen på Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Killarna älskade att stå på balkongen och spana på höns och små kycklingar nedanför. Vi älskade kanske inte tupparnas väckning riktigt lika mycket …
Utsikt från Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Mer utsikt, Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Frukoststund på Koh Lipe.
För-frukost (för att orka vänta in att den ordinarie börjar serveras).

Black Mountain Water Park, Hua Hin

Ett inlägg jag tänkt skriva ett tag men inte riktigt hunnit med, handlar om dygnet vi spenderade i Hua Hin, efter vi varit hos vännerna i Huay Yang över jul och nyår, med besök på vattenlandet Black Mountain Water Park.

För en gångs skull hade vi varken kamera eller telefon med, så den här bilden är lånad från Blackmountainwaterpark.com.

Anledningen till att vi valde att stanna över natten i Hua Hin var främst för att vår ursprungliga plan var att ta eftermiddagståget dit från Huay Yang, för att på så sätt undvika ett par timmar i bil i den thailändska trafiken som jag har stor respekt för och gärna spenderar minimalt med tid i. Men väl på plats i Huay Yang upptäckte vi att det fanns flera taxifirmor som erbjöd bilstolar till barnen — tack för det svenskkolonin! — så vi hade egentligen kunnat bege oss direkt till Hua Hin Airport utan övernattning.

Nu visade det sig dock att Petris kollega Camilla med familj var på plats i sitt hus utanför Hua Hin just när vi skulle dit, så då valde vi att boka in oss på resorten på deras område, Mango Spa & Resort, och passa på att hälsa på dem. Vi åkte dit med en minibuss från Huay Yang Travel som jag absolut kan rekommendera för den som behöver transportera sig med barn i regionen. Vi blev varmt välkomnade med lunch och häng i skuggan hos Camilla, och under den här resan har vi flera gånger noterat hur glada barnen blir när de träffar vuxna som inte bara engagerar sig i dem och pratar med dem, utan som de dessutom kan prata med tillbaka på svenska. Uppskattat!

Mango Spa & Resort är lugnt och mysigt beläget i lantliga omgivningar, med flera pooler (hann ej nyttjas) och en lekpark (nyttjades stor del av tiden). De hade dessutom ett egentligen stängt lekrum som personalen var gulliga och öppnade för våra små telningar som sedan röjde järnet därinne och bjöd på playdoh-kalas efter middagen. Det var uppenbart att det bor många svenskar på området (de flesta i ägda lägenheter och hus), för bokhyllan i restaurangen innehöll lika många svenska böcker som ett mindre lokalt bibliotek, och vi passade båda på att förse oss med ny reselitteratur. 

Mango Spa & Resort, Hua Hin
En av poolerna på Mango Spa & Resort.

I direkt närhet till hotellet fanns alltså förutom erkänt bra golfbana (inte direkt aktuellt) också vattenparken Black Mountain Water Park som vi valde att åka till. Vi är inga storbesökare av den typen av anläggningar, men här trivdes vi riktigt bra! 

Black Mountain Water Park ligger alltså någon kvart/halvtimme utanför Hua Hin och passade framför allt vår nästan femåring ypperligt. Nu var vi här någon dag innan tropiska stormen Pabuk drog in över Thailand, så det var både lite blåsigt och mulet när vi gjorde vårt besök. Trots att temperaturen låg på stadiga 33-34 grader i luften var det ganska kallt i poolerna, och Valter (2,5 år) deklarerade efter bara ett par åk att han ville ”värma sig i handduken”. Det var bara att återlämna den (gratis) utlånade flytvästen och bege sig till duscharna med honom igen. Lyckligtvis erbjöd parken även en stor fin lekpark och hinderbana som utan problem roade Valter under den tid Love körde järnet i vattenlandet. 

Det finns nio rutschkanor i Black Mountain, varav Love åkte fem. Han hade nog kunnat åka ytterligare en, sedan lämpade sig resten för lite äldre barn. Förutom kanor fanns det också en ”lazy river” där en kan flyta omkring på strömmen i stora badringar, samt en rolig vågpool med stora härliga vågor (enligt uppgift de största poolvågorna i Thailand) som startar varje halvtimme. Vi hittade också en riktigt fin äventyrspool för lite yngre barn, typ Valter men även Love var i målgruppen, med lite mindre vattenrutschkanor och sprutande vatten, men den var ännu kallare än de stora poolerna och ratades därför helt av båda barnen. En varm och solig dag är den nog helt fantastisk!

Det finns också en flytande lekplats i sjön nedanför, med uppblåsbara klätterredskap och liknande, men det var oklart om den var öppen när vi var där och den kändes också mer anpassad för vuxna och äldre barn. 

För besöket på Black Mountain Water Park betalade vi vuxna 600 THB vardera och Love 300 THB. Valter, som var strax under gränsen på 110 cm, gick in gratis och fick på grund av längden egentligen inte åka några av de stora rutschkanorna även om vi fuskade med två turer i den snällaste. Jag förmodar att det brukar vara mer folk soligare dagar, men vi stod inte i kö en enda gång under vår fredagseftermiddag, och det var inte mycket folk någonstans i parken (vilket vi som svenskar förstås älskade). Anläggningen är luftigt och fräscht belägen med utsikt över sjön och bergen, med stora sköna ytor att röra sig på, och kommer vi tillbaka till Hua Hin framöver gör vi gärna ett nytt besök på Black Mountain.

Love går armgång på lekplatsen på Mango spa & resort i Hua Hin.
Lekplatsen på Mango Spa & Resort. Love tränar på armgång.
Mango Spa & Resort, Hua Hin.
Vårt rum på Mango Spa & Resort.
Love och Valter framför vår packning
Packat och klart inför avfärd mot Malaysia och Kuala Lumpur.

Kuala Lumpur, vi gillar dig!

KL — jag hade faktiskt på känn att det skulle vara en stad som skulle falla oss i smaken, och det har visat sig stämma. I fem dagar har vi hängt i den malaysiska huvudstaden nu, och såväl vuxna som barn kunde inte trivas bättre!

Efter att ha varit ett flertal gånger i Thailand och inte minst spenderat den senaste månaden där, var vi alla peppade på att komma till ett nytt land, med ny mat, nytt språk och ny kultur. Lite nervigt också, eftersom Thailand verkligen är ett av mina favoritländer och därmed ganska svårt att konkurrera med i min bok. Flera gånger tidigare har vi varit på väg till både Malaysia och Vietnam, men alltid hamnat i Thailand ändå. Det går helt enkelt inte att komma ifrån att Thailand är ett himla trivsamt land att resa i (särskilt med barn!), i alla fall utanför de största turistorterna. I vårt fall har stränderna varit det avgörande. Thailand verkar klart vassast på den fronten i regionen och när en har två, i bästa fall tre, surt förvärvade semesterveckor där mitt i vintern, då känns de där stränderna jäkligt viktiga.

Men nu, när vi hängt på nämnda fantastiska thailändska stränder ett tag, var vi helt klart mottagliga och redo för någonting nytt. Redan i taxin på väg från KLIA, Kuala Lumpur International Airport, var skillnaden påtaglig. Flygplatsen ligger i Sepang, drygt en timme utanför Kuala Lumpur, vilket gav en bra möjlighet till första intryck av landet. Tåget KLIA Express tar ca 30-35 minuter till KL Sentral, men eftersom vi inte bodde i direkt närhet till centralstationen och dessutom var helt obevandrade i hur lätt/inte lätt det skulle vara att ta sig vidare därifrån till vår lägenhet valde vi första bästa alternativ, att ta en dyr förbetald kupong-taxi för alldeles för många ringgit. Hade vi haft koll på läget hade vi bokat en Grab (Asiens motsvarighet till Uber) istället och kommit undan med nästan halva priset. Men fram kom vi, och chauffören körde lugnt. Viktigast. 

Här i Kuala Lumpur känns allt fräschare, renare och mer organiserat, med hus i betydligt bättre skick längs hela sträckan in från flygplatsen. I Thailand slogs vi ofta av hur många som (sorgligt nog) tycks leva stora delar av sina liv så tätt inpå motorvägarna under enkla förhållanden, och något sådant såg vi inte till under hela infärden till Kuala Lumpur, även om det säkerligen inte är representativt för hela landet på något sätt. Landskapet kändes också väldigt annorlunda gentemot Bangkok med omnejd, som ligger närmast till hand att jämföra med. Här är det mer kuperat, och bergen runtomkring ger en fantastisk inramning till staden så fort en kommer upp på någon typ av höjd vilket en ofta gör i en stad full av skyskrapor. Kommunikationen med människor är också annorlunda. I Thailand hade vi ofta problemet att vi förstod det thailändarna sa (på engelska vill säga) men att de inte förstod vad vi menade om vi inte höll oss väldigt basic (typ ”have mango?” istället för ”do you have any mango today?”). Här är det precis tvärtom. Engelskan är betydligt mer utbredd, och alla förstår vad vi säger direkt. Problemet är bara att dialekten gör att vi inte har en aning om vad de svarar … 

Vi trivdes ju väldigt bra med att hyra lägenhet i Bangkok istället för att bo på hotell, så därför körde vi vidare på samma spår i Kuala Lumpur. Vi förfogar just nu över 104 sköna kvadratmeter på tolfte våningen, med utsikt  över staden. Vi bytte faktiskt bort ett rum som vette rakt mot Petronas Towers på grund av avsaknad av balkong, och det är vi glada för nu. Love och Valter älskar att hänga därute och leta efter bilar i olika färger samt lyssna på böneutropen från minareten några hundra meter bort. Vi vuxna gillar också balkongerna (det finns två), men frågan är om inte tvättmaskinen ligger oss ännu närmare om hjärtat. Med ett värmeindex som stadigt ligger runt 42 grader blir det en hel del mer tvätt än vid strandliv där allt som används är bikini och sarong. 

Så nu tar vi oss an stan i lagom stora bitar varje dag, och alltid med ett pitstop i KLCC Park som både vi och barnen älskar. Där finns den största lekplatsen jag sett, samt en plaskdamm modell större, komplett med vattenfall och allt. Vi spenderar också en del tid i och vid poolen i vårt hus, dock mindre än jag räknat med pga för kallt vatten enligt samtliga. Flera gånger under den här resan har vi fascinerats av hur det egentligen är möjligt att frysa när det är 34 grader i skuggan (känns som 42) och 29 grader i poolen, men tro mig, det går! Däremot hänger Love och Valter gärna i hotellets varma jacuzzi …

Vi har gått all in med sponsring av Uber-kollegan Grab och åker taxi precis överallt för att spara på killarnas (och vår …) energi till själva aktiviteterna. Hittills har vi som mest betalat motsvarande svenska 30 kronor för en resa, oftast hälften av det, och du beställer taxi direkt i telefonen precis som med Uber, så det kan inte bli så mycket smidigare.

Grab Food kör även hem middag med nästan obefintlig leveranskostnad, vilket ger oss möjlighet att välja mat i lugn och ro istället för att jaga Valter samtidigt som vi försöker kolla menyer. Enda nackdelen är plastberget som uppstår efter maten, helt fruktansvärt och faktiskt nåt som gör att jag drar mig för att beställa takeaway ibland. Jag minns när vi besökte Petris syster Saara med familj i Busan i Korea, och hur imponerad jag blev av att det kom en representant från restaurangen och hämtade upp (betydligt mer robusta) skålar och emballage för återbruk någon dag senare, sjukt bra! Önskar vi får se mer sånt i fler delar av världen snart. 

Nu kör vi KL några dagar till innan det är dags för nya äventyr, hörs snart igen! 

Klättring i KLCC Park med utsikt mot Petronas Twin Towers.
Klättring med utsikt i KLCC park.
Bästa plaskdammen! Välbehövlig både för oss och barnen, och de är vår biljett till den — vuxna utan barn tillåts ej (rimligt).
Utsikt från vår takterrass.
På matgatan Jalar Alor.
Bamsekillar i Bukit Bintang.
Kontraster i stan.
« Äldre inlägg

© 2021 Resa med kids.

Tema av Anders NorenUpp ↑