Om att resa, vandra och göra utflykter med barn.

Koh Phayam moments

Koh Phayam. Thailands västkust utanför Ranong, nästan på gränsen till Burma. Det sägs att ön påminner om Thailand som det var för 25 år sedan. Själv har jag ingen aning, jag satte mina fötter på thailändsk mark första gången så sent som 2008 och vet således ingenting om hur det var ”förr” — jag vet bara att det lilla jag sett av Koh Phayam hittills är riktigt bra. 

Det har blivit många resor sedan den där första, och jag vill hävda att jag har fått rätt bra koll på åtminstone södra delarna av den här svenskkolonin i Sydostasien, från de mest sönderexploaterade turistorterna på Phuket till avkrokar till stränder på Koh Phangan och Koh Samet. Ändå känner jag tidigt att Koh Phayam faktiskt är en smula annorlunda.

Vi är ett 15-tal personer som väntar vid Ranong Pier på fredagsförmiddagen. Båten som plockar upp oss är av samma typ som de som tar turister från Pak Bara och Trang till Koh Lipe, men medan båtarna där är fyllda till knappt godkänd nivå för sjösäkerhet, finns det här gott om plats att breda ut både packning och familj. Fler är vi inte.

Färden mot Koh Phayam går genom grumliga kanaler kantade av mangrove, ankrade fiskebåtar och enkla bosättningar. Det bruna vattnet blandas upp med mer friskt och grönblått ju längre vi kör, och när vi passerat Koh Chang, ön som delar namn men till synes knappast mycket mer än så med den betydligt mer kända namnen på Thailands östkust, får vi syn på en annan ö vars grönska kantas av ett vitt stråk innan det blåa andamanhavet tar vid, och inser att det är Koh Phayam.

Första intrycket är kanske ingen kioskvältare. Det är skräpigt på stranden invid där båten lägger till, och piren ser ut som pirar i Thailand gör mest. Något avskavd, kanske lite rasad på sina ställen, men för ändamålet funktionell. Vi bär i land kids och ryggsäckar, inställda på att hitta en taxi med om inte fyra så åtminstone tre hjul, men får veta att några sådana inte existerar. Det är bara att ta en unge och en ryggsäck var, hoppa upp bakpå varsin motorcykeltaxi, släppa kontrollbehovet och försöka njuta av färden genom djungeln till stranden Ao Khao Kwai på andra sidan ön. Barnen älskar äventyret och vi vuxna försöker glömma bort att vi kommer från Sverige och lite av det säkerhetstänk vi fått med modersmjölken … 

Vi överlever förstås och blir visade till vår bungalow på familjedrivna Marina Resort. Den är av det rustikare slaget, saknar AC helt, har bara el vissa timmar på dygnet och luktar ungefär som det gjorde i kanothuset där jag brukade hänga med mina föräldrar som liten — en lukt som förmodligen egentligen bara betyder lätt fuktskadat trähus men som för mig också påminner om ledighet, frihet och lyckliga stunder. Och från verandan syns havet, och när jag öppnar fönstren för att släppa in ny luft hörs vågorna tydligt så långt som in i badrummet. Vi går ner på stranden, som trots att klockan närmar sig 14 inte är befolkad av mer än en handfull personer, kastar oss i det ljumma vattnet och vet att vi kommer att älska detta ställe.

Och senare på kvällen, efter att vi blötlagt hela familjen i havet under ett antal timmar och jag ätit en burmesisk sallad med någon sorts teblad jag inte ens visste existerade i matlagning överhuvudtaget men som är så goda att jag kommer drömma om dem i veckor, kanske månader framöver, får vi syn på dem. Precis när solen är knallröd och redo dyka ner bakom öarna i väst och stämningen på stranden har nått sin kulmen, så kommer de där, vännerna som vi inte sett sedan början av januari men som vi nu beslutat att möta upp här. 

Barnen vet inget, men vi har hållit utkik de senaste timmarna och är spända på mötet. Först går de bara förbi varandra med några meters marginal, det finns liksom inte ens i deras värld att några av deras bästa kompisar skulle kunna dyka upp här på stranden. Vi måste påkalla deras uppmärksamhet, och till sist faller poletten ner och glädjen är ett faktum. Kramen mellan våra äldsta är så innerlig att en vill gråta av glädje, och beslutet att åka hit istället för någon annanstans kunde inte kännas mera rätt.

Nu väntar någon veckas total avkoppling (nåja) tillsammans innan det är dags för vår familj att vända hemåt mot Sverige igen. Mer om vår tid här kommer inom kort!

På väg till Phayam.
Solnedgång på Ao Khao Kwai, Koh Phayam.
Ao Khao Kwai, Koh Phayam. Svårt att hitta bättre solnedgångar …
Tillsammans igen! ❤️
Fyra av fem i bild. ?
Vi drar!
Bloggande pågår. ?

2 kommentarer

  1. Jo

    Hej! Tack för intressant läsning. Ser ut som att ni tagit med flytvästar till barnen hemifrån? Är det nödvändigt? Vi tänkte åka med 3-åring och 7-månaders. Vi har flyg till bangkok o två veckor iThailand. Har bokat Samed villa oannat boende på Koh Samet. Har ni tips förBangkok? Har aldrig tidigare varit iThailand.

    • Resa med kids/Anna

      Hej, och tack själv för att du läser! Vi hade med flytvästar till barnen hemifrån, det stämmer. De förvarades i väskan där vi hade vagnen och fungerade därmed också som lite stötdämpare för den. Det blir lite extra att släpa, men jag skulle inte vilja åka speedboat (eller egentligen någon båt) i Thailand utan flytväst på barnen, och oftast finns det att låna till vuxna men ytterst sällan till kids (har aldrig sett till bebis). Vad kul att ni ska till Koh Samet! Vi var där 10 dagar förra vintern och bodde just på Samed Villa där vi trivdes väldigt bra! Vi har också varit flera gånger i Bangkok med barnen, kolla in http://www.resamedkids.se/thailand/bangkok/ för våra bästa tips och inlägg från våra besök där. Att bo nära tunnelbana eller Skytrain (BTS) är nog det viktigaste, samt att boka boende med pool! Ha en fantastisk resa! Hlsn Anna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2020 Resa med kids.

Tema av Anders NorenUpp ↑