Jag känner att jag sitter inne på ett avslutande inlägg om Kuala Lumpur, denna fantastiska stad som vi redan saknar, men det får bli senare! Nu kör vi all in Koh Lipe i södra Thailand, där vi gick iland för några dagar sedan.  

Efter nästan två veckors storstadsvistelse längtade vi extremt mycket efter att få sänka ner både oss själva och våra av poolklor lätt uttorkade barns hudar i havet igen. Och vilket hav sen! Vi såg det redan innan speedboaten hunnit lägga till vid den flytande piren utanför Pattaya Beach — ett mer turkost och kristallklart vatten har åtminstone jag aldrig sett någon annanstans. Inte konstigt att den här lilla avkroken nära den malaysiska gränsen lyckas dra till sig de mängder människor som ändå hittar hit, trots att ön ligger långt från vettiga och allmänna farvägar. 

”Mamma, sanden här är som mjöl!” ropade Love när chao lay-föraren lyft honom ur longtailbåten. Han hade naturligtvis helt rätt, och vi snackar inte nån fullkornsblandning här utan finaste vetemjölspaketet av dem alla. Eller möjligen potatismjöl. Eftersom vi bokat vårt guesthouse för de första nätterna så sent som från speedboaten hade ingen där hunnit uppfatta att vi skulle komma, och Love och Valter (mest Valter) hann därför prova att kasta nämnda finkorniga sand på varandra en stund (den fastnade bra i hår och ögon) medan vi väntade på vår skjuts. När den kom visade den sig bestå av en saleng utan tak men med en hel massa år på nacken, men världens trevligaste chaufför hävdade bestämt att det inte var några som helst problem att frakta fyra personer plus bagage till vårt boende. Det tycktes det heller inte vara, men Love tog oroligt på sig uppdraget att hålla i en av 15-kilosryggsäckarna så att den inte skulle ramla av.

The Noi Guesthouse ligger nästan mitt på Koh Lipe och därmed inte i direkt närhet till någon av stränderna. Dock erbjuder de gratis skjuts över hela ön till sina gäster, något vi utnyttjade flitigt under de dagar vi bodde där. Vi trivdes väldigt bra, enda nackdelen var egentligen att stället kanske inte var helt Valter-säkrat med bland annat avstängda trappor som helt enkelt hade tagits bort och uppspända rep i huvudhöjd (klädlina?) att missa när man har springtävling med brorsan. Men bortsett från det — hur trevligt som helst! 

Det är ju nåt med de där små, personliga ställena som gör att vi trivs så himla bra. När jag har suttit hemma i Sverige och bokat boenden (både för den här resan och för andra resor) har jag oftast lockats av fina hotell med standard som hemma, gärna med pool, gärna vid stranden. Sen när vi väl är på plats är det de där andra ställena som hamnar en varmast om hjärtat — jag minns till exempel radhuset vi hyrde av engelsmannen på Koh Samet och det lilla familjedrivna pensionatet vi hittade på Syros i Grekland i somras. Ofta upptäcker vi att vi inte är i så stort behov av en massa yta (även om det är skönt), och även om det är härligt att bo nära stranden finns det oftast en massa andra stränder vi vill upptäcka ändå, och då har det inte lika stor betydelse var vi bor, bara att det går att ta sig runt. Och så välkomnandet, som såklart blir ett annat när det är de som driver stället som tar emot en. Jag sparar den insikten till kommande boenden för vår sista månad på den här resan, som fortfarande är obokad. 

Hur som helst, den där första eftermiddagen på Koh Lipe hivade vi alltså in väskorna på Noi och hoppade sedan i badkläderna och tillbaka upp på taxi-salengen för att åka ner till stranden igen. Det blev en helt magisk kväll där Love och Valter om och om rullade sig i mjölsanden för att sedan bada av sig den igen, medan vi vuxna återstiftade bekantskap med de thailändska ölsorterna samtidigt som vi såg solen försvinna i horisonten. En bättre start på Lipe-vistelsen kunde vi knappast ha fått. 

Petri och jag har besökt Koh Lipe en gång tidigare, närmare bestämt för nio år sedan, när vi var unga och oförstörda och hade hela livet framför oss. 😉 Jag var lite orolig att ön skulle genomgått samma negativa förändring jag sett på bland annat Phi Phi Islands och Railay i Krabi, men vid första intrycket kändes det ändå okej. Förmodligen för att turismen var ganska långt framskriden redan förra gången vi har här och förväntningarna därmed ställdes därefter. Visst har det byggts, mycket, men stränderna är desamma som då, och det går fortfarande att hitta ställen på stranden utan särskilt många människor. Sunset Beach och området nedanför Mountain Resort på Sunrise Beach har seglat upp som två stora favoriter så här långt.

Det vi däremot är chockade över är matpriserna. Vi har hört och läst många hävda att Koh Samet är dyrt, men priserna här är nära nog det dubbla, och jämfört med Huay Yang är de snarare tredubbla. Lite motigt, hade varit skönare att börja här och jobba sig nedåt i pris, men vi tröstar oss med att öl och vatten fortfarande är billigt. 🙂

Mer uppdatering från Koh Lipe kommer, vet att bland annat en veckorapport från Petri är i antågande. (Och missa inte att följa oss på Instagram där vi är lite mer frekventa med uppdateringarna, @resamedkids heter vi där.) Hörs snart!

Love på väg till Koh Lipe med speedboat.
Åka speedboat i timmar — inte superkul men flytvästarna kom till användning till sist.
Salengtaxi tillhörande Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Inga som helst problem (observera att även P ska upp på flaket).
Solnedgång på Pattaya Beach, Koh Lipe.
Äntligen hav!
Barnen på Pattaya Beach, Koh Lipe.
Å mjöla!
Barnen på balkongen på Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Killarna älskade att stå på balkongen och spana på höns och små kycklingar nedanför. Vi älskade kanske inte tupparnas väckning riktigt lika mycket …
Utsikt från Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Mer utsikt, Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Frukoststund på Koh Lipe.
För-frukost (för att orka vänta in att den ordinarie börjar serveras).