Om vandring, friluftsliv och att resa med barn.

Kategori: Thailand (Sida 2 av 2)

Thailand − ett av världens bästa resmål med barn?

Att backpacka och resa med barn i Thailand är ett sant nöje! Vintern 2018/2019 besökte vi en rad olika resmål i Thailand med våra barn, då 2 och 4 år. När vår äldste son var bebis var vi en månad i Thailand, och vi har också besökt landet flera gånger innan barnen. Nästan varje gång har vi valt att prova nya resmål och öar, och vi känner nu att vi har samlat på oss en gedigen erfarenhet av detta på många sätt härliga land!

Följande resmål i Thailand har vi besökt, med eller utan barn. Framöver kommer dessa att uppdateras med länkar till mer läsning.

Nedan har vi samlat alla inlägg från vår långresa vintern 2018/2019 som berör Thailand.

Mot Malaysia

Resdags igen! Efter nästan en månad i Thailand är det dags att åka vidare till nästa land på resan — Malaysia.

En höjdpunkt under våra sista dagar i Huay Yang var att få återse Christina och Nomi, 1 år, som tyvärr fick spendera fem av våra 14 dagar tillsammans på sjukhus i Hua Hin pga lunginflammation. Vi var därmed en något decimerad skara hemma på vårt område, Orchid 6, som firade nyår med öl och pizza på Mumsa Beach och sedan såg fyrverkerier hemma på terrassen. Lyckligtvis gick allting bra på sjukhuset trots en tuff vistelse, och vi hann återförenas sista dagen och kvällen. Så skönt att se dem igen! 

Och allt som allt är vi väldigt nöjda med våra två veckor i Huay Yang. Det är vårt i särklass längsta stopp på den här resan (åtminstone så långt vi planerat, vilket är ungefär ytterligare en månad framåt), och det var skönt att verkligen få tid att landa på ett ställe och därmed också känna sig riktigt klar när vi väl åkte vidare. Dagarna såg i stort sett likadana ut, med häng, lunch och lek på någon av strandrestaurangerna, följt av poolbad och middag någonstans i byn eller på stranden. I början spenderade vi mycket tid i havet, men efter några dagar började det komma in en hel del maneter av okänt slag, vilket gjorde att vi drog oss för att bada och föredrog poolen på området istället. Vi vuxna saknade havet, men Valter och framför allt Love utvecklades enormt i vattnet under tiden i Huay Yang, med simträning, dykning efter stenar och genomförande av undervattenskullerbyttor.  

Det absolut bästa med vistelsen var att barnen fick möjlighet att leka obegränsat med varandra — något de utnyttjade till MAX — och förstås att vi vuxna också fick umgås massor vilket är svårt att få till i vardagen hemma i Stockholm. Det var därför med blandade känslor vi hoppade in i taxin mot mellanstoppet Hua Hin igår morse. Saknaden efter vännerna blir stor nu, men vi ser också fram emot att få spendera mer kvalitetstid med Love och Valter som vi senaste veckorna mest bara sett (och hört) swisha förbi i ett stort tumult av ungar. 🙂 

En annan anledning till att det känns än mer lägligt att åka vidare är den tropiska stormen Pabuk som är på väg mot regionen nu. Provinsen Prachuap Khiri-Khan där vi befunnit oss senare veckorna verkar mest bli drabbat av regn eftersom stormens öga passerar lite längre söderut, men även regn är vi gärna utan. Vi hoppas verkligen att stormen inte gör stor skada någonstans under sin framfart nu. 

Medan detta skrivs sitter vi på AirAsias flygning från Hua Hin Airport mot Malaysia. Egentligen var planen att åka norrut efter Huay Yang, mot Luang Prabang i Laos, men när vi upptäckte att det fanns ett direktflyg från Hua Hin till Kuala Lumpur kunde vi inte motstå frestelsen att ta det och därmed undvika den omständliga resan upp till Bangkok igen för flyg därifrån. 

Eftersom jag som så många andra drabbats av ökad klimatångest sen stommen för den här resan bokades i våras, känns det bra att vi helt undvikit flyg under vår första månad (bortsett från resan ARN-BKK då, som ju är absolut värst). Jag ser det nu som något av en sport att få ihop en riktigt bra rutt med hjälp av så få flyg som möjligt, och forskar för tillfället om båt- och tågtransporter genom Malaysia. Jag tycker också att det i många fall är krångligare att flyga. Du kommer snabbt från A till B, men det är mycket ledtider runtomkring, med transfer till och från flygplatsen, incheckning av bagage, noggrannare packning, väntetider, konsumtion av dyr/dålig/obefintlig flygplatsmat och liknande. Med andra typer av transporter får du dessutom chansen att se mer av landet du passerar genom, och det gillar jag skarpt! 

Styrman har talat — nu är det alldeles strax dags att landa i KL där vi ska kasta oss in i den malaysiska fredagseftermiddagen genom att skaffa Ringgit och taxi till vår lägenhet. Häng med så hörs vi snart! 

Hej då fina Huay Yang-gänget, we love you!
Packningen i sin helhet!
Killarna i familjen väntar på boarding på Hua Hin Airport.
Mot Malaysia
Dagens lunch ombord.

Huay Yang — dags att summera

”Huay Yang – vårt paradis”. Så heter gruppen på Facebook som handlar om denna plats och används av närmast berörda för att kommunicera kring högaktuella ämnen. Till exempel tips om var den lokala pannkaksmannen just nu befinner sig och frågeställningar om vilka ställen som eventuellt visar matcherna i hockeyns junior-VM. 

Till en början är vi kanske inte helt övertygade. Efter nästan två veckor på Koh Samet där vi kände oss skönt uppblandade av både holländare, kineser och en del engelsmän, och några dagar i röriga, härliga Bangkok, är det något av en chock att plötsligt inse att ALLA talar svenska. Alla västerlänningar alltså. Det skyltas på svenska till höger och vänster — ”Vi har allt som behövs för att du ska trivas” (solstolar, massage, wifi), ”Tack för att du ska använda tjänsten” (mat, öl och happy hour) — och vi har i ärlighetens namn aldrig varit på en plats som vid första kontakten känns mer svensk än denna, utan att faktiskt vara belägen inom Svea rikes gränser. Till och med San Agustin på Gran Canaria får se sig besegrat (i fråga om svenskhet alltså, där slutar likheterna) — för där möter du trots allt ändå en och annan norrman på strandpromenaden …

Men så är det något med Huay Yang som gör att vi faller för stället redan när vi kliver av tåget. Något som verkligen inte har att göra med att det serveras dillkött och pyttipanna på vart och varannat ställe — snarare trivs vi trots detta. För även om svenskdominansen hos oss turister inte går att komma ifrån känns Huay Yang långt ifrån sönderexploaterat — tvärtom. Det är lugnt, småskaligt och harmoniskt och på många ställen riktigt vackert. Här yxas kokosnötter ner från palmerna precis bakom huset och här går kor på bete invid vägen ned mot stranden. Och så här näst sista kvällen försöker vi sätta fingret på vad det är vi gillar mest med Huay Yang. 

Stranden är förstås en ofrånkomlig fördel. Kilometer efter kilometer med sand, snäckor och svalkande hav blir liksom aldrig fel. Särskilt inte när den är glest befolkad och med något tiotal inslag av spartanska, charmiga strandrestauranger ungefär var femhundrade meter, ibland glesare än så. Vissa dagar möter jag inte en enda människa på mina strandpromenader. Den som föredrar att spendera sin stranddag utan inblandning av medmänniskor har oändliga möjligheter här. Det är också härligt att se thailändarna själva använda stranden — vissa dagar samlas många lokala familjer och grillar, umgås och badar här.

De mysiga, i många fall familjedrivna restaurangerna som ligger utspridda i palmskogarna runt omkring i byn är en annan hit. Vi skippar biffen med lök (av fler än ett skäl) och håller oss envist till thaimat, och den är ofta riktigt bra och betydligt billigare än på de mer turisttunga resmålen vi besökt runt om i landet.

Det spelar förmodligen också in att många av turisterna är både longstayers och repeaters som återvänder år efter år, och att svenskarna här verkar bry sig om det de kallar ”sitt” Huay Yang. Många deltar i beach clean-ups och supporterar lokala verksamheter och personer som behöver stöd av olika slag. Turistpopulationen består i huvudsak av familjer med barn i svenska skolan i kombination med pensionärer, vilket skänker platsen lugn. Något härjigt uteliv verkar det inte vara tal om överhuvudtaget, heller ingen hysterisk slit-och-släng-turism med massa strandförsäljare och annan liknande typ av kommers. Det finns inga större hotell att tala om, de flesta svenskarna bor i olika utspridda områden med hus och i vissa fall lägenheter.

Och det ÄR skönt att bo i ett riktigt bra hus, med egen moppe och tillhörande sidovagn att köra runt hela familjen i, något som skapar en flexibilitet motsvarande att äga bil hemma i Sverige. Att våra bästa vänner med barn i samma ålder som våra finns 20 meter bort, i huset bredvid, spelar självklart också en avgörande roll för just vår trivsel. Det går att leva ett liv här som påminner en hel del om det vanliga vardagslivet hemma, på gott och ont.

Så efter några dagar faller vi in i lunken vi också. Vi slutar fråga saker som ”excuse me, is this sunbed taken?” på engelska och börjar hälsa på folk vi möter i affären och på stranden med ett enkelt ”hej hej”, precis som alla andra. 

Och när vi nu snart åker vidare mot nya äventyr är det med en vetskap undanstoppad i bakhuvudet om att det finns en plats här i solen, vid havet, där maten är god och frukten pinfärsk, där det om behovet någon gång uppstår, skulle gå att spendera en vinter framöver — när barnens skolgång hindrar oss från att resa runt på det sätt vi gör nu. Och det är en insikt som känns härlig att ha med sig.

Stranden i Huay Yang. Lång, bred och fullt möjlig att ha för sig själv, bortsett från en och annan ? …
Allt blir roligare med vänner!

Magiska stranddagar.

Kvällsljuset ?

God jul från Huay Yang

God fortsättning! Nu har vi spenderat fem härliga dagar här i Huay Yang på östra fastlandet i Thailand, och bland annat hunnit med att fira julafton. 

Efter ett par intensiva och roliga dagar i Bangkok var det alltså dags att ge sig ut på resande fot igen. Vi börjar få rutin på att stuva ihop packningen på kort tid men jag kan inte riktigt säga att vi är 100% nöjda med den, även om vi innehållsmässigt verkligen lyckats få med i princip allt vi behöver (åtminstone så här långt). Ryggsäckarna är aningens för små och grejerna aningens för många kan man sammanfatta det med, och åtminstone jag (som är något slags självutnämnd huvudansvarig för detta) ångrar lite att vi inte investerade i nya rymligare väskor istället för att använda de vi hade när vi reste innan barnen. Vi får ihop allt, och var sak har verkligen sin plats vilket gör att vi är uppackade på en ny plats på max 15 minuter (om jag får arbeta ostört), men det går inte att komma ifrån att det är otroligt maxat. Det som räddar oss varje gång är väskan till Valters vagn. Detta åbäke till packdon innehåller förutom den sulky vi hittills använt i ca 25 minuter på stranden på Koh Samet när Valter däckade under middagen, också allt från flytvästar och badleksaker till skor och långärmade tröjor. Otymplig, fruktansvärd att bära, men alltså också oumbärlig. Bild kommer på packningen nästa gång vi drar vidare!

Tidigt i fredags morse blev vi upphämtade vid vårt hus i Bangkok av en taxichaufför som skulle visa sig vara en tidspessimist till och med av högre rang än min pappa Lage. Jag är van vid och indoktrinerad med att anlända till flygplatser, tågstationer och busshållplatser i orimligt god tid (mina föräldrar checkar t ex alltid in bland de absolut första när de ska flyga — trots att de övernattar på Arlanda), men här mötte pappa sin överman. Tåget söderut skulle lämna Bangkoks Hua Lamphong kl. 8.05, men redan 06.18 levererades vi med barn och bagage utanför tågstationen efter att taxichauffören vid bokning bestämt hävdat att 06.00 var optimal tid att åka. Det blev en lång väntan på ett tåg som i sig sedan skulle visa sig ta 5,5 timmar, men vi passade på att äta frukost, spana på folk och läsa igenom alla medhavda Pixiböcker, och sedan var det ändå snart dags att kliva ombord. 

Standarden i tågkupén var klart godkänd, och innan vi ens rullat ut ur Bangkok hade vi serverats både kaffe och fikabröd (internt benämnda ”lussebullarna”) med stor effektivitet. iPadsen som fått vila sen flygresan till Thailand åkte fram, och jag hann igenom en halv bok. Senare levererades lunch och tillhörande dryck med samma effektivitet som tidigare, vilket intogs medan det thailändska landskapet med boskap, bananplantage, tempel och småstäder gled förbi utanför fönstret i varierande hastighet. Längs spåret pågick även det längsta bygge av dubbelspår jag sett, vilket gav mig som före detta pendlare mellan Eskilstuna och Stockholm en bekant och hemtam känsla under hela tågresan … Det bästa med färden enligt Valter (förutom fri tillgång till iPad) var dock toaletten med hål rakt ner på spåret, omåttligt populärt. 

Framme vid vårt hyrda hus i Huay Yang möttes vi så äntligen av den sen länge efterlängtade familjen Rudert som bor här hela vintern (dem följer ni på http://istalletforoverall.com). Efter ungefär fem sekunder var barnens lek igång, och nu fem dagar senare pågår den än med några timmars motvilligt uppehåll för nattsömn varje dygn. Jag ska beskriva Huay Yang och vår tillvaro här lite mer framöver, men vi har det så bra, i ett stort fint hus bredvid vännernas, härliga dagar på den fyra mil långa stranden och massor av sim- och dykträning i områdets pool. Igår klämde vi till med en riktigt bra jullunch på restaurang Nishaville som bjöd på både lekrum till barnen, iskallt (en kort stund i alla fall) vitt vin till mig och Christina samt en av de godaste fried rice jag ätit någonsin (ja, den utklassade till och med min modifierade nr 10 på Thai Wok Grill på Lilla Essingen). På eftermiddagen blev det julklappsöppning och poolhäng följt av samtal hem till nära & kära och så hämtmat på kvällen, och även om någon riktig julkänsla inte infann sig trots upprepade försök med julmusik, kunde vi inte varit mer nöjda med upplägget av vår jul. Fantastiskt att vara här! 

God jul från stranden i Huay Yang!
Långfrukost på Hua Lamphong/Bangkok C.
Läsa Pixi.
Tåget på väg in.
Mumsa thailändsk lussebulle igen!
Fri tillgång till iPad på resdagar.
På väg söderut.
Bra lunchvyer.
Huay Yang station. Kul detalj — för att komma till taxin vid ankomst knallar en helt sonika rakt över spåren med väskor, ungar och hela rasket. Övervakad övergång med bommar etc är överskattat.
Framme i huset!
Lyckan i att ha en vän som lånar ut Elsaklänningar! ❤️
Vänner på stranden. ?

Våra dagar i Bangkok

Med oss i bagaget till Bangkok hade vi en gedigen shoppinglista med nödvändigheter som vi samlat på oss under resans första veckor, och den jobbade vi undan i rasande tempo på krimskramsmeckat MBK under vår första dag i stan. Lyckligtvis råder praxis ”en sak in, en sak ut” i vår packning som tyvärr är något mer maxad än vad jag skulle önska, så det fanns icke möjlighet att helt gå loss med plånboken. Ganska befriande. 

Innan vi tog oss an MBK gjorde vi dock en utflykt till Lumphini Park där vi spanade på frigående leguaner och sköldpaddor samt lekte lekpark en stund. För litet vattenbestånd i packningen och för mycket sol i lekparken gjorde dock att vi tacksamt gled ner i den luftkonditionerade tunnelbanan igen efteråt, det gäller att vara ute antingen tidigt eller sent på dagen för att det ska vara trivsamt att ägna sig åt utomhusaktiviteter. 

Att flytta in i en lägenhet med features som t ex ett eftertraktat matbord att äta frukost vid, har gjort att det har gått snabbt att få lite vardagskänsla, vilket jag tror varit ganska skönt för Love och Valter. En kul detalj med att bo i folks hem/privata bostäder istället för på mer opersonliga hotellrum är att det ofta finns en del grejer för barnen att dona med. Denna lägenhet är till exempel julpyntad till max med bland annat ett tiotal tomteluvor och ännu fler julgranskulor som inredningsdetaljer, och visade sig även innehålla vad som verkar vara ägarinnans samlade gosedjurssamling. Killarna har outtröttligt lekt med dessa i timmar och Love sa vid något tillfälle ”mamma, det här är ett väldigt bra hotellrum!”. Då kan en ju inte bli annat än nöjd med sin bokning! Vi vuxna uppskattar kanske allra mest balkongen, med grym utsikt här från 20:e våningen, där vi bland annat intagit resans första flaska rödvin, en oerhörd fröjd! 

Dag två besökte Petri och killarna leklandet Imaginia på Emporium Mall, medan jag ägnade mig åt lite hemlig julklappsshopping. Det var bland annat en (om än väldigt tidskrävande) upplevelse att betrakta inslagningen av dessa julklappar, som skedde med hjälpmedel som skalpell och dubbelhäftande tejp. Efteråt lyckades vi beställa bland den godaste indiska dhal och panir jag smakat, innan vi begav oss hem till poolen igen. 

Vi känner oss långt ifrån klara med Bangkok, men tyvärr behöver vi lämna tidigare än beräknat eftersom tåget vi ska ta till nästa anhalt var fullt den dagen vi tänkt åka. Vi hade lyckats glömma bort att det är jul i antågande och att det kan vara bra att boka transporter lite längre i förväg, så när detta skrivs sitter vi redan på Special Express Train 43 mot Huay Yang på östra fastlandet, någon timme söder om Hua Hin. Där ska vi hyra ett hus i två veckor och testa på livet i området kring svenska skolan, och där väntar också kärt återseende av vänner som varit i Thailand sedan i början av november, vilket både vi och barnen ser fram emot massor! 

Mer från oss när vi är installerade där!

Leguan-/varanspaning i Lumphini.
Lumphini Park, fint och varmt!
Poolen i huset.
Valter och Love utanför Belle Grand Rama i stadsdelen Huai Khwang i Bangkok, där vår lägenhet låg.
Bästa morgonutsikten.
Julkänsla i Bangkok #1 (tomteluvan).
Julkänsla i Bangkok #2.
Poppis färdmedel.
Håller tummarna för att ingen får en ölburk i huvudet från våning 20 …
Lunchsovning på MBK.
Lunchsovning på Emporium.
Hua Lamphong, Bangkok centralstation.
Väntar på tåget mot Huay Yang.
Nu drar vi vidare!

Framme i Bangkok

Ett av de moment vi, även om det var förenat med en viss bävan, sett fram emot med resan är att få spendera tid med barnen i några av Sydostasiens storstäder. Bangkok blev först ut och infriade absolut dessa förväntningar. Vi har båda varit här förut, men inte med barn. 

När vi kommer fram har det hunnit bli sen eftermiddag. Trafiken står stilla som den alltid gör vid den tiden och de angivna 33 graderna känns med ens så mycket varmare än samma temperatur på Koh Samets stränder där brisen från havet alltid håller sig närvarande. Kontrasten är både uppenbar och uppiggande efter vårt slappa strandliv. 

Innan vi reste ägnade vi orimligt många kvällar hemma i Sverige åt att leta boende här. När vi nu får nycklarna till vår lägenhet som vi hyr av en kinesisk kvinna i området Huai Khwang strax norr om innersta stadskärnan, känns det värt mödan. Lägenheten är rymlig, kylskåpet välfyllt och utsikten från 20:e våningen är fantastisk. Medan eftermiddagen glider över i kväll tar vi hissen raka vägen ner till den parkliknande innergården där vi testar både pool och lekpark, och hamnar rakt in i det thai-kinesiska vardagslivet bland nannys, barnvaktande far- och morföräldrar och sparkcykelåkande barn. 

På kvällen hålls någon form av konsert nedanför huset. Bilvägen spärras av, en lång rad matbås öppnar och vi plockar ihop vår middag som vi äter medan vi tar in stadsluft och nya intryck. Barnen hittar direkt lekkompisar bland borden och drar igång ett spontant disco, och vi vuxna får en efterlängtad Singha efter en lång resdag.

Bangkok, vi tror vi kommer att komma fint överens! 

Tack för allt, Koh Samet!

Det har blivit dags för oss att lämna vår första anhalt Koh Samet och bege oss ut på nya äventyr. Just nu sitter vi på ett varmt café i inte så charmiga Ban Phe och väntar på “Din vän i Bangkok” aka en taxifirma som erbjuder bilbarnstolar med svensk standard. Vi försöker vidta lite västerländska säkerhetsåtgärder där det går, och med tre timmar framför oss på motorväg i eftermiddagsrusningen in mot Bangkok, känns det lite mer fridsamt i själen att veta att barnen sitter någorlunda säkert.

Vi hade några fina avslutande dagar på Koh Samet, och jag kan faktiskt inte nog lovorda denna lilla ö som jag i stort sett inte hade några som helst förväntningar på eftersom de omdömen jag läst innan varit så otroligt blandade. Det tog någon dag att få grepp om ön eftersom huvudstranden Hat Sai Kaew drar ner första intrycket något så kopiöst, men så fort vi hade letat oss därifrån började vi inse vilket resmålsfynd vi gjort. Jag misstänker starkt att de som inte gillar Samet inte hittat så mycket längre söderut än de stora turistmassorna som kommer över dagen — men vad vet jag, en har ju så otroligt olika preferenser.

Nu har vi långt ifrån upplevt hela ön (och bara det känns som en fördel, kul att ha mer att upptäcka om vi kommer tillbaka), men vi gillade nästan alla de stränder vi besökte förutom Hat Sai Kaew. Ända ned till åtminstone Ao Wong Duan (kanske ännu längre, oprövad mark) kan du dessutom promenera på små skogsstigar med ett tiotal minuter mellan varje strand. Det var inget vi räknade med skulle funka med barnen (vi hade ingen aning om svårighetsnivån på sträckorna), men det visade sig gå hur bra som helst med både kids och oss själva, samtliga iförda flipflops dessutom. Oklart hur ormbeståndet är på ön dock, det kändes som gynnsam miljö för såna men vi såg i alla fall inte till några. Vill du inte hyra vespa (vi skippade det) når du enkelt stränderna längre söderut med songthaew/flaktaxi på småvägar i 5-15 min. Förhandla om tur och retur direkt så kommer du ner i pris, och ta numret till chauffören så kan du själv välja när du vill hem igen på eftermiddagen.

Kul är också att stränderna har lite olika profil, och på många av dem (t ex Ao Nuan, delar av Ao Cho och Ao Wai) delade vi oftast inte stranden med mer än några få ytterligare sällskap. Ao Phai, stranden där vårt hotell låg, uppskattades mycket av barnen eftersom det där nästan alltid fanns nya kompisar att leka med. (Det bor många skandinaviska gäster på både Samed Villa och hotellen bredvid, så vill du känna dig unik som svensk är det inte här du ska hänga.)

Det finns små enkla strandrestauranger på nästan alla stränderna och på andra är det bara att knalla in och luncha på den resort som finns. Vi åt riktigt bra mat på flera ställen, bland höjdpunkterna fanns tofu med holy basil på Jep’s Bungalows, smoothiebowls och quinoasallad på Seaddict’s samt i princip all mat på Samed Villa där t o m pizzorna var bra. Inne i byn hittade vi sjukt god mat på mysiga lilla Banana’s som jag tror ligger i välförtjänt topp på Tripadvisor, och på flera små lokala ställen längs huvudgatan som jag inte ens vet om de har namn. 

Fina Koh Samet, vi kommer så väldigt gärna tillbaka framöver! Ön känns dessutom optimal för de tillfällen då en inte har tre månaders ledighet att laborera med. Flyger du med Thai Airways kl. 13.30 från Arlanda sitter du med god marginal och käkar lunch med fötterna i sanden dagen efter. Taxin från BKK Suvarnabhumi till färjeläget i Ban Phe tar 2-3 timmar (stor bra väg med mitträcke hela vägen, jag provkörde den i Google Streetview innan vi åkte ;), sen hoppar du på en slow boat och glider över till Samet på 20-30 minuter. Många av resorterna erbjuder också upphämtning med speedboat i Ban Phe, men det är inte lika charmigt som att dela transport med matleveranser och lokalbefolkning, och dessutom känns det skönt att inte bidra till den hysteri av speedboats som råder kring ön. Tycker vi. 

Nu väntar några dagar i Bangkok, och vi är peppade på att variera strandlivet med första storstadsvistelsen på den här resan. Hörs därifrån!

Fina stranden Ao Cho.
Ao Hin Khok, stranden mellan Hat Sai Kaew och Ao Pai.
Okej, det blev inte alltid bra. En av stränderna på södra ön var ingen höjdare — taxin, kom tillbaka!
… men det finns å andra sidan sämre ställen att invänta taxi på. Tack vare felvalet av strand fick vi möjlighet att uppleva en av utsiktsplatserna på ön, med spektakulär utsikt över havet.
Where to next? 
Expedition Robinson på Ao Cho (dock utan utröstning).
In bland fyrhjulingar utan hjul, cementpåsar och diverse annat bråte så finns där minsann alltid en väg till nästa strand!
”Hunden, det var våran boll!”
”Kan vi se när de sprutar eld ikväll också?”
Hejdå Koh Samet! 
Väntar på taxi i Ban Phe. 

Happy days på Koh Samet

Alltså vilka dagar vi har här på Koh Samet. Min tanke är verkligen att skildra såväl högt som lågt under den här resan, men vi har som sagts tidigare fått en helt fantastisk start på vårt äventyr så just nu är det mest uppåt!

I förrgår tog vi alltså vårt pick och pack och drog från radhuset inne i byn till stranden Ao Phai fem-tio minuter söderut på Koh Samet. Även om jag gillade det förra boendet skarpt och redan blir lite nostalgiskt nedstämd över att jag inte kommer stå i det där utomhusköket och laga overnight oats på müsli mer (vi har haft lite frukostutmaningar som ni märker), så är det också väldigt skönt att bo precis på stranden. Vi slipper tråckla oss fram längs huvudgatan och parera såväl moppar och songthaews som diverse potentiellt livsnödvändiga inköp av krimskrams (”kan vi köpa den?”) och spännande petvänliga hål i marken där större delen av norra Koh Samets samlade avloppsvatten tycks passera.

Vi bor nu på Samed Villa Resort som är ganska haussat i svenska thailandsforum på nätet, och det har också visat sig vara ett fint hotell som verkar klart välskött – ett riktigt bra alternativ för den som reser till Koh Samet med barn och vill ha det bekvämt. Det är ordning och reda på grejerna, mat kommer in som den ska på restaurangen, sängarna är sköna och det är rent och snyggt på området. Och det är klart det är skönt att uppgradera sig till bekvämligheter som frukostbuffé och varmvatten i handfatet, även om det är lite på bekostnad av charmen som finns med personligare ställen. Det är lite så vi kommer jobba under den här resan för att matcha vår något odefinierade men ändå existerande budget — att varva enklare boenden med nätter/veckor på bättre hotell då och då. Ibland väljer vi enklare boenden men med grymt läge, ibland satsar vi på riktigt bra hotell men kommer ner i pris genom att boka ett annat rum än det vi valt om vi varit borta bara ett par veckor. Blir spännande att se om det är en framgångsrik strategi. Personligen känner jag att läget kommer få styra mycket.

Men åter till de här dagarna då. Även om vi inte drabbades av jetlag så hade vi några sköna dagar med sovmorgnar som en positiv sidoeffekt av tidsskillnaden, men dessa är nu ett minne blott, framför allt eftersom hotellet saknar mörkläggningsgardiner (förbättringspotential). Det är med andra ord tidig uppgång som gäller, och efter frukost är det dags för den sedvanliga insmörjningsrutinen. Detta som på tidigare resor varit det av alla inblandade mest fruktade momentet på dagen där vi mer eller mindre sprungit runt och jagat skrikande barn med händerna fulla av solkräm, har nu istället blivit en av barnens bästa stunder eftersom vi introducerat Netflix-tittande som underhållning. Ett eller två avsnitt Mästerflygarna/PJ Masks och sen är alla klara för dagen. Det må vara curling på högsta nivå, men så värt! 

Efter den stundens TV-tittande är det utevistelse från morgon till kväll. Vi har hittat så bra ställen att hänga på att det inte känns nödvändigt att gå in ens mitt på dagen för att undvika solen. Enda stunden barnen är i solen är när de badar, resten av tiden är vi i skuggan och gungar, bygger sandslott, läser böcker eller ägnar oss åt arkeologiska utgrävningar (främst Love). 

Idag på eftermiddagen gjorde vi även en utflykt genom skogen till lilla fina Ao Nuan, en av grannstränderna, där det finns några enkla bungalows med sjukt bra läge, ett steg från stranden, och en liten restaurang som fick bli vårt mellis-stopp. Oerhört festligt att höra jublet från killarna när vi läste att de hade banana porridge, dvs havregrynsgröt med banan, på menyn. Love mumsade i sig en hel portion i ren lycka. Han har trots allt ätit detta till frukost i mer eller mindre fyra år nu, inte konstigt att det var ett kärt återseende. 

Sedan blev det spontan familjefotbollsmatch och kvällsbad i grymma vågor på denna mysiga strand där vi var nästan helt ensamma. När vi vandrade hemåt genom skogen igen hade det redan börjat mörkna, och det var lika bra att köra middag direkt. Efter maten blev det mera kvällsbad på hemmastranden när killarna träffade nyfunna vänner från gårdagen och plötsligt befann sig ute i vattnet fullt påklädda. Lite eldshow som avslutning och dagen var fulländad.

Så ser dagarna ut här på Koh Samet, med lite variation. Det är klart att det går att tröttna på det också, men jag är väldigt glad över att vi valde att börja just här, med bad och avkoppling, för att landa och fatta att resan verkligen har börjat och att vi inte ska hem om nån vecka. Magiskt. 

Insmörjning på gång.
Oslagbart att få vara tillsammans hela dagarna (tycker vi än så länge i alla fall 😉
Kollar utbudet.
”Pappa kan du brottas me mej”
Havregrynsgröt, frukt och Singha, ett mellis av det bättre slaget. 
Mumsa på banangröt! 
Hemgjord hinderbana på Ao Nuan.
Hittade en fotboll på stranden. 

Första tiden på Koh Samet

Tiden knallar på och vi börjar hitta in i den så kallade semesterlunken här på Koh Samet. Det känns redan som att vi varit borta väldigt länge, och det är svårt att tänka sig att det var jobb och förskola för så lite som en vecka sedan. 

Vi hade inte kunnat önska oss en mycket bättre start på resan än vi fått. Vädret har varit vänligt nog att bjuda på moln, 30 grader och en härlig bris från havet, vilket har gjort att vi har kunnat spendera hela dagarna på stranden, med lite support från skuggande träd, utan att bränna oss. Det har också varit väldigt skönt att påbörja resan i en rymlig lägenhet istället för ett litet hotellrum. På så sätt har det känts görbart att spendera en del tid hemma och låta killarna löpa fritt inne och utanför medan vi fixar diverse grejer eller bara kopplar av, vilket bidragit till harmoni hos alla inblandade.  

Vi påbörjade alltså vistelsen på ön med att bo i byn, Ban Ko Samet eller Da Nan Village, som den också verkar heta. Bland fördelarna med att bo här återfinns bland annat lokala och stundtals riktigt bra restauranger, bra inköpsmöjligheter för t ex frukost samt inte minst frihetskänslan det ger åtminstone mig att inte bo på en resort. Byn bjuder också på en liten lekpark där Love och Valter lekt bland de lokala kidsen, mycket uppskattat av samtliga. Det är en liten by med en huvudgata och några sidostråk, mer turistpåverkad ju närmare stranden en kommer. Och just närheten till stranden Hat Sai Kaew är på sätt och vis tyvärr en av byns främsta nackdelar, fast det borde vara precis tvärtom. 

Det var fyra år sedan vi var i Thailand senast, och det är alltid med en viss oro en återvänder — hur mycket mer sönderturistat kommer det vara den här gången? Nu har vi aldrig varit på just Koh Samet tidigare, men kommersen och massturismen som råder på Hat Sai Kaew var något av en chock för mig. Det var inte det faktum att det var mycket folk som var grejen, utan att 90% av alla som är där kommer på dagstur med hjälp av ett oändligt antal speedboats som aldrig slutar frakta in folk som släpps av direkt vid stranden. Besökarna, om de alls äter något, massutfordras sedan på bestämda restauranger, tar 300 selfies påklädda i vattnet och klättrar sedan tillbaka ombord på båtarna och återvänder till Rayong, Ban Phe eller var de nu har sitt boende. Känslan är att de lokala verksamheterna gynnas ungefär 0% av detta och vi såg flera hotell med direkt strandläge som i princip verkar stå tomma vilket är fullt förståeligt — för vem vill bo mitt i detta kaos? Tragiskt att se. 

Men, vår räddning de första dagarna blev östra delen av stranden Ao Phai, eller Ao Hin Khok som denna strandremsa också kallas. Ungefär 2 minuters promenad över några klippformationer bort från misären ovan fanns plötsligt lugnet. Här hittade vi Seaddict, ett strandcafé som gör fantastiska smoothiebowls, quinoasallader och vegansk curry, och Jep’s, vars Tofu Fried Rice garanterat kommer att beställas av oss igen innan vi lämnar denna ö om en vecka. Detta precis invid samma fantastiska vita sand och turkosa vatten som på Hat Sai Kaew, men utan turistmassorna. De högre makter som placerade ut de där klippblocken mellan stränderna visste vad de gjorde, för av någon anledning vänder 90% vid stenarna vilket är räddningen för denna del av stranden.

Och idag blev det än bättre. Imorse tog vi en flaktaxi söderut på ön till lilla undangömda stranden Ao Wai, och så mycket bättre än så blir Thailand inte i min bok. En nästan öde strand med några enkla bungalows och en restaurang, träd i vattenbrynet som gjorde det möjligt att bada i skuggan — så bra med barnen — och massa spännande krabbor och snäckor att spana på. Helt underbart. Vi stannade hela dagen och älskade det. Det är otroligt skönt att se att sådant fortfarande existerar. 

Imorgon flyttar vi från byn till stranden Ao Phai. Vi hörs när vi landat där!

Hej Koh Samet!

Nu är vi framme och installerade på resans första stopp — ön Koh Samet som ligger 2-3 timmars bilresa söder om Bangkok.

Flygresan fortsatte lika bra som den börjat, det jag dock inte hade insett före avresa var att vår natt aldrig riktigt hann börja innan vi landade i Bangkok kl. 23 svensk tid. Så när vi klev av planet hade jag sovit ungefär fem minuter och så var det helt plötsligt morgon och något slags förväntan om att en skulle vara beredd att ta sig an en ny dag. Love och Valter tog sig några timmars sömn var på planet, men inte direkt att likställa med en vanlig natt hemma i Sverige. Vi klev dock av förvånansvärt pigga, och killarna underhölls bland annat av de långa transportbanden på Bangkoks flygplats på väg till immigration. Väl där kan jag bara konstatera att det är sjukt skönt att resa i länder som ser barn som något upphöjt snarare än som en plåga. Det var bara raka spåret förbi köerna och in i VIP-passagen, tre minuter senare var det klart. Ofantligt skönt.

Så hämtades det ut väskor och letades upp förbeställd chaufför, och mindre än 60 minuter efter landning satt vi i en taxi på väg ut genom Bangkoks förorter ner mot Ban Phe vid kusten. Eftersom jag var fortsatt vaken och vaktade taxichauffören som tyvärr inte riktigt verkade vara det, fick jag se solen gå upp över det suburbiala Bangkok där floder och berg varvades med containerparker och diffusa industrilokaler. Mäktigt på sitt sätt. 

Väl framme i Ban Phe köpte vi båtbiljetter och fick veta att det skulle dröja en stund till nästa båt gick. Vi ställde in oss på att vänta på någon form av café som vi tror fanns på den där piren, men blev plötsligt utbeordrade av en man som viftade tillbaka en båt som redan lagt ut och var på väg ur hamnen. Båten var lastad med en kinesisk familj på dagstur från Rayong, några bakfulla britter och en matleverans som säkert skulle räcka för att driva en mindre strandrestaurang i några dagar. Och så vi då, väskor och ungar hivades som vanligt ombord från famn till famn på besättningsmännen innan vi ens hann tänka tanken på flytvästarna som ordningssamt låg nedpackade i bagaget, och sen var vi på väg. Engelsmannen vi hyr vår lägenhet av här menade att vi slagit någon typ av ankomstrekord från Bangkok och hit, och vi kan inte klaga, det var extremt smidigt. 

Nu är vi installerade i en fin lägenhet som vi hyrt via Airbnb, mitt inne i huvudbyn på Koh Samet. Vi kommer flytta ut till en av stränderna senare, vilket självklart blir fantastiskt i sig, men vi gillar att bo här omgivna av lite mer lokalbefolkning än en möter på resorterna. Valter har redan charmat tjejerna som säljer frukt nere vid gatan och Love älskar att hänga med och göra ärenden, typ köpa frukost och takeaway från de små restaurangerna längs gatan.

Första natten sov alla, vuxna som barn, i 12-13 timmar, och därmed var den jetlagen avklarad. Vi har hunnit se de mindre härliga sidorna av massturism på Hat Sai Kaew, den största stranden som ligger närmast där vi bor (har aldrig sett så många speedboats samtidigt i mitt liv tror jag), men Loves och Valters glädje över att vara i havet slog ändå ut det totalt. Vi har redan ätit imponerande många fried rice (Petri siktar tydligen på minst 100 under resan …) och faktiskt även stundtals lyckats få i våra kräsna barn lite mat. Imorgon ska vi upptäcka en ny strand och fortsätta landa i att vi är här, och att resan har börjat!

På väg!

Så är vi på väg. Efter all planering och alla förberedelser av miljontals olika slag — från vaccinationer och resruttsplanering till bokning och äskande om ledighet på jobben, sitter vi nu faktiskt på planet. Det kändes som vanligt, men ändå inte, att åka ut till Arlanda imorse. Nästa gång vi ser Sverige är det mars, vintern börjar gå in i om inte slutet så åtminstone början av tredje perioden, typ. Är tre månader för länge? Eller kommer vi tycka det är för kort? Kommer vi stå ivriga först i kön till boardingen i Bangkok där i mars, eller kommer vi önska att vi hade bestämt oss för fyra månader? Jag hoppas lite på en kombination. 

När detta skrivs befinner vi oss i luftrummet ovanför Pakistan. Islamabad är närmaste stora stad och kanske är det dess ljus vi ser, jag och Love, när vi tittar ut genom flygplansfönstret och konstaterar att kvällen kom väldigt fort idag. I jakt på det optimala upplägget testar jag en ny idé om att gradvis ställa om klockan och går just nu på någon form av Mellanöstertid. Valter kunde inte bry sig mindre om klockan utan har slocknat i ostbågsposition i sitt säte efter att ha haft sina duster med iPaden i fyra timmar. Love är bättre vän med sin, och resdagar är det bästa han vet. Det är enda gången han får hålla på med paddan obegränsat, och det utnyttjas, till max.  

Nog för att det är mycket kvar av den här utresan innan vi är framme, men jag konstaterar i alla fall att de svåraste reseåren med barn helt klart är över. Jag minns betydligt svårare turer, t ex när Valter var noll år och Love två och Petri och jag fick äta i omgångar och man var tvungen att tacka nej till kaffe trots att man var så himla sugen, för att det helt enkelt inte gick att göra av den där varma kaffekoppen någonstans som inte var förenat med livsfara för alla inblandade. Idag har jag fått både vin, kaffe och mat, visserligen i typ just den ordningen, men ändå. Otroligt nöjd, och på något sätt känns det som att vi nu får utdelning för de mer slitiga resorna. Rutinerna sitter där, vi vet vad vi behöver i handbagaget (mindre och mindre i takt med att åldern på barnen stiger) och hur vi ska lägga upp dagarna för att barnen och därmed även vi ska ha det bra. 

Imorgon bitti vid landning väntar en taxi till resans första stopp — Koh Samet, en ö i Siambukten några timmar utanför Bangkok. Häng med, så hörs vi längs vägen! 

Nyare inlägg »

© 2021 Resa med kids.

Tema av Anders NorenUpp ↑