Om vandring, friluftsliv och att resa med barn.

På sjukhus i Trang

Så har det blivit dags för en uppdatering igen, och tyvärr kommer den inte från Koh Bulone som planenerat, utan från Wattanapat International Hospital i Trang, söder om Krabiprovinsen, där vi är inlagda med Valter sedan i onsdags på grund av misstänkt lunginflammation. 

Det började med lätt feber och en i övrigt pigg Valter i några dagar. Dock ville febern inte riktigt ge med sig, och eftersom det inte finns vare sig läkarmottagning eller ens ett apotek (tror jag) på Koh Bulone, vår nästa ö, ville vi ta det säkra före det osäkra och kolla upp honom på Lipe innan vi åkte vidare. En vanlig rutinkoll tänkte vi, och funderade mest på om vi skulle smörja in barnen för stranden före eller efter läkarbesöket … Det slutade med att jag och Valter blev kvar på kliniken hela dagen, efter att läkaren där tyckte att hans andning var onormalt ansträngd. Dessutom passade febern, som hittills legat runt 38.5 som mest, såklart på att stiga till uppåt 39.5 medan vi satt i väntrummet. 

Det blev världens pådrag. Plötsligt skulle det röntgas lungor — i en röntgenmaskin som såg ut att härstamma från typ tidigt 80-tal — och baddas med iskalla handdukar för att kyla ner kroppstemperaturen (fatta att gå igenom det på en galonbrits i lysrörsbelysning när en har nästan 40 graders feber …). Sen blev det blodprov, insättning av dropp och fattande av beslut om huruvida vi skulle transporteras till fastlandet, där närmaste barnläkare fanns, med sjuktransport eller public boat, där valet föll på det första tack och lov. Det var bara för Petri och Love att bege sig till hotellet och packa ihop alla våra saker, för att sedan lasta in hela familjen i en i övrigt tom speedboat med droppflaskan och en sjuksköterska från kliniken som extra bidrag till lasten.

Efter en surrealistisk båtfärd där vi ganska nedstämda fick se Koh Lipe och grannöarna Koh Adang och Koh Rawi försvinna i en makalös solnedgång som fotograferades även av sjuksköterskan, transporterades vi sedan i ambulans, med blåljus igång trots att Valter var vid gott mod och spexade med ambulanspersonalen, från piren i Pakbara till Wattanapat Hospital i Trang. Där är vi nu inkvarterade i ett familjerum sedan i onsdags natt för att kurera en misstänkt lunginflammation. 

Vi är klart imponerade av hur smidigt allting har skötts av Gouda, försäkringsbolaget vi köpt reseförsäkring av för dagarna efter de 45 som ingår i vår hemförsäkring. Här i Thailand tar man inte så mycket som tempen ens utan att vara säker på att det finns ett försäkringsbolag som backar upp (inget konstigt egentligen, de måste såklart få betalt för vården de utför), och vi har hela tiden fått både transporter och vård verifierade och godkända löpande så att ingen onödig väntetid har uppstått någonstans. Vi har förmedlats kontakt med en dansk barnläkare som hjälper oss att få koll på läget — det är inte jättelätt att förstå knagglig thaiengelska med massa vårdtermer och begrepp — och som kan förklara mer om vilka mediciner (många!) de vill att Valter ska ta här på sjukhuset. En representant från Gouda ringer varje dag för att kolla hur Valter mår och vad den fortsatta planen är för honom (och hur vi vill lägga upp fortsättningen), och allt känns väldigt proffsigt och välfungerande. Oerhört skönt i sådana här situationer. 

En sjukhusvistelse är såklart inte ett inslag vi önskat oss på resan, men lyckligtvis har vi aldrig behövt känna oss särskilt oroliga för Valter, som varit vid gott mod hela tiden förutom de där timmarna på kliniken på Lipe. Även Love tar det hela med ro, och ibland är jag osäker på om killarna verkligen har koll på att detta inte bara är ännu ett hotell. För det är onekligen ganska likt. Vi bor i motsvarande ett dubbelrum med extrabädd, det finns badrum en suite liksom kylskåp i minibarsstorlek och enklare köksutrustning. Frukost, lunch och middag beställs från en meny identisk med de som finns på i stort ett alla thailändska strandrestauranger, och maten smakar också typ likadant som på dessa. Skillnaden är främst all vårdpersonal som kommer och går under dagarna med olika typer av ärenden, där intaget av alla sliskiga, av frukt smaksatta mediciner är Valters absolut värsta stunder på dagen.  

Som om det inte vore elände nog att vara på sjukhus lyckades dessvärre städpersonalen få med sig Valters älskade bomullsfilt när de tog ut smutstvätt och bäddade rent i sjukhussängen på morgonen efter att vi kommit fram. Just den här specifika filten har varit med oss ända sedan Love föddes, och den adopterades senare av Valter som nu sover med den varje natt. Att bli av med den på resande fot och när vi till råga på allt ligger på sjukhus, kändes bara lite väl grymt för stackars Valter. Resten av gårdagens eftermiddag tog jag därför upp orimligt mycket av (den visserligen till synes något övertaliga) vårdpersonalens tid genom att be dem ringa (det givetvis externa) tvätteriet upprepade gånger trots att de nekade till att den fanns där, visa diverse bilder på filten samt föreslå att jag själv skulle få gå ner och leta i linneförrådet vilket inte var aktuellt. Dessutom gick jag under kvällen runt och spanade misstänksamt på rena tvätthögar i korridorerna, men givetvis utan resultat. Lyckligtvis hade vi med oss en vikarie till filten som godtogs av Valter, och natten blev lugn, men glada var vi inte och det sista Valter mumlade innan han somnade var något i stil med ”doktorn tog min filt”. Ångest.   

Även dagen idag fick en tung start när vi, inställda på att äntligen få börja packa eftersom Valter varit feber- och hostfri nästan ända sedan vi kom till sjukhuset och det mer kändes som en rutinåtgärd att vi stannat en andra natt, möttes av två läkare som klentroget skakade på huvudet — åka idag, nej det kunde INTE ALLS komma på fråga. 1–2 dagar till skulle absolut behövas. Då gick faktiskt luften ur både mig och Petri som ändå varit vid ganska gott mod ända sedan vi överlevt den långa deppiga hitresan från Lipe. Två dagar till av institutionalisering och det blir Gökboet av hela familjen! 

För det finns ju liksom ingenting att GÖRA här. Vi har länsat två närliggande Seven Eleven på små Mästerflygarna-figurer som lyckligtvis säljs där, så barnen går det ingen större nöd på. De leker, spelar på iPad och ser på fruktansvärt dåliga barnprogram på barnkanalerna (typ Scooby Doo och Dexters laboratorium), när de inte härjar i korridoren och det vi döpt till ”Lilla parken” — dvs innergården på 30×10 meter. Det är vi vuxna som håller på att bli tokiga. Vi har omedvetet börjat släpa med flipflopsen när vi driver runt i korridorerna, och Petri, som är starkt beroende av att pyssla med diverse sysslor i hem och på hotellrum, börjar bli riktigt deprimerad över att inte ens få städa undan efter måltiderna (det gör restaurangpersonalen) eller bädda sängarna (det gör vårdbiträdena). Själv stod jag för en stund sen och fönsterspanade på hur hela uppsättningen akutsängar och rullstolar rengjordes på parkeringen utanför akutmottagningen, och kom på mig själv med att känna stor lust att gå ner och delta i arbetet. Bara få göra någon typ av nytta, vilken dröm! Vi försöker göra vad vi kan — klipper naglar, tvättar hår, vässar barnens färgpennor och gör ”ärenden” till 7/11, men nu börjar det bli väldigt ont om sysslor att sätta upp på programmet. Love och Petri har gjort någon enstaka utflykt till närliggande lekpark och monument, men energin till att utforska Trang Town finns inte riktigt där hos någon av oss.

På förmiddagen kom så äntligen ett positivt besked från receptionen — filten var återfunnen på tvätteriet och skulle komma med nästa leverans. Lycka!

Och lite senare kom faktiskt en av läkarna tillbaka. Det kändes som att hon sett vår besvikelse över att behöva stanna, för nu ville hon liksom övertyga oss om att Valters andning fortfarande var otillfredsställande, och bad oss lyssna både på hennes andning och på Valters för att jämföra. Det är såklart väldigt svårt för oss att bedöma, vi som bara ser att det i Sverige så omtalade allmäntillståndet är betydligt bättre hos Valter än hos majoriteten av de svenska förskolebarnen i januari … Att tillståndet var gott blev i alla fall även läkaren varse, när hon någon timme senare stötte ihop med Valter ute i sjukhuskorridorerna där han levde rövare tillsammans med Love. ”He doesn’t look like a patient!” föll orden då, så nu hoppas vi att bedömningen imorgon bitti blir en annan, och att vi kan få lämna sjukhuset och fortsätta vår resa. Självklart är Valters hälsa det viktigaste av allt, men nu hoppas vi att vi kan få ta hand om honom på egen hand istället, i annan miljö.

Håll tummarna för oss!

På väg med speedboat till Pakbara. Hejdå Lipe! ??
Solnedgång över öarna.
Fri tillgång till tv och en glass då och då gör de här två ganska nöjda ändå efter omständigheterna.
Alltid vid din sida, brorsan.
I Lilla Parken. ? Aldrig har jag varit så tacksam över 20 kvadratmeter gräs.
Vad ska vi hitta på för bus nu?
Vi snor en bil!

© 2024 Resa med kids.

Tema av Anders NorenUpp ↑