Om att resa, vandra och göra utflykter med barn.

Kategori: Thailand (Sida 1 av 3)

Thailand − ett av världens bästa resmål med barn?

Att backpacka och resa med barn i Thailand är ett sant nöje! Vintern 2018/2019 besökte vi en rad olika resmål i Thailand med våra barn, då 2 och 4 år. När vår äldste son var bebis var vi en månad i Thailand, och vi har också besökt landet flera gånger innan barnen. Nästan varje gång har vi valt att prova nya resmål och öar, och vi känner nu att vi har samlat på oss en gedigen erfarenhet av detta på många sätt härliga land!

Följande resmål i Thailand har vi besökt, med eller utan barn. Framöver kommer dessa att uppdateras med länkar till mer läsning.

Nedan har vi samlat alla inlägg från vår långresa vintern 2018/2019 som berör Thailand.

Petris veckorapport #12

Här kommer slutligen en rapport. Jag måste erkänna att inspirationen inte varit på topp denna sista vecka. Men med trogna lösares stöd (Tack P. Fridell) har rapporten gjorts möjlig, ett stort tack för att ni alla varit med!

Veckans macka: Dundermackan Orvar på lokala bageriet som fick oss att bli mätta till frukost igen. Fantastiskt att hitta färskt bröd på en ö som Phayam.

Veckans varma koppen: Att hälla havregryn i kokhett vatten och sen blanda är en väldigt bra nödlösning för rädda mindre bra frukostar. Just nu är det mest jag som gillar konceptet i familjen men hoppas på ökad spridning.

Veckans Safety First: Färden till första stranden här på Phayam skedde på tre moppar som tillsammans transporterade allt bagage (inkl. den enorma vagnväskan), hela familjen och givetvis också tre chaufförer som körde. Märks att vi acklimatiserat oss säkerhetsmässigt.

Veckans jakt: Ni trogna läsare vet att barnen får glass när vi har resdag. Här på Koh Phayam är elen begränsad och således också antalet frysar. Konstigt nog hade båda barnen plötsligt en väldig energi att hänga med på jakt. Uthålligast var Love som promenerade en halvtimme i +32 grader för att till slut få belöning (med rätt smak).

Veckans språk: Engelska. Barnen har börjat visa ett stort intresse för att lära sig. Den äldre förstår enklare meningar och svarar på frågor medan den yngre fortsätter med ett ”thank you” lite här och där.

Veckans i-landsproblem: Att stranden är för lång/bred. Dvs att avståndet mellan vattnet och ens egna ”basecamp” är för långt, och att man därmed inte orkar hämta simglasögon och annat som efterfrågas i havet.

Veckans ”har du barnasinnet kvar?”: Att leka i vågorna är tydligen något som man aldrig blir för gammal för. Blir nog minst en-två timmar om dagen för 25% av familjen. Gissa vem?

Veckans barnvakt(er): Andra barn, alldeles fantastiskt. Tack familjen Rudert för umgänget!

Veckans kreativa: Att skapa eldshow med ficklampor. Valter är helt frälst i hela konceptet och frågar ständigt om männen som vi döpt till ”eldmän”. Här på Phayam lyser dock tyvärr dessa män med sin frånvaro. Ursäkta min göteborgska.

Veckans AC: Fläktarna som sliter på hårt om nätterna och faktiskt gör så att vi inte saknar klimatanläggning så mycket som väntat.

Veckans transport: Ingen av er följare har väl missat vår traktorfärd från öns norra strand till den södra? Det gjorde ingen här på ön heller, folk vinkade och fotograferade oss. Roligaste var nog ändå att chauffören fotade oss också. Minnen skapas.

Veckans Postnord: Går det att skriva 12 rapporter utan att nämna post? Nej, självklart inte. Här på Phayam kommer såklart posten också och levereras från en moppe direkt på stranden.

Veckans kassaskåp: Efter omkring tjugo olika boenden på denna resa så har vi haft ett antal lösningar på safety box. Den sämsta är nog den lilla lösa bärbara varianten eftersom den är just bärbar. Det mest vanliga är nog att det inte finns någon alls. På Aow Yai Bungalows fanns däremot en klassisk skrivbordslåda med lås.

Veckans ”learning by doing”: Valter som vägrade lyssna på sina föräldrar och tog en sked torkad chili innan frukost. Det kommer han inte göra igen.

Veckans hetaste webbplats: Surf-forecast.com där Anna kollar in låg- och högvatten och planerar dagen efter chansen att hitta den perfekta glidarvågen. Catch the Wave!

Nya tag nästa resa! Tack igen för att ni tagit er tid att läsa och kommentera!

//Petri

Resans goaste macka intogs på Homemade Bakery på Koh Phayam, dock i stark konkurrens med de Banh Mi vi fick till frukost i Hoi An.
”Do you have baby seat?”
Belöningen efter en lång jakt.
Modern klimatanläggning.
Fin arbetsmiljö för postverkets anställda på Koh Phayam.
Kassaskåpet.
Chili till frukost …

Även en långresa har ett slut …

Hur märkligt det än känns på många sätt är vi nu inne på det absoluta upploppet av vår tre månader långa resa. 

Tiden har gått fort samtidigt som det förstås känns som att vi har varit borta i en halv evighet. Det är lite som om det var i ett annat liv vi satt på flyget till Bangkok i början av december och försökte fatta att resan vi väntat på så länge faktiskt hade börjat. Nu sitter vi här utanför en bungalow på Koh Phayam, en ansenlig mängd erfarenheter rikare, och jobbar lite på att känna efter hur det känns att vara på väg hem efter det här äventyret.

Den senaste veckan har vi spenderat barfota på stranden tillsammans med några av barnens och våra allra bästa vänner. En sak vi funderade en del över innan vi åkte var hur barnen, framför allt Love som snart fyller fem år, skulle klara sig utan kompisar under dessa månader, och hur vi skulle kunna leva upp till den dagliga stimulans de får av vännerna på förskolan hemma. En obefogad oro visade det sig, för det har verkligen gått hur bra som helst. Love och Valter har lekt mer och bättre tillsammans än någonsin (även om de samtidigt också tagit syskonbråken till en ny nivå), och eftersom vi rest runt och besökt så många olika ställen har många dagar handlat om att upptäcka saker tillsammans hela familjen vilket gjort att det inte funnits så mycket utrymme för att sakna mer jämnårigt sällskap än en två år äldre/yngre brorsa.

Men, nu när vi ser dem leka järnet med sina efterlängtade kompisar, inser vi hur mycket det betyder för dem, och är superglada över att vi haft möjlighet att möta upp vännerna inte bara en utan två gånger, först i Huay Yang och nu på Koh Phayam. Och vi vuxna tycker förstås att det är minst lika roligt med sällskap! 

Hela den sociala biten förmildrar eventuell ångest inför den stundande hemkomsten en hel del. Killarna pratar om vännerna på förskolan nästan dagligen, de saknar mor- och farföräldrar och har börjat fnula på vilka barn som de kan tänkas träffa ute på gården när vi kommer hem. Och såklart ska det bli skönt att komma hem till bekvämligheter som drickbart vatten i kranen, möjlighet att laga och äta precis det en vill och inte minst, den egna sängen (och kudden!). 

Men samtidigt, skulle någon komma med en påse pengar och meddela oss att vi tagit fel på datum och att jobben inte väntade oss förrän om en eller ett par månader — inte sjutton skulle vi åka hem för lite kranvatten! Då hade vi nog begett oss upp till Bangkok om ett tag, hyrt en lägenhet i några dagar och planerat vårt nästa drag. Ljuva dröm! ?

Relaterade inlägg:
1. Att komma hem efter en långresa + våra höjdpunkter
2. På väg – tre månaders långresa väntar

Koh Phayam moments

Koh Phayam. Thailands västkust utanför Ranong, nästan på gränsen till Burma. Det sägs att ön påminner om Thailand som det var för 25 år sedan. Själv har jag ingen aning, jag satte mina fötter på thailändsk mark första gången så sent som 2008 och vet således ingenting om hur det var ”förr” — jag vet bara att det lilla jag sett av Koh Phayam hittills är riktigt bra. 

Det har blivit många resor sedan den där första, och jag vill hävda att jag har fått rätt bra koll på åtminstone södra delarna av den här svenskkolonin i Sydostasien, från de mest sönderexploaterade turistorterna på Phuket till avkrokar till stränder på Koh Phangan och Koh Samet. Ändå känner jag tidigt att Koh Phayam faktiskt är en smula annorlunda.

Vi är ett 15-tal personer som väntar vid Ranong Pier på fredagsförmiddagen. Båten som plockar upp oss är av samma typ som de som tar turister från Pak Bara och Trang till Koh Lipe, men medan båtarna där är fyllda till knappt godkänd nivå för sjösäkerhet, finns det här gott om plats att breda ut både packning och familj. Fler är vi inte.

Färden mot Koh Phayam går genom grumliga kanaler kantade av mangrove, ankrade fiskebåtar och enkla bosättningar. Det bruna vattnet blandas upp med mer friskt och grönblått ju längre vi kör, och när vi passerat Koh Chang, ön som delar namn men till synes knappast mycket mer än så med den betydligt mer kända namnen på Thailands östkust, får vi syn på en annan ö vars grönska kantas av ett vitt stråk innan det blåa andamanhavet tar vid, och inser att det är Koh Phayam.

Första intrycket är kanske ingen kioskvältare. Det är skräpigt på stranden invid där båten lägger till, och piren ser ut som pirar i Thailand gör mest. Något avskavd, kanske lite rasad på sina ställen, men för ändamålet funktionell. Vi bär i land kids och ryggsäckar, inställda på att hitta en taxi med om inte fyra så åtminstone tre hjul, men får veta att några sådana inte existerar. Det är bara att ta en unge och en ryggsäck var, hoppa upp bakpå varsin motorcykeltaxi, släppa kontrollbehovet och försöka njuta av färden genom djungeln till stranden Ao Khao Kwai på andra sidan ön. Barnen älskar äventyret och vi vuxna försöker glömma bort att vi kommer från Sverige och lite av det säkerhetstänk vi fått med modersmjölken … 

Vi överlever förstås och blir visade till vår bungalow på familjedrivna Marina Resort. Den är av det rustikare slaget, saknar AC helt, har bara el vissa timmar på dygnet och luktar ungefär som det gjorde i kanothuset där jag brukade hänga med mina föräldrar som liten — en lukt som förmodligen egentligen bara betyder lätt fuktskadat trähus men som för mig också påminner om ledighet, frihet och lyckliga stunder. Och från verandan syns havet, och när jag öppnar fönstren för att släppa in ny luft hörs vågorna tydligt så långt som in i badrummet. Vi går ner på stranden, som trots att klockan närmar sig 14 inte är befolkad av mer än en handfull personer, kastar oss i det ljumma vattnet och vet att vi kommer att älska detta ställe.

Och senare på kvällen, efter att vi blötlagt hela familjen i havet under ett antal timmar och jag ätit en burmesisk sallad med någon sorts teblad jag inte ens visste existerade i matlagning överhuvudtaget men som är så goda att jag kommer drömma om dem i veckor, kanske månader framöver, får vi syn på dem. Precis när solen är knallröd och redo dyka ner bakom öarna i väst och stämningen på stranden har nått sin kulmen, så kommer de där, vännerna som vi inte sett sedan början av januari men som vi nu beslutat att möta upp här. 

Barnen vet inget, men vi har hållit utkik de senaste timmarna och är spända på mötet. Först går de bara förbi varandra med några meters marginal, det finns liksom inte ens i deras värld att några av deras bästa kompisar skulle kunna dyka upp här på stranden. Vi måste påkalla deras uppmärksamhet, och till sist faller poletten ner och glädjen är ett faktum. Kramen mellan våra äldsta är så innerlig att en vill gråta av glädje, och beslutet att åka hit istället för någon annanstans kunde inte kännas mera rätt.

Nu väntar någon veckas total avkoppling (nåja) tillsammans innan det är dags för vår familj att vända hemåt mot Sverige igen. Mer om vår tid här kommer inom kort!

På väg till Phayam.
Solnedgång på Ao Khao Kwai, Koh Phayam.
Ao Khao Kwai, Koh Phayam. Svårt att hitta bättre solnedgångar …
Tillsammans igen! ❤️
Fyra av fem i bild. ?
Vi drar!
Bloggande pågår. ?

Boka i förväg eller inte — så har vi lagt upp vår långresa

Det är nästan svårt att tro det, men våra 15 dagar i Vietnam har nu nått sitt slut. Eftersom vi inte ansökt om visum i förväg för en längre vistelse var det bara att följa reglerna och lämna landet senast idag, enligt stämpeln i passet. 

Vietnam har när detta skrivs strängare inresetillstånd än grannländerna Malaysia och Thailand. Generösast är Malaysia som bjuder på 90 dagar visumfritt vid ankomst, medan Thailand ger 30 dagar vid inresa utan att du behöver ansöka om visum (förutsatt att du kan visa upp en utresebiljett som dock sällan efterfrågas). Vietnam ger i sin tur 15 dagar, vill en stanna längre än så är det visum som gäller vilket kostar en slant. Eftersom detta var vårt första besök i landet och vi inte hade en aning om hur vi skulle trivas tänkte vi att det fick räcka med de 15 fria dagarna, vilket innebär att idag var dagen då vi senast var tvungna att lämna Vietnam. 

Alla de här visum- och inresereglerna är förstås sådant en måste ta hänsyn till när en planerar en så pass lång resa som den här. Eftersom flera av länderna åtminstone på papperet kräver att du kan visa upp en utresebiljett är det svårt att vara så spontana som vi kanske skulle vilja, men vi har ändå gjort ett försök att jobba så denna gång.

Hemifrån lade vi upp planerna för, och bokade, alla boenden och flyg för den första månaden. Vi bokade Koh Samet, första vistelsen i Bangkok och huset i Huay Yang som vi hade över jul och nyår, samt flygbiljetten ut ur Thailand (med någon dags marginal till 30-dagarsgränsen). Eftersom vi visste att vi också ville till Koh Lipe och Koh Bulone i södra Thailand lite senare på resan valde vi även att boka boenden där, eftersom vi av erfarenhet från tidigare resor vet att det är öar där många bra boenden blir fullbokade snabbt. Resten har vi tagit som det kommer.

Så vad är egentligen bäst? Att boka allting hemifrån eller att planera längs vägen och känna vad som funkar för tillfället? Jag är kluven i frågan. Det har verkligen varit fantastiskt att kunna vara spontana och med kort varsel efter att vi anlänt till en plats bestämma om vi vill stanna där längre (eller kortare) än vi först planerat. Många gånger har vi stannat oväntat länge, Kuala Lumpur, Koh Lanta, Ho Chi Minh City och Hoi An är exempel på det. Och när Valter (och med honom hela familjen) hamnade på sjukhus i Trang, Thailand, var det skönt att det inte var två månaders planering som föll, utan bara de närmaste dagarnas.

Samtidigt har vi lagt ett oräkneligt antal kvällar på att sitta och leta efter boenden på diverse platser, kvällar som jag mycket hellre hade ägnat åt att läsa in mig på stället vi för tillfället befunnit oss på och lagt upp planer för morgondagen — eller på att bara läsa en vanlig bok eller lägga mig tidigt. Dessutom har de där visum- och inresereglerna ställt till det för oss mer än en gång, när vi varit tvungna att boka en utresebiljett för att kunna visa upp den vid immigration, bara för att sen inse att det flyget kanske inte alls går dit vi vill eller på den dagen vi önskar resa vidare … 

Jag känner nu så här i resans slutskede att det är lätt att vara efterklok och tänka att vi borde gjort på ena eller andra sättet. Jag inser hur otroligt lite vi visste när vi satt där hemma i Stockholm i höstas och försökte lägga upp en rutt som kändes bra. Vissa kvällar ville jag bara lägga ner hela planeringsprojektet och boka longstay på Koh Lanta istället.

Jag orkade inte forska mer om huruvida det kunde tänkas finnas barnstolar i taxin från Kuala Lumpur International Airport (vilket kändes viktigare hemma än på plats …), hur en förbokar nattåg i Vietnam, eller om det gick att vistas med barn i Ho Chi Minh City på ett bra sätt eller inte. Allt kändes hotfullt, svårt eller bara sjukt jobbigt i största allmänhet. Men, vi gav oss inte, och vad glad jag är att vi genomförde detta på det sätt vi ville från början! För det allra mesta av det jag oroade mig för hemma har ju känts hur bra som helst på plats.

Till saken hör även att ingen av oss tidigare varit i något land i Sydostasien förutom Thailand (där vi varit många gånger). Hade vi haft någon typ av erfarenhet av övriga länder hade upplägget förmodligen blivit ett annat, och skulle vi planera en ny, liknande resa om ett år skulle den garanterat se annorlunda ut. Valter, tvååringen som snart blir tre, har också känts som ett osäkert kort, eftersom han helt enkelt är för liten för att förstå grundläggande säkerhetstänk, som till exempel att en måste hålla en förälder i handen när en korsar gator i HCMC och annat livsnödvändigt. I denna fråga känns det bara som att vi har framtiden för oss, även om vi räknar med att det säkert kommer andra typer av utmaningar när barnen blir större.

Vi har lärt oss så otroligt mycket på de här månaderna. Om hur det är att resa med små barn under lång tid, eller rättare sagt, hur det är att resa med VÅRA små barn under lång tid. För det är ju knappast samma för alla med alla barn (bara våra två är helt olika varandra och bjuder på olika typer av utmaningar). Vi har insett att allt går bara vi vill, men ibland vill vi helt enkelt inte. Vi vet nu att vi nog egentligen kan resa vart som helst med Love och Valter, men att vi faktiskt inte alltid vill göra det.

Vi vill inte spendera för mycket tid på platser där de inte får springa, röra, pröva, klättra, härja och (inom rimliga gränser) leva rövare som de vill. Ibland gör vi bedömningen att det är värt det — som i storstäderna — men ser då till att blanda upp dagarna så att delar av dem spenderas på platser (parker, barnvänliga museer, pooler, stora boenden med bra yta inomhus m.m.) där de kan få vara fria och vi vuxna kan sänka garden en stund, och kombinerar det med att göra sådant som jag och Petri tycker är intressant och kul (även om det förvånansvärt ofta sammanfaller med barnens intressen). Det har varit vårt framgångsrecept på den här resan, och har gjort att både vi vuxna och barnen har känt att dagarna har varit lyckade för alla. 

Dessutom har det som i förväg känts som riktigt säkra kort, t ex resmål med fantastiska sandstränder, inte alls alltid varit det som barnen gillat bäst. Istället minns de promenader längs ett vägbygge på Koh Lanta, hur vi en gång gick genom ett hotellområde med massa trasiga skulpturer, eller besöket på krigsmuseet i Ho Chi Minh City. Det gör att det faktiskt är rätt svårt att förutse vad som ska gå hem eller inte, så det är ingen idé att ens försöka i någon större utsträckning. Love har till och med, när han fått frågan, kungjort att vistelsen på sjukhuset var en höjdpunkt på resan, ”för då fick vi se på hur mycket tv vi ville och köpa Mästerflygare i affären” … 

Nu har vi ett par veckor kvar på vår resa innan vi flyger hem till Sverige igen via Bangkok i början av mars. Vi stod länge i valet och kvalet om huruvida vi skulle ta den ”norra vägen hem” eller ej, det vill säga passa på att se Hanoi innan vi lämnade Vietnam och sedan fortsätta via Luang Prabang i Laos och Chiang Mai i norra Thailand innan vi flög hem. Även om detta alternativ vann en jordskredsseger på Instagram i omröstningen där det ställdes mot strandliv i Thailand, har vi till sist valt att gå på det senare.

Dels kändes det lite forcerat att trycka in ett helt nytt land på kort tid (ett land som vi verkligen är sugna på att uppleva ordentligt dessutom), men framför allt fick vi nys om att vår bästa kompisfamilj, Istalletforoverall.com som vi spenderade jul och nyår med i Huay Yang, skulle befinna sig på just en av de thailändska öar vi övervägt för vår sista tid på resan, precis vid rätt tillfälle. 

Och därmed var frågan avgjord. Nu beger vi oss för sista gången denna resa tillbaka till Thailand för nytt barfotaliv, denna gång på västkusten på lilla ön Koh Phayam som blir en ny bekantskap för oss. Hörs igen därifrån!

Petris veckorapport #9

Veckans rapport är en blandning av sött och salt där strand och två storstäder mixas tillsammans.

Veckans ”våra små egenheter”: Vid sidan av jakten på det perfekta inomhusklimatet (som sker på natten och som nämnts i tidigare veckorapport) har min fru en annan syssla som pågår dagtid: Jakten på det perfekta rummet/bungalowen på anläggningen. Ofta har hon bättre koll på vilka rum som är lediga än hotellchefen själv. Det kan ibland leda till blixtsnabba rumsbyten, som häromdagen när hon helt plötsligt lyckats få tag i en nyckel till ett rum med bättre läge direkt efter frukost. En timme senare var flytten genomförd och alla var glada och nöjda. I Kuala Lumpur avisade hon ett rum innan vi ens hade tagit av skorna och bytet kunde ske direkt. Ryktet säger att denna jakt är ännu ett släktdrag.

Veckans semla: Fettisdagen firade barnen med att återigen äta korvmacka.

Veckans park: Benjakitti Park i Bangkok var en mycket trivsam upplevelse. Rekommenderas helt klart om ni har vägarna förbi.

Veckans tur i oturen: Att resenären framför mig på flyget mot Bangkok inte bestämde sig för att luta stolen bakåt — det var nämligen fysiskt omöjligt. Inte optimalt att vara närmare två meter lång på inrikesflyg i Asien.

Veckans mest oväntade nöje: Barnen gillar att kolla på när toalettstolen stänger sig i slowmotion tack vare dämpning. Brist på annan underhållning?

Veckans hjärngympa: Vilket årtal är det egentligen nu? Olika typer av tideräkning tillämpas häromkring.

Veckans ”vi tröttnar aldrig”: Att se på solnedgång vid stranden, oslagbart!

Veckans ohyfsade: Resenärer som i princip ställer sig upp i samband med att planet landar och ska börja riva ner sitt bagage från hyllorna. Sitt ner!

Veckans fråga: Varför envisas en del att ta på sig ryggsäcken vid trängsel?

Veckans djur: Grisen är helt ohotad på denna position. Det är grisar överallt! Mest makabra var en skönhetssalong/apotek(!) som firade in grisens år med en grillad spädgris utanför …

Veckans inflation: Biltutan används mer eller mindre hela tiden i Ho Chi Minh. Är det någon (förutom turisterna) som överhuvudtaget hör den längre här?

Veckans konstiga: Att högertrafik helt plötsligt känns fel efter över två månader i vänstertrafik.

Veckans blåsning: Att växla pengar med okända valutor i kombination med trötthet nyanländ på en flygplats.

Veckans måndag hela veckan: Att fira nyår tre gånger på kort tid, först vår klassiska den 31:a december, sedan kinesiska och till sist det vietnamesiska. Happy new year, igen!

Veckans bokstavskombination: Tet — Det vietnamesiska nyårsfirandet.

Veckans väckning: Att besöka krigsmuseet i Ho Chi Minh och komma ur semesterbubblan för en stund.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Korvmacka på semmeldagen.
Benjakitti Park — en välbehövlig oas i kittelgrytan Bangkok.
Tillbaka till framtiden?
Ryggsäck på DIREKT!
Grisen närvarande överallt. ?
Krigsmuseet.

Tillbaka i Bangkok

Det var inte lätt, men nu har vi till sist lyckats slita oss från det behagliga lugnet på Koh Lanta och begett oss upp till Bangkok igen inför nästa etapp på resan. 

Nä, att lämna Eco Lanta Resort och vår lilla bambuhydda kvalar faktiskt in på typ topp tre bland de svåraste avskeden vi tagit under den här resan. Kanske hänger det ihop med att det var en sådan total lycka att landa på just det stället efter den jobbiga sjukhusvistelsen och därefter ett boende på Klong Khong där vi inte kunde släppa ut barnen som vi ville.

Stranden, Long Beach, var så otroligt skön att hänga på, och även om den på intet sätt kan kvala in som lika folktom som t ex stränderna i Huay Yang där vi spenderade jul och nyår, var det alltid lugnt framför vårt hotell och egentligen hela vägen söderut. Norrut fanns istället massor av små mysiga strandrestauranger, där bland annat You and Me Beach Bar fick hela två besök av oss, både på grund av popcornkorgen som delades ut vid ankomst och på en Fried Rice Tom Yam-style toppad med rostad lök som jag personligen fortfarande drömmer om.

Åt andra hållet, precis bredvid Castaway Resort, hittade vi Sanctuary, ett ställe med enkla bambuhyddor, grymt mysig bar precis vid vattnet och indisk mat som inte var av denna värld. Också maten på Eco Lanta var stundtals riktigt bra, även om den ibland tog väldigt lång tid på sig att serveras, om den alls dök upp. Sammanfattningsvis hade vi helt enkelt en riktigt bra matvistelse på Lanta.

Det blev också väldigt mycket häng på stranden vilket var fantastiskt. För att undvika ytterligare smittrisk efter sjukhusvistelsen valde vi medvetet att undvika pool när vi letade boende på Lanta. Precis som de flesta andra kids gillar våra att bada i pool och väljer nog gärna det framför havet när möjligheten finns, åtminstone initialt, medan jag och Petri är rätt anti och tycker de flesta pooler överlag är sunkiga.

Samtidigt har vi anpassningsbara barn på så sätt att de mest konstaterar ”här finns ingen pool mamma, då får vi bada i havet istället”, så vi kör boende utan pool som en utstuderad strategi för att maximera strandhänget så mycket som möjligt. Särskilt efter Valters lunginflammation, som misstänktes vara bakterieorsakad, var vi extremt osugna på bassängbad och var därför mycket nöjda med verkställandet av vår plan. Och senaste veckan har havsbaden slagit alla rekord där hela familjen har varit blötlagd i saltvatten i timmar.

Så ja, det var tufft att åka vidare igår, men nu sitter vi på en balkong i Sukhumvit här i Bangkok och dricker vin och har det ganska fint här med. För det är bland annat variationen av resmålstyp (t ex strand vs stad) och aktiviteter som hittills har varit den stora behållningen och nyckeln till framgång när vi reser så länge som vi gör denna gång. Vår första vistelse i Bangkok blev dessutom förkortad på grund av att tågen var fullbokade och vi tvingades åka söderut en dag tidigare än beräknat, så vi kände att Thailands huvudstad hade mer att ge oss innan vi lämnar landet på torsdag. 

Och Bangkok levererar. Igår kväll åt vi middag på kitschiga Cabbage and Condoms här i Sukhumvit (mer barntillåtet än namnet kanske antyder — det är en restaurang vars överskott går till stöd kring familjeplanering och upplysning kring sjukdomar m.m.), och idag spenderade vi förmiddagen på Chao Praya River där vi åkte flodbåt och spanade på bland annat tempel och kontraster mellan flådiga nybyggen och fallfärdiga bostadshus byggda på pålar i vattnet. Efter att ha ätit en sen lunch bland tusen och åter tusen nyårsfirande kineser på Paragons foodcourt vid Siam Square tog vi Skytrain hem och spenderade kvällen i hotellets (nu mycket efterlängtade) pool och lekrum innan det blev koreansk hämtmat och Emil i Lönneberga-film på iPaden som avslutning. Kunde inte blivit en bättre dag.

Imorgon fortsätter vi göra Bangkok med barnen, innan det på torsdag är dags för nya äventyr som jag tror att vi till sist har kommit till beslut om vilka de ska bli. Vi har varit väldigt veliga om hur och var vi ska spendera vår sista månad. Ibland tror jag det hade varit bättre att lägga upp hela rutten hemifrån, för det har spenderats orimligt mycket tid med att forska kring alternativ de senaste veckorna, men samtidigt är det ju en oerhörd lyx och frihet att kunna välja destination med kort varsel baserat på vad vi alla verkar mest inne på just för tillfället. Häng med, så får vi se vad det blir! 

Sista morgonen på Eco Lanta.
Hejdå havet! ??
Resdag är iPad-dag #1.
Resdag är iPad-dag #2.
Bangkok sett från BTS Skytrain.
Hej igen Bangkok!
Cabbage and Condoms i Bangkok.
Cabbage and Condoms – barnvänlig restaurang med uteservering i Sukhumvit i Bangkok.
Barnen framför inredning gjord av kondomer på Cabbage and Condoms i Bangkok.
Kitschig inredning, kreerad av — just det, kondomer.
Barnen badar på hotellet i Bangkok.
Från bambuhydda till spabad på rummet!
Bostäder längs Chao Praya River i Bangkok.
Bostäder längs Chao Praya River.
Love i poolområdet på hotell Centre Point Sukhumvit 10 i Bangkok.
Äntligen poolbad!
Barnen slappar i sängen på hotellet i Bangkok.
Äntligen filmkväll! Emil i Lönneberga visas.

Petris veckorapport #8


Efter en försening av förra veckans rapport så kommer här nu ytterligare en för att återgå till ordinarie schema. Allt för att göra trogna läsare nöjda. Jag vill också passa på att tacka för alla positiva kommentarer som kommer in på olika sätt.

Veckans återkoppling på förra rapporten:

— Det var Valter som fick Barbieklistermärkena, helt rätt Siw!

— Och på allmän begäran: En banan öppnas självklart uppe för att man sedan enkelt kan greppa den nere i hållaren som det är tänkt. Se bild nedan.

Veckans fråga: Det rapporteras om en uppstramning av rökförbudet i Thailand. Undrar hur de politiska diskussionerna går kring andra saker som kan rökas? Det puffas öppet på diverse både här och där.

Veckans mest efterlängtade: Äntligen gröt till frukost igen!

Veckans Rally Thai-Kalle: Efter att vi alla överlevt transport med speedboat från Koh Lipe till fastlandet med tillhörande ambulansfärd till sjukhuset, kändes det som en stor lättnad att sätta sig i sjukhusbrandad taxi med barnstolar. Nu skulle vi slappna av och återigen börja njuta av vår resa. Det blev tvärtom — denna gången behövde vi inte oroa oss för att chauffören skulle somna, utan för att han körde som en riktig galning. Hela färden inleddes med att Thailands högsta ringsignal tillhörande hans mobiltelefon väckte oss alla ur sjukhusdvalan och välkomnade oss till verkligheten. Love frågade direkt varför farbrorn skrek i telefonen — och det undrade vi också. Idiotiska omkörningar, telefonsamtal, sms, körning mot rött och andra regelöverträdelser var en genomgående röd tråd. I vanlig ordning utbröt ”diskussioner” inom äktenskapet om hur problemets skulle tacklas, Love agerade fredsmäklare och lugnade oss alla (utom chauffören …). Nåväl — både äktenskapet och vi överlevde!

Veckans lutande tornet i Pisa: Hotellet som vi bor på, ”Eco Lanta”. Inget är rakt — svärfars vattenpass skulle få spader inne på den här anläggningen.

Veckans ”lagom är bäst”: Koh Lanta — svenskarnas favorit-ö. Inget är riktigt bra eller riktigt dåligt. Allt är precis lagom — vi gillar det givetvis.

Veckans Tetris: Att få in allas önskemål in i ett litet kylskåp.

Veckans förebild: Love, som tog en thaimassage på eget bevåg. Här har vi föräldrar en del att lära.

Veckans ”Livet har sina goda stunder”: Känslan när det levereras färskt bröd till butiken (Seven Eleven Klong Dao) i samma stund du handlar, svårslaget här såväl som hemma!

Veckans Trisseboa: Vårt så kallade badrum går att låsa inifrån såväl som utifrån. Gissa vem som ofrivilligt agerar Emils pappa och blir inlåst …

Veckans kommunikativa utmaning #1: Förklara för barnen att Emils pappa (Allan Edwall) inte är Emils pappa på riktigt utan skådespelare, och spelar andra roller också. Till exempel i Rasmus på luffen.

Veckans kommunikativa utmaning #2: Försöka förklara relationen mellan Rasmus och luffaren Oskar i Rasmus på luffen.

Veckans mest trogna: Valter är numera ensam trogen thaimat i familjen. Han vill ha sin kyckling och ris dag ut och dag in medan vi andra vacklar och beställer pizza.

Veckans ”våra vägar kommer inte korsas igen”: Thailands prinsessa semestrade på Lanta och var på väg från ön när jag skulle handla. Huvudvägen var avstängd åt båda hållen med polisbevakning längs med. Polismannen vinkade bestämt bort mig från vägen till närmaste ställe som råkade vara en bar och där skulle jag sitta. Tillsammans med personalen och en kall Chang följde jag händelserna. Till slut åkte den enorma kortegen förbi och vägen öppnades åter upp för allmänheten. Jag gick till affären en upplevelse rikare, tack!

Veckans ”kan du stämpla in mig, jag kommer lite senare idag”: De anställda på Eco Lanta stämplar in med ett enkelt fingeravtryck när arbetspasset börjar. Något för gruvan i Kiruna att köpa in?

Veckans efterlysning: Valters favoritdinosaurie försvann på stranden i samband med ett slottbygge. Enligt honom själv skulle den sova i slottet men hittades inte efter rivning. Vid försvinnandet rörde sig mycket folk i området. Valter misstänker att den inte försvann frivilligt.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Så ska en banan öppnas. ?
Äntligen gröt!
Världens snabbaste bil …
Ytterligare en grej borttappad av Valter.
Trångt i kylen.

Nedvarvning på Koh Lanta

Det har blivit hög tid för en uppdatering från oss här på Koh Lanta, där vi landade efter våra tre dagar på sjukhus, och man kan lugnt säga att vi har det bra och är avslappnade, som en på något sätt alltid tycks bli på Lanta.

På programmet efter Koh Lipe stod som tidigare nämnts ön Koh Bulone, ungefär en timme norrut, ett stopp vi förbokat hemifrån och sett fram emot en hel del. Vi blev utskrivna från sjukhuset i Trang när två hotellnätter tickat på Bulone och tre återstod, men lite skärrade av allvaret i att ha fått spendera tre nätter inlagda med Valter kände ingen av oss för att göra den långa speedboatresan tillbaka igen och det till en ö utan så mycket som en sjuksköterska i sikte. Mini var visserligen friskförklarad, men vi hade fått med oss det tunga artilleriet medicin (inte mindre än åtta sorter, varav tre absolut skulle tas) och kände oss för tillfället inte jätteäventyrliga. 

Därmed uppstod frågan om vad vi skulle göra istället. Vi provade lite olika alternativ i teorin innan vi insåg det självklara — Koh Lanta, den mest svenska och trygga (nåväl) plats du hittar i Thailand låg ju bara någon timmes bilresa bort! I samma sekund som sjukhusets reseplanerare och taxibokare (självklart finns det en sådan) kom in i rummet och ville ha adressen till vårt hotell tryckte jag på boka-knappen inne på Booking.com och verkställde beslutet.

Efter en mardrömsfärd med vad vi tror var en gammal avdankad ambulansförare som lekte utryckning i 1,45 h, landade vi till slut välbehållna, om än lätt uppstressade, på stranden Klong Khong ungefär halvvägs söderut på Koh Lanta. Här stannade vi ett par dagar och gjorde vårt bästa för att återvända till livet efter institutionaliseringen på sjukhuset. 

Hotellet vi hade bokat hade det högsta gästbetyget av alla kvarvarande bokningsbara boenden på hela ön, men motsvarade väl kanske inte våra förväntningar till hundra procent även om det absolut var ett reko ställe. Bland annat var rummet betydligt mindre än det vi haft på sjukhuset, och dessutom behövde Valter vaktas konstant för att hans spontana rusningar inte skulle företas ut i den (dock inte så värst) trafikerade vägen som angränsade till uteplatsen. Räddningen för vårt välmående blev supertrevliga kanadensiska grannar i rummet bredvid, med vilka vi satt uppe i timmar drickandes öl och pratandes långresor med barn, skillnader mellan Sverige och Kanada och hur en återacklimatiserar sig till ett vanligt liv igen när resor som denna är över. 

Stranden Klong Khong visade sig vara fantastisk kvällstid med mängder av restauranger och mysiga hippie- och reggaebarer av mer eller mindre suspekt slag, men var inte optimal dagtid då det inte gick att bada vid lågvatten på grund av stenar samt att skugga var omöjlig att få efter kl 12 när den behövs som bäst. Operation ”hitta nytt boende” aktiverades därför, och Petri gjorde bland annat en tuktuk-utflykt till ett hotell som dissades redan när han gav adressen till föraren (”oooh, no good place” var omdömet). Vi avstod det, och även ett par andra ställen som vi gjorde studiebesök på.  

Istället landade vi här, på Eco Lanta Beach Resort på Long Beach, och det skulle visa sig att ett mer passande ställe för oss just nu hade varit svårt att hitta. Det är lite si och så med allting här — elen kommer och går som den vill, det har förekommit grodor i duschen och hela bambuhyddan hotar att rasa ihop vilken sekund som helst när killarna envisas med att hoppa mellan alla olika nivåskillnader (fem) som finns på våra begränsade kvadratmeter, MEN stället ligger helt fantastiskt mitt på stranden, lite undanstoppat i skogen vars susande träd hörs från sängen (eftersom hela bungalowen är otät), och varje bunge har sin egen hängmatta utanför. Helt enkelt allt min inre backpacker någonsin kunnat drömma om, alla kategorier.  

Så vi hänger här. Vi strosar ner till restaurangen som serverar banana porridge till frukost (tack Gud), ser barnen leka på den lilla vägen mellan husen, tar ett dopp i det fantastiska havet, tar ett till, läser en bok … Vi kommer alla ner i varv här. Love har tagit sin första massage i livet, Valters största nöje är att leka med Mästerflygarna på uteplatsen, jag har börjat högläsa en Enid Blyton-bok för Love som bara vill höra mer, och Petri får äntligen pyssla med sitt (packa i och ur strandväskan, vika kläder, handla, fylla på vatten …). Avkoppling i dess allra renaste former, med andra ord. 

Parallellt med detta ägnar också Petri och jag (mest den sistnämnda) en hel del tankeverksamhet åt vad vi ska göra härnäst, när vår resa går in på sin tredje och sista månad. Ett par uppslag finns, men inget är klart och det ska bli otroligt spännande att se vad vi kommer fram till!

På väg mot friheten (en farlig resa …)!
Freedom på Klong Khong! ❤️??
Middagslek på Klong Khong.
Eco Lanta Beach Resort.
Loves första massage — check! ✔️
Alla är avslappnade som sagt.
Leka hemma = bäst.
Sköna kvällar på stranden.
Du och jag brorsan ❤️

Petris veckorapport #7

Ni som hängt med i bloggen har koll på att den senaste veckan varit lite turbulent, här en rapport som innefattar såväl problemfri tillvaro på Koh Lipe som sjukhusvistelse i Trang. 

Veckans konversation: Mitt besök hos frisören på Koh Lipe, hon sa tre saker:
Oooh no hair — om mitt huvud.
Oooh hair — angående min nacke/rygg.
Oooh tall — angående min längd.

Veckans cementerade könsroller: Barnen fick varsitt blad med klistermärken i leksaksaffären. Gissa vem som fick vad? (Se bild nedan.)

Veckans fjärrkontroll #1: En nattlig aktivitet som min fru alltid ägnar sig åt utomlands är det återkommande fixandet med AC:n. Ett ständigt blippande — för varmt, för kallt, för fuktigt, för torrt osv. Det slår aldrig fel. Varje nytt boende har alltid en ny anläggning att lära känna för att hitta den optimala inställningen. Det finns inga genvägar för det perfekta inomhusklimatet! 

Veckans fjärrkontroll #2: Sjukhussängens kontroll blev det också ett ständigt tryckande på. Upp, ner, delvis upp, delvis ner osv. Extra roligt förstås om brorsan satt i.

Veckans I-landsproblem deluxe: När vikningen av handdukarna på hotellet är så fin och kreativ att man inte ens vill använda dem.

Veckans oväntade: Taxiförarna på Koh Lipe som körde Saleng hade hjälmar.

Veckan erkännande: Efter flera års tvistande har jag äntligen fått rätt om vilken sida en banan ska öppnas på. Obs väldigt internt men ack så viktigt. Slut på meddelande.

Veckans naturupplevelse: Lågvattnet på Koh Lipe Sunrise Beach. Jag hade glömt hur långt vattnet kan sjunka och att stranden en stund senare ser ut som vanligt igen. Makalöst. 

Veckans mest efterlängtade bestick: Kniven. I många fall helt omöjlig att få tag på. Standard är en gaffel och sked, oavsett beställning av mat. Pinnar verkar inte många använda, delvis användes händer (av vuxna och barn) i Malaysia, men absolut inte kniv.

Veckans snuttefilt: Ni som har barn vet hur mycket en filt eller ett gosedjur kan betyda. Har filten dessutom ärvts mellan barnen så börjar den sakteliga bli viktig för hela familjen. Valters filt kallas ”Lellill” sen innan han kunde prata ordentligt. Den har försvunnit några gånger genom åren, sommaren 2018 försvann den i samband med ett lakanbyte på ön Syros i Grekland. Där återfanns den i hotellets tvätteri. Som tur var bodde vi på ett litet ställe då. En betydligt mer allvarlig incident inträffade nu på sjukhuset i Trang där den återigen försvann vid ett lakanbyte. Anna engagerade hela avdelningen i sökandet, det sprang folk som letade till både höger och vänster. En insatsstyrka var inne och gick igenom rummet två gånger. Tvätteriets ledning kontaktades. Loppet kändes dött, men efter cirka 24 timmars frånvaro dök den plötsligt upp igen, nytvättad och fräsch från tvätteriet. Inte ett öga var torrt!

Veckans ”tanken är god”: I Trang finns de första cykelbanorna jag sett hittills på resan. Används visserligen enbart för bilparkering längst vägen, och cyklarna lyser med sin frånvaro. Men, tanken …

Veckans ”har du barnasinnet kvar?”: Barnen gillar som bekant Mästerflygarna, de samlar på figurerna och vill gärna ha alla. Vi har börjat köpa dom i påsar där man inte vet vem som är i. Som en gammal hockeybildsfantast ökade mitt intresse genast för detta vilket starkt gynnar barnens möjligheter till fler inköp. 

Veckans hjälte #1: Valter.

Veckans hjälte #2: Love, som verkligen varit en storebror och stöttat Valter hela tiden!

Veckans odödliga artist: Bob Marley — högst närvarande i Thailand varje dag.

Till sist: Tack Gouda reseförsäkring för ett gott samarbete och ett väldigt förstående bemötande. Vill även passa på att tacka personalen på Hattawat hospital (Wattanapat, reds anm.) i Trang för ett professionellt agerande.

Vem fick vilket ark med klistermärken?
Hissa brorsan upp och ner, en av de bättre sysselsättningarna på sjukhuset.
”NEJ, ta inte handdukarna!”
Den omtalade filten.
Cykelpendling blir stort i Trang vilket år som helst nu!
Hjälte #1 och #2. ❤️

På sjukhus i Trang

Så har det blivit dags för en uppdatering igen, och tyvärr kommer den inte från Koh Bulone som planenerat, utan från Wattanapat International Hospital i Trang, söder om Krabiprovinsen, där vi är inlagda med Valter sedan i onsdags på grund av misstänkt lunginflammation. 

Det började med lätt feber och en i övrigt pigg Valter i några dagar. Dock ville febern inte riktigt ge med sig, och eftersom det inte finns vare sig läkarmottagning eller ens ett apotek (tror jag) på Koh Bulone, vår nästa ö, ville vi ta det säkra före det osäkra och kolla upp honom på Lipe innan vi åkte vidare. En vanlig rutinkoll tänkte vi, och funderade mest på om vi skulle smörja in barnen för stranden före eller efter läkarbesöket … Det slutade med att jag och Valter blev kvar på kliniken hela dagen, efter att läkaren där tyckte att hans andning var onormalt ansträngd. Dessutom passade febern, som hittills legat runt 38.5 som mest, såklart på att stiga till uppåt 39.5 medan vi satt i väntrummet. 

Det blev världens pådrag. Plötsligt skulle det röntgas lungor — i en röntgenmaskin som såg ut att härstamma från typ tidigt 80-tal — och baddas med iskalla handdukar för att kyla ner kroppstemperaturen (fatta att gå igenom det på en galonbrits i lysrörsbelysning när en har nästan 40 graders feber …). Sen blev det blodprov, insättning av dropp och fattande av beslut om huruvida vi skulle transporteras till fastlandet, där närmaste barnläkare fanns, med sjuktransport eller public boat, där valet föll på det första tack och lov. Det var bara för Petri och Love att bege sig till hotellet och packa ihop alla våra saker, för att sedan lasta in hela familjen i en i övrigt tom speedboat med droppflaskan och en sjuksköterska från kliniken som extra bidrag till lasten.

Efter en surrealistisk båtfärd där vi ganska nedstämda fick se Koh Lipe och grannöarna Koh Adang och Koh Rawi försvinna i en makalös solnedgång som fotograferades även av sjuksköterskan, transporterades vi sedan i ambulans, med blåljus igång trots att Valter var vid gott mod och spexade med ambulanspersonalen, från piren i Pakbara till Wattanapat Hospital i Trang. Där är vi nu inkvarterade i ett familjerum sedan i onsdags natt för att kurera en misstänkt lunginflammation. 

Vi är klart imponerade av hur smidigt allting har skötts av Gouda, försäkringsbolaget vi köpt reseförsäkring av för dagarna efter de 45 som ingår i vår hemförsäkring. Här i Thailand tar man inte så mycket som tempen ens utan att vara säker på att det finns ett försäkringsbolag som backar upp (inget konstigt egentligen, de måste såklart få betalt för vården de utför), och vi har hela tiden fått både transporter och vård verifierade och godkända löpande så att ingen onödig väntetid har uppstått någonstans. Vi har förmedlats kontakt med en dansk barnläkare som hjälper oss att få koll på läget — det är inte jättelätt att förstå knagglig thaiengelska med massa vårdtermer och begrepp — och som kan förklara mer om vilka mediciner (många!) de vill att Valter ska ta här på sjukhuset. En representant från Gouda ringer varje dag för att kolla hur Valter mår och vad den fortsatta planen är för honom (och hur vi vill lägga upp fortsättningen), och allt känns väldigt proffsigt och välfungerande. Oerhört skönt i sådana här situationer. 

En sjukhusvistelse är såklart inte ett inslag vi önskat oss på resan, men lyckligtvis har vi aldrig behövt känna oss särskilt oroliga för Valter, som varit vid gott mod hela tiden förutom de där timmarna på kliniken på Lipe. Även Love tar det hela med ro, och ibland är jag osäker på om killarna verkligen har koll på att detta inte bara är ännu ett hotell. För det är onekligen ganska likt. Vi bor i motsvarande ett dubbelrum med extrabädd, det finns badrum en suite liksom kylskåp i minibarsstorlek och enklare köksutrustning. Frukost, lunch och middag beställs från en meny identisk med de som finns på i stort ett alla thailändska strandrestauranger, och maten smakar också typ likadant som på dessa. Skillnaden är främst all vårdpersonal som kommer och går under dagarna med olika typer av ärenden, där intaget av alla sliskiga, av frukt smaksatta mediciner är Valters absolut värsta stunder på dagen.  

Som om det inte vore elände nog att vara på sjukhus lyckades dessvärre städpersonalen få med sig Valters älskade bomullsfilt när de tog ut smutstvätt och bäddade rent i sjukhussängen på morgonen efter att vi kommit fram. Just den här specifika filten har varit med oss ända sedan Love föddes, och den adopterades senare av Valter som nu sover med den varje natt. Att bli av med den på resande fot och när vi till råga på allt ligger på sjukhus, kändes bara lite väl grymt för stackars Valter. Resten av gårdagens eftermiddag tog jag därför upp orimligt mycket av (den visserligen till synes något övertaliga) vårdpersonalens tid genom att be dem ringa (det givetvis externa) tvätteriet upprepade gånger trots att de nekade till att den fanns där, visa diverse bilder på filten samt föreslå att jag själv skulle få gå ner och leta i linneförrådet vilket inte var aktuellt. Dessutom gick jag under kvällen runt och spanade misstänksamt på rena tvätthögar i korridorerna, men givetvis utan resultat. Lyckligtvis hade vi med oss en vikarie till filten som godtogs av Valter, och natten blev lugn, men glada var vi inte och det sista Valter mumlade innan han somnade var något i stil med ”doktorn tog min filt”. Ångest.   

Även dagen idag fick en tung start när vi, inställda på att äntligen få börja packa eftersom Valter varit feber- och hostfri nästan ända sedan vi kom till sjukhuset och det mer kändes som en rutinåtgärd att vi stannat en andra natt, möttes av två läkare som klentroget skakade på huvudet — åka idag, nej det kunde INTE ALLS komma på fråga. 1–2 dagar till skulle absolut behövas. Då gick faktiskt luften ur både mig och Petri som ändå varit vid ganska gott mod ända sedan vi överlevt den långa deppiga hitresan från Lipe. Två dagar till av institutionalisering och det blir Gökboet av hela familjen! 

För det finns ju liksom ingenting att GÖRA här. Vi har länsat två närliggande Seven Eleven på små Mästerflygarna-figurer som lyckligtvis säljs där, så barnen går det ingen större nöd på. De leker, spelar på iPad och ser på fruktansvärt dåliga barnprogram på barnkanalerna (typ Scooby Doo och Dexters laboratorium), när de inte härjar i korridoren och det vi döpt till ”Lilla parken” — dvs innergården på 30×10 meter. Det är vi vuxna som håller på att bli tokiga. Vi har omedvetet börjat släpa med flipflopsen när vi driver runt i korridorerna, och Petri, som är starkt beroende av att pyssla med diverse sysslor i hem och på hotellrum, börjar bli riktigt deprimerad över att inte ens få städa undan efter måltiderna (det gör restaurangpersonalen) eller bädda sängarna (det gör vårdbiträdena). Själv stod jag för en stund sen och fönsterspanade på hur hela uppsättningen akutsängar och rullstolar rengjordes på parkeringen utanför akutmottagningen, och kom på mig själv med att känna stor lust att gå ner och delta i arbetet. Bara få göra någon typ av nytta, vilken dröm! Vi försöker göra vad vi kan — klipper naglar, tvättar hår, vässar barnens färgpennor och gör ”ärenden” till 7/11, men nu börjar det bli väldigt ont om sysslor att sätta upp på programmet. Love och Petri har gjort någon enstaka utflykt till närliggande lekpark och monument, men energin till att utforska Trang Town finns inte riktigt där hos någon av oss.

På förmiddagen kom så äntligen ett positivt besked från receptionen — filten var återfunnen på tvätteriet och skulle komma med nästa leverans. Lycka!

Och lite senare kom faktiskt en av läkarna tillbaka. Det kändes som att hon sett vår besvikelse över att behöva stanna, för nu ville hon liksom övertyga oss om att Valters andning fortfarande var otillfredsställande, och bad oss lyssna både på hennes andning och på Valters för att jämföra. Det är såklart väldigt svårt för oss att bedöma, vi som bara ser att det i Sverige så omtalade allmäntillståndet är betydligt bättre hos Valter än hos majoriteten av de svenska förskolebarnen i januari … Att tillståndet var gott blev i alla fall även läkaren varse, när hon någon timme senare stötte ihop med Valter ute i sjukhuskorridorerna där han levde rövare tillsammans med Love. ”He doesn’t look like a patient!” föll orden då, så nu hoppas vi att bedömningen imorgon bitti blir en annan, och att vi kan få lämna sjukhuset och fortsätta vår resa. Självklart är Valters hälsa det viktigaste av allt, men nu hoppas vi att vi kan få ta hand om honom på egen hand istället, i annan miljö.

Håll tummarna för oss!

På väg med speedboat till Pakbara. Hejdå Lipe! ??
Solnedgång över öarna.
Fri tillgång till tv och en glass då och då gör de här två ganska nöjda ändå efter omständigheterna.
Alltid vid din sida, brorsan.
I Lilla Parken. ? Aldrig har jag varit så tacksam över 20 kvadratmeter gräs.
Vad ska vi hitta på för bus nu?
Vi snor en bil!
« Äldre inlägg

© 2020 Resa med kids.

Tema av Anders NorenUpp ↑