Om vandring, friluftsliv och att resa med barn.

Kategori: Vietnam

Att resa till Vietnam med barn – alla inlägg

Vintern 2019 reste vi till Vietnam tillsammans med våra två barn, som då var nästan 3 och 5 år gamla. Det blev två fantastiska veckor i ett land som vi verkligen uppskattade att resa i, och jag kan verkligen varmt rekommendera Vietnam för dig som reser med barn. 

Barnen på museum i Vietnam.

Valter och Love på museum i Vietnam.

 

Efter att ha spenderat två månader i Thailand och Malaysia under vår långresa i Sydostasien 2018/2019 hade vi en månad kvar att spela med innan det var dags att resa hem till Sverige igen. Istället för att boka allting i förväg planerade vi vår resa spontant längs vägen, och vi bestämde oss bara några dagar före avresa för att Vietnam skulle bli vårt nästa stopp. Visumreglerna är hårdare i Vietnam än i både Thailand och Malaysia. Här får du två veckors fritt visum vid inresa, vill du stanna längre krävs ansökning i förväg. Därför bestämde vi oss för att stanna de tillåtna 15 dagarna och försöka spendera dem på bästa sätt.

Första stopp: Ho Chi Minh City

Vi började med att ta oss till Ho Chi Minh City, dit vi flög från Bangkok Don Mueang. Jag har skrivit ett långt inlägg om vår vistelse i HCMC, men för att summera kan jag säga att vi verkligen trivdes. Precis som jag skriver om i inlägget bävade jag lite för att ta med barnen till Ho Chi Minh. Vi hade hört blandade åsikter, men framför allt varnade alla för trafikkaoset. Och det är klart, lugnt var det ju inte, och jag kan lätt räkna antalet gånger vi korsade en större gata på ena handen (vi undvek det i största möjliga mån), men med hjälp av taxiappen Grab och bra koll på stans parker hade vi ändå en fantastisk tid med barnen i Ho Chi Minh City. Det finns gott om grönområden och lekparker, och väl därinne är allt lugnt och bilfritt.

Vårt boende i HCMC

Vi valde att bo precis utanför den innersta stadskärnan, i ett lite nyare lägenhetskomplex vid namn Vinhomes Golden River, och där kunde barnen röra sig friare än inne i myllret i stadskärnan. Här finns också flera fina pooler, lekparker och plaskdammar vilket gjorde att vi kunde balansera upp museum- och stadsbesök med avkoppling nära där vi bodde. Perfekt med små barn! Vi hittade vår lägenhet genom Agoda, men såg också att flera hyr ut lägenheter i Vinhomes via AirBnB och Booking.com.

När vi efter nästan en vecka lämnade Ho Chi Minh för att bege oss norrut i Vietnam var det helt klart med stor saknad och med en önskan om att nån gång få komma tillbaka.

10 dagar i Hoi An

Saknaden efter Ho Chi Minh City mildrades dock väsentligt av att platsen vi kom till därefter var minst lika härlig. Hoi An är en stad ungefär halvvägs upp genom Vietnam, belägen längs kusten. Här spenderade vi våra resterande tio dagar i Vietnam i lilla An Bang ute vid havet, och gjorde dagsturer med taxi in till själva Hoi An. Jag har skrivit mer om vår tid där i inläggen ”Norrut till Hoi An” som berättar om första intrycket, och ”Hej då Hoi An”, som summerar vår vistelse där.

Nu följer alla inlägg från vår resa till Vietnam. Börja från slutet om du vill läsa dem i kronologisk ordning.


Boka i förväg eller inte — så har vi lagt upp vår långresa

Det är nästan svårt att tro det, men våra 15 dagar i Vietnam har nu nått sitt slut. Eftersom vi inte ansökt om visum i förväg för en längre vistelse var det bara att följa reglerna och lämna landet senast idag, enligt stämpeln i passet. 

Vietnam har när detta skrivs strängare inresetillstånd än grannländerna Malaysia och Thailand. Generösast är Malaysia som bjuder på 90 dagar visumfritt vid ankomst, medan Thailand ger 30 dagar vid inresa utan att du behöver ansöka om visum (förutsatt att du kan visa upp en utresebiljett som dock sällan efterfrågas). Vietnam ger i sin tur 15 dagar, vill en stanna längre än så är det visum som gäller vilket kostar en slant. Eftersom detta var vårt första besök i landet och vi inte hade en aning om hur vi skulle trivas tänkte vi att det fick räcka med de 15 fria dagarna, vilket innebär att idag var dagen då vi senast var tvungna att lämna Vietnam. 

Alla de här visum- och inresereglerna är förstås sådant en måste ta hänsyn till när en planerar en så pass lång resa som den här. Eftersom flera av länderna åtminstone på papperet kräver att du kan visa upp en utresebiljett är det svårt att vara så spontana som vi kanske skulle vilja, men vi har ändå gjort ett försök att jobba så denna gång.

Hemifrån lade vi upp planerna för, och bokade, alla boenden och flyg för den första månaden. Vi bokade Koh Samet, första vistelsen i Bangkok och huset i Huay Yang som vi hade över jul och nyår, samt flygbiljetten ut ur Thailand (med någon dags marginal till 30-dagarsgränsen). Eftersom vi visste att vi också ville till Koh Lipe och Koh Bulone i södra Thailand lite senare på resan valde vi även att boka boenden där, eftersom vi av erfarenhet från tidigare resor vet att det är öar där många bra boenden blir fullbokade snabbt. Resten har vi tagit som det kommer.

Så vad är egentligen bäst? Att boka allting hemifrån eller att planera längs vägen och känna vad som funkar för tillfället? Jag är kluven i frågan. Det har verkligen varit fantastiskt att kunna vara spontana och med kort varsel efter att vi anlänt till en plats bestämma om vi vill stanna där längre (eller kortare) än vi först planerat. Många gånger har vi stannat oväntat länge, Kuala Lumpur, Koh Lanta, Ho Chi Minh City och Hoi An är exempel på det. Och när Valter (och med honom hela familjen) hamnade på sjukhus i Trang, Thailand, var det skönt att det inte var två månaders planering som föll, utan bara de närmaste dagarnas.

Samtidigt har vi lagt ett oräkneligt antal kvällar på att sitta och leta efter boenden på diverse platser, kvällar som jag mycket hellre hade ägnat åt att läsa in mig på stället vi för tillfället befunnit oss på och lagt upp planer för morgondagen — eller på att bara läsa en vanlig bok eller lägga mig tidigt. Dessutom har de där visum- och inresereglerna ställt till det för oss mer än en gång, när vi varit tvungna att boka en utresebiljett för att kunna visa upp den vid immigration, bara för att sen inse att det flyget kanske inte alls går dit vi vill eller på den dagen vi önskar resa vidare … 

Jag känner nu så här i resans slutskede att det är lätt att vara efterklok och tänka att vi borde gjort på ena eller andra sättet. Jag inser hur otroligt lite vi visste när vi satt där hemma i Stockholm i höstas och försökte lägga upp en rutt som kändes bra. Vissa kvällar ville jag bara lägga ner hela planeringsprojektet och boka longstay på Koh Lanta istället.

Jag orkade inte forska mer om huruvida det kunde tänkas finnas barnstolar i taxin från Kuala Lumpur International Airport (vilket kändes viktigare hemma än på plats …), hur en förbokar nattåg i Vietnam, eller om det gick att vistas med barn i Ho Chi Minh City på ett bra sätt eller inte. Allt kändes hotfullt, svårt eller bara sjukt jobbigt i största allmänhet. Men, vi gav oss inte, och vad glad jag är att vi genomförde detta på det sätt vi ville från början! För det allra mesta av det jag oroade mig för hemma har ju känts hur bra som helst på plats.

Till saken hör även att ingen av oss tidigare varit i något land i Sydostasien förutom Thailand (där vi varit många gånger). Hade vi haft någon typ av erfarenhet av övriga länder hade upplägget förmodligen blivit ett annat, och skulle vi planera en ny, liknande resa om ett år skulle den garanterat se annorlunda ut. Valter, tvååringen som snart blir tre, har också känts som ett osäkert kort, eftersom han helt enkelt är för liten för att förstå grundläggande säkerhetstänk, som till exempel att en måste hålla en förälder i handen när en korsar gator i HCMC och annat livsnödvändigt. I denna fråga känns det bara som att vi har framtiden för oss, även om vi räknar med att det säkert kommer andra typer av utmaningar när barnen blir större.

Vi har lärt oss så otroligt mycket på de här månaderna. Om hur det är att resa med små barn under lång tid, eller rättare sagt, hur det är att resa med VÅRA små barn under lång tid. För det är ju knappast samma för alla med alla barn (bara våra två är helt olika varandra och bjuder på olika typer av utmaningar). Vi har insett att allt går bara vi vill, men ibland vill vi helt enkelt inte. Vi vet nu att vi nog egentligen kan resa vart som helst med Love och Valter, men att vi faktiskt inte alltid vill göra det.

Vi vill inte spendera för mycket tid på platser där de inte får springa, röra, pröva, klättra, härja och (inom rimliga gränser) leva rövare som de vill. Ibland gör vi bedömningen att det är värt det — som i storstäderna — men ser då till att blanda upp dagarna så att delar av dem spenderas på platser (parker, barnvänliga museer, pooler, stora boenden med bra yta inomhus m.m.) där de kan få vara fria och vi vuxna kan sänka garden en stund, och kombinerar det med att göra sådant som jag och Petri tycker är intressant och kul (även om det förvånansvärt ofta sammanfaller med barnens intressen). Det har varit vårt framgångsrecept på den här resan, och har gjort att både vi vuxna och barnen har känt att dagarna har varit lyckade för alla. 

Dessutom har det som i förväg känts som riktigt säkra kort, t ex resmål med fantastiska sandstränder, inte alls alltid varit det som barnen gillat bäst. Istället minns de promenader längs ett vägbygge på Koh Lanta, hur vi en gång gick genom ett hotellområde med massa trasiga skulpturer, eller besöket på krigsmuseet i Ho Chi Minh City. Det gör att det faktiskt är rätt svårt att förutse vad som ska gå hem eller inte, så det är ingen idé att ens försöka i någon större utsträckning. Love har till och med, när han fått frågan, kungjort att vistelsen på sjukhuset var en höjdpunkt på resan, ”för då fick vi se på hur mycket tv vi ville och köpa Mästerflygare i affären” … 

Nu har vi ett par veckor kvar på vår resa innan vi flyger hem till Sverige igen via Bangkok i början av mars. Vi stod länge i valet och kvalet om huruvida vi skulle ta den ”norra vägen hem” eller ej, det vill säga passa på att se Hanoi innan vi lämnade Vietnam och sedan fortsätta via Luang Prabang i Laos och Chiang Mai i norra Thailand innan vi flög hem. Även om detta alternativ vann en jordskredsseger på Instagram i omröstningen där det ställdes mot strandliv i Thailand, har vi till sist valt att gå på det senare.

Dels kändes det lite forcerat att trycka in ett helt nytt land på kort tid (ett land som vi verkligen är sugna på att uppleva ordentligt dessutom), men framför allt fick vi nys om att vår bästa kompisfamilj, Istalletforoverall.com som vi spenderade jul och nyår med i Huay Yang, skulle befinna sig på just en av de thailändska öar vi övervägt för vår sista tid på resan, precis vid rätt tillfälle. 

Och därmed var frågan avgjord. Nu beger vi oss för sista gången denna resa tillbaka till Thailand för nytt barfotaliv, denna gång på västkusten på lilla ön Koh Phayam som blir en ny bekantskap för oss. Hörs igen därifrån!

Hej då Hoi An!

Nu har vi slurpat i oss vår sista Cau Lầu, druckit vår sista Saigon Beer och armbågat oss fram över den japanska bron för sista gången, och bakom oss lämnar vi ännu en plats på denna resa som vi verkligen kommer att sakna!

Hoi An har varit bra för oss på alla sätt och vis, och vi är så nöjda med vår tid här. Nyckeln till framgång för vår del har nog till stor del varit boendet K.A Villa, vid stranden An Bang utanför stan. Barnen trivdes här från första stund, och vi har verkligen känt oss som hemma. Vi hade aldrig hittat till just det här boendet om det inte varit för tips (från @engbergsaroundtheworld som vi följer på Instagram och som lämnade hotellet bara någon dag före oss), för hotellet uppfyller egentligen inte de krav vi brukar ha på ett boende — typ stora fria ytor på hotellområdet, boende i markplan osv, men jag är så glad över att vi hamnade just här. 

Efter ett par båtluffar i Grekland de två senaste somrarna har framför allt Love fått upp ögonen för att det är något visst med att bo på små personliga ställen där han får en helt annan kontakt med personalen än på stora resorter. Och här på K.A Villa uppfylls detta med råge. Vi hann inte mer än checka in förrän barnen togs med till lekrummet av Nhung och Lin, varpå vi vuxna skickades upp på rummet för att packa upp i lugn och ro.

Efter det är dessa underbara människor förstås barnens idoler, och det går alltid att locka hem killarna med frågan om vem de tror jobbar i receptionen för tillfället. Så mysigt med denna extra dimension till vistelsen! Även frukosten här är ett kapitel för sig. Den skräddarsys i princip helt efter våra önskemål, och är soklart den bästa frukost vi ätit sedan vi lämnade Sverige. Världsklass, och efter våra nio nätter här kan vi inte nog rekommendera K.A Villa vidare! 

En utflykt som tycks obligatorisk i Hoi An är att åka rund Basket Boat på kanalerna kring Coconut Village strax utanför stan. De organiserade utflykterna kombinerar gärna dessa båtturer med matlagningskurs samt ridning på vattenbuffel, varav intet kändes aktuellt för vår del av olika skäl. Vi tog en egen Grab till byn istället, lät taxichauffören hooka upp oss med sin kompis kompis och fick en fin stund på floden där killarna fick dona med metspö (dock ingen fångst) och spana på krabbor i vattenpalmskogen. Klargöras ska att detta inte är världens mest genuina upplevelse (bland annat erbjuds den oerhört märkliga möjligheten att sjunga karaoke i vissa av båtarna vilket utnyttjas flitigt av de asiatiska turisterna), men det var en rolig utflykt och killarna gillade det skarpt! Loves bästa var att han fick en present av palmblad att ta med sig hem till idolen Lin på K.A Villa. 

En annan dag gjorde vi en utflykt till Marble Mountains i Da Nang som ligger strax norr om Hoi An. Här finns massor av tempel och grottor att utforska, plus Buddhastatyer och andra buddhistiska helgedomar. Det finns också en hel del trappsteg, och luftfuktigheten låg på modiga 92%, men eftersom detta var en utflykt helt i Loves och Valters smak (och föräldrarnas) var vi alla mycket nöjda med dagen. Otroligt kul att se vilken ork som finns i barnens ben så fort vi gör något som de tycker är intressant. Stalltips för den som vill åka hit är att åka på egen hand (dvs inte via någon arrangerad tour) och, som alltid, att komma hit tidigt. Det var som vanligt oerhört tillfredsställande att möta folkmassorna på väg ut, istället för att färdas genom grottorna tillsammans med dem … 🙂

Vi har också hängt en hel del inne i Hoi An, där förmiddagarna har fortsatt vara den bästa besökstiden för vår del. Vi gjorde ett försök att åka in en kväll, och det var absolut mysigt med alla lyktor som tänds upp både över gatorna och på kanalen, men den stora mängden människor förtog helt klart en del av charmen. Därför har vi satsat på tidiga morgnar (gatorna stänger för motordriven trafik mellan 8.30 och 11.00) och grymma luncher i stan, för att sedan bege oss ut till An Bang och strandhäng på eftermiddagen. Förvånansvärt nog har killarnas bästa med stan (förutom att kolla på krimskrams) varit att besöka alla små museer och konstgallerier. Inte särskilt barnanpassat alls, men de har verkligen gillat att kolla på föremål som gamla knivar, fiskeredskap och spännande drakmasker och högtidsdräkter. 

Maten i Vietnam är helt klart värd att skriva hem om, och Hoi An är inget undantag. Jag har knappt sett maken till matland och i mina numera vegetariska smaklökars värld är det en stark konkurrent till förstaplatsen i världsrankingen. ALLT är liksom gott, nästan vad jag än beställer! Det känns genomarbetat, vällagat och fräscht för det mesta, och prisnivån är otroligt låg även på lite finare ställen.

Också här ute vid An Bang har vi haft bra barer och restauranger att hänga på. Vi har hittat ett par stamställen som vi varierar med samtidigt som vi testar nya. Bland favoriterna finns beachcluben Kahuna’s (redan nämnd i Petris förra veckorapport), där maten med fördel beställs till poolkanten och barnen kan kallas upp ur böljorna först när den står serverad på bordet, och Salt Pub, vars mat kanske inte är vassast i området men där det finns stora gräsytor för barnen att springa på och stämningen alltid är skönt avslappnad. Bredvid finns också lilla familjära Salty Sea, där kvinnorna i familjen (från dotter till mormor) gör ett fantastiskt jobb med att laga och servera bästa maten på hela gatan.

Men, visst finns det nackdelar här också. Turismen sliter hårt på Hoi An, och värst att se är nog nedskräpningen som är betydande i kanalerna, på vissa delar av stranden och kring staden. Som en effekt av bland annat klimatförändringar har erosion förstört stranden Cua Dai någon kilometer söder om An Bang, vilket drabbat restauranger och hotell hårt längs kuststräckan. Och på vägen från Da Nang ner till Hoi An är enorma ytor mellan huvudvägen och havet avspärrade och inhägnade av plank som pryds av reklam för nya stora skyskrapsliknande resorts som planeras eller redan är i färd med att byggas där. Vågar inte ens tänka på vad det innebär för lilla Hoi An, om dessa hotellprojekt slutförs och populeras med turister som alla ska in och besöka gamla stan innan de beger sig tillbaka till bekvämligheterna på sina hotell. 

Hej då Hoi An, nu drar vi vidare (mer om vart imorgon). Vi hoppas att vi kommer tillbaka en dag, och att du inte är alltför förändrad då. ❤️


Japanska bron.
De runda båtarna är karaktäristiska för Vietnam.
Åka rund båt.
Viktigt att skydda sig mot solen. ?
Med Lin på K.A Villa. ❤️
Mäktiga miljöer, Marble Mountains.
Välförtjänt rast i Marble Mountains.
Bra lekytor på Salt Pub. ?
Häng på Kahuna’s.

Norrut till Hoi An

Det var i ärlighetens namn inte helt lätt att bryta upp från Ho Chi Minh City där vi trivdes så himla bra, men nu har vi förflyttat oss ungefär halvvägs upp genom Vietnam till världsarvsstaden Hoi An, och är helt klart nöjda med det också!

Hoi An ligger strax söder om storstaden Da Nang längs kusten i centrala Vietnam, och finns med på UNESCOs världsarvslista tack vare sin fina gamla stadskärna som enligt Wikipedia är ”ett ovanligt välbevarat exempel på en sydasiatisk handelshamn från perioden mellan 1400- och 1700-talet”. Vi hade våra misstankar om hur mycket folk dessa meriter kunde tänkas dra, och valde för säkerhets skull att bosätta oss i trygghet ungefär 5 kilometer från gamla staden och befarade folkmassor, ute vid stranden An Bang. Här checkade vi in på K.A Villa, ett fint litet hotell som med sina vitkalkade väggar och frodiga lilla trädgård snarare känns som att det borde ligga någonstans längs kusterna i Italien. 

Vi hade lite svårt att veta vad vi skulle förvänta oss av Hoi An, och vilken ”typ” av vistelse vi skulle komma att ha här. Skulle det bli fokus på att hänga i och omkring stan och besöka sevärdheter, äta god mat och kolla på folk som vi gjort i t ex Ho Chi Minh, Kuala Lumpur och Bangkok? Var stan i så fall tillräckligt stor för det? Eller skulle vi snarare vilja hänga på stranden (som vi valde att bo nära), och skulle den i så fall vara tillräckligt bra för det?

Första dagen började vi med att bege oss in till stan för att liksom fatta vad som är grejen med det här stället. Vi tog en Grab (ca 70 000 VND från An Bang, dvs omkring 28 kr) till ett slumpvis utvalt stopp nära stadskärnan som visade sig ligga precis i anslutning till morgonmarknaden, och hamnade därmed rakt in i kommersen där det i rask takt krängdes fisk, skaldjur, levande höns, färska kryddor och frukt. Allt komponerat av tutande moppar som frekvent trafikerar den s.k. bilfria innerstadskärnan. Men när den första chocken lagt sig framträdde ett kreativt kaos som var ganska underhållande att bevittna, och när vi, glädjande nog fortfarande med två stycken barn i behåll, tagit oss ut på andra sidan marknaden hamnade vi på lugnare gator där vi kunde lyfta blicken lite mer och inse vilken otroligt fin stad Hoi An är. 

Vi knallade runt ett tag och tog in alla fina hus och färgglada lyktor som verkar vara något typ av signum för stan, och Love och Valter hade fullt upp med att titta efter Spiderman och andra superhjältar till försäljning i diverse utföranden, vissa mer kreativa och hantverksmässiga än andra. Sen blev det glass, båttur på floden och lunch, innan vi avrundade med museibesök och hemfärd till lugnet ute vid An Bang. 

Förmiddagen verkar generellt vara en bra tid att hänga inne i stan. Är det något jag har svårt för är det klassiska sevärdheter som drar tonvis av busslaster med stora grupper människor som leds runt av guider med flagga. Och dessa började dyka upp i oroande mängder ju mer klockan blev.  Eftersom både Petri och jag älskar när det känns som att vi liksom överlistar systemet och hittar nyckeln till hur saker bäst ska göras, nickade vi båda självbelåtet när vi i taxin ut ur stan efter lunch mötte ännu fler busslaster på väg in, medan vi kände att vi redan hade gjort staden den dagen. 

Dag två valde vi att satsa på stranden på dagen istället, och den blev en positiv överraskning. Jag hade av oklar anledning förväntat mig att det skulle vara kallt i vattnet, vilket det verkligen inte var. Vågorna är stora, men killarna (och vi!) älskar att leka i dem, och längs stranden finns massor av restauranger med riktigt bra mat, och inte minst goda drinkar, frukttallrikar och smoothies, till priser klart under Thailands, vilket för övrigt gäller hela staden och landet generellt.

Och vädret har än så länge varit otroligt behagligt, skulle gissa på att tempen ligger runt 29-30 grader med strålande sol och frisk bris från havet. Plötsligt ger det mening att ta en dusch före middagen vilket i Thailand många gånger har känts ganska tröstlöst. Mycket fascinerande är det att 29 grader ibland kan kännas lite lätt hurvet hos både barn och vuxna, men det gör också att det är enklare att göra aktiviteter med kidsen även på dagtid, som inte nödvändigtvis innefattar konstant bad.

Så ja, efter ett par dagar här inser vi att just kombinationen av att ha tillgång till en bra strand, en mysig stad och en hel del att se och göra i området, är det som gör Hoi An så bra att vi idag valde att förlänga vår vistelse här med ytterligare fyra dagar för att verkligen hinna med det vi vill, i ett tempo som passar både oss och barnen. Mer härifrån inom kort alltså!

Lyktor i stan.
Båttur för att få koll på läget.
Spännande grejer att kolla på överallt.
Pappa bäja.
Utsikt mot storstaden Da Nang.
An Bang Beach.

Ho Chi Minh City — ny favoritstad!

Under våra dagar i Bangkok bestämde vi oss slutligen för att Vietnam skulle få bli nästa land på vår resa, så i torsdags packade vi ihop våra ryggsäckar (och vagnväskan …) och satte oss på flyget till Ho Chi Minh City. 

Förväntningarna var av någon anledning inte så högt ställda hos mig den här gången. Jag bävade lite inför mötet med Vietnams största stad, hade fördomsfullt nog sett framför mig ett kaos utan dess like och räknade mer eller mindre med att inte kunna gå utanför dörren med barnen utan att någon av dem skulle bli överkörd. Men, redan på flygplatsen noterade både Petri och jag ett lugn och en ordning som påminde lite om känslan när vi landade i Malaysia. Inte ens hysterin som brukar råda när en kommer ur ankomsthallen infann sig, utan vi tilläts i lugn och ro leta upp vår Grab utan att 300 personer försökte få oss att åka taxi med dem. Behagligt värre!

Vi hoppade in i bilen och gav oss ut i HCMC-kvällen, och visst var trafiken intensiv och extremt fascinerande med mängder av moppar, oupphörligt tutande och till synes obefintliga trafikregler, men lika mycket tog vi in känslan av en levande stad med fullt av glada människor på gatorna. Vi hade inte riktigt fått med oss att den största vietnamesiska högtiden Têt skulle infalla just under våra dagar i Ho Chi Minh. Eller, vi hade ju koll på att det var kinesiskt nyår, inte minst efter vår senaste vistelse i Bangkok, men att det inte riktigt hängde ihop med det vietnamesiska nyåret och dess tillhörande lediga dagar hade vi inte hängt med på.

Efter en färd på cirka en halvtimme genom stan (flygplatsen ligger centralt) blev vi avsläppta från taxin och insläppta i vår nya lägenhet. Vi hade valt att bosätta oss precis utanför innersta stadskärnan, i Vinhomes Golden River, som är ett stort nybyggt bostadsområde med flera skyskrapor precis i utkanten av distrikt 1. Personligen är jag svag för den här typen av boenden i storstäder, framför allt när vi reser med barnen. Det är lite skyddad verkstad, många är expats, internationell stämning råder och det finns nästan alltid bekvämligheter som pooler och affärer i eller precis i närheten av husen. Dessutom går det snabbt att komma in i matchen eftersom det känns som ett eget boende i mycket större utsträckning än att bo på hotell. 

Vinhomes var inget undantag från ovanstående. Här finns ett flertal stora pooler, flera lekparker för barnen, egen park utanför vid floden och så flera närbutiker i varje hus som är nästan exakt likadana (märklig grej, en tycker de kunde ha enats om en eller ett par stora ordentliga affärer istället, men de hade havregryn så vi är nöjda ändå). Dessutom fanns en skönhetssalong i vårt hus, där jag passade på att klippa mig när den väl öppnade efter Têt. 

Att ta sig in till mer centrala delar av distrikt 1 (där vi uteslutande har rört oss) tar ca 5-10 minuter med taxi beroende på vart en ska, och med tanke på trafiken är det inte troligt att vi hade gått några längre sträckor även om vi hade bott närmare, så för oss var detta helt perfekt. Hade vi varit här utan barnen hade vi valt ett annat boende närmare where the action is, men känslan av att efter en dag på stan kunna släppa killarna lösa utanför och låta dem utforska lekplatser och pooler fritt har varit oslagbart och förmodligen en av anledningarna till att vi trivts så bra här i Ho Chi Minh. 

För trivts har vi verkligen gjort, och det känns dessutom som att vi har hunnit med en hel del saker trots att det inte går att lägga upp några späckade scheman om en vill ha en trevlig vistelse i stor stad med små barn. Vi hade från början bestämt oss för fyra nätter här, men valde att stanna ytterligare en eftersom vi trivdes så bra. 

Första dagen begav vi oss upp i Saigon Skydeck eller Bitexco Financial Tower som skyskrapan heter, för att skaffa oss en överblick av stan. Om det berodde på nyåret eller ej vet vi inte, men medan den här typen av sevärdheter i stort sett alltid bjuder på långa köer i alla städer (den som besökt Fernseheturm i Berlin eller Empire State Building i New York vet vad jag pratar om) var det här bara att knalla rakt in i hissen och åka upp till observationsdecket på 54:e våningen. Petri försökte på alla sätt och vis förhala besöket till kl. 15 då skybaren Heineken World ytterligare 10 våningar upp öppnade, men fick anse sig besegrad vid 14-tiden när barnen undrade varför vi bara gick fram och tillbaka på gatan hela tiden.  

Under dagen tog vi även en promenad på paradgatan Nguyen Hue Flower Street som var överöst med blomsterarrangemang, grisar (grisens år nu) och en hel del firande människor i fina kläder, och lyckades därefter spontanpricka in en grym lunch på ett random ställe längs denna gata. På eftermiddagen hittade vi en fin lekpark i Tao Đàn Park, och avslutade sedan dagen på nyårsfestival med tivoli, streetfood och uppträdanden, en tillställning där vi i princip var de enda västerlänningarna. Mycket intressant och nyttig upplevelse att känna sig helt avvikande från alla andra i en folkmassa … 

Om en kan leva med att en del restauranger och verksamheter är stängda här och där kan jag verkligen rekommendera att besöka Ho Chi Minh under Têt/nyårsfirandet. Det sägs att stan är något lugnare (vi har ingenting att jämföra med förutom dagen efter högtiden avslutades, då märkte vi ingen skillnad), och framför allt var det en riktigt fin upplevelse att se alla uppklädda människor fira tillsammans med sina familjer på gator och festivaler.

Appen Grab för taxi har fungerat bra i Ho Chi Minh, precis som i Bangkok och i Kuala Lumpur, även om det varit något svårare att få tag i bilar här. För den äventyrlige är även Grab Bike stort här, då blir du helt enkelt upplockad av en moppe som tillhandahåller grön Grab-brandad hjälm. Snitsigt, även om det inte direkt är aktuellt för vår del. 

Killarna har dessvärre blivit riktiga lyxlirare under den här resan gällande transporter. Så fort det är dags att lämna en lekpark, något monument eller ett museum frågar de var taxin är och vad den har för färg (vilket de vande sig vid att få veta från appen i Malaysia där detta angavs). Sen ropar de ”hello” till chauffören, hoppar in på sina platser och fäller kommentarer som ”kolla mamma, den här taxin har fläkt i baksätet!”, ”den här bilen tycker jag var lite skruttig faktiskt” och ”vad bra med solskydd!”. De är också fascinerade av vad chaufförerna har för sig i framsätet förutom att köra (vilket dessvärre är en hel del ibland). Roligast/skämmigast var en resa för några dagar sedan när Valter först härmade chaufförens samtal på vietnamesiska när han pratade i högtalartelefon och därefter imiterade hans rosslingar och hostningar. När chauffören sen höll på och harklade sig och spottade genom fönstret och jag och Petri som bäst kämpade med att hålla andan för att slippa insjukna i samma till synes mycket svåra förkylning, utbrast Valter ”mamma, lokföranden kräks”, och skrattattacken var ett faktum.

En annan sak som verkligen bidragit till vår trivsel i Ho Chi Minh är att vi här träffat och umgåtts flera gånger med en annan familj som också reser runt i Sydostasien och som vi haft lite kontakt med via Instagram under resans gång. Deras barn är i ungefär samma ålder som våra, och det var fint för killarna att äntligen få leka med svenska barn, något som framför allt Love verkligen har saknat (på grund av språket vill säga). Även givande för oss vuxna såklart, att få prata med andra än varandra och utbyta erfarenheter kring långresande med små barn. Tack familjen Backman för sällskapet!

Under vår tid här har vi också hunnit med besök på Krigsminnesmuseet (War Remnants Museum) och Självständighetspalatset (Independence Palace), som det kommer separata inlägg om framöver med tips för den som vill besöka dessa. Vietnam har en på många sätt otroligt intressant (och hemsk) historia som Petri och jag, som är rätt stora anhängare av nutidshistoria, uppskattat att få en djupare förståelse för. Det slår an ett allvar hos en och väcker många diskussioner.

Imorgon lämnar vi denna stad bakom oss och åker vidare norrut i landet, men jösses vad jag hoppas att vi kommer tillbaka hit inom en överskådlig framtid! HCMC, vi ses igen! 

Massa nya lekplatser att testa!
Parken utanför Vinhomes Golden River. Här trivdes vi!
Klättring pågår.
”Plaskdammen” var en given favorit.
Glasspaus på trappan för stora & små.
Utsikt från Saigon Skydeck. I de gråa höghusen längre bort, till vänster i bild, bor vi.
Festligt på Nguyen Hue Flower Street.
Även Peppa Pig är förstås representerad under Grisens år.
Sockervaddsspaning på Têt-festivalen Hội Hoa Xuân.
Vi är lite oroade över att Valter säger sig vilja ”köra motorcykel” när vi frågar vad han ska bli när han blir stor. På tivolit var det ingen tvekan om vilket fordon han skulle välja.
Lekrummet på War Remnants Museum.
Lycka att träffa nya kompisar!
Hejdå Ho Chi Minh City, vi ses igen!

© 2024 Resa med kids.

Tema av Anders NorenUpp ↑