Om vandring, friluftsliv och att resa med barn.

Kategori: Thailand (Sida 2 av 3)

Thailand − ett av världens bästa resmål med barn?

Att backpacka och resa med barn i Thailand är ett sant nöje! Vintern 2018/2019 besökte vi en rad olika resmål i Thailand med våra barn, då 2 och 4 år. När vår äldste son var bebis var vi en månad i Thailand, och vi har också besökt landet flera gånger innan barnen. Nästan varje gång har vi valt att prova nya resmål och öar, och vi känner nu att vi har samlat på oss en gedigen erfarenhet av detta på många sätt härliga land!

Följande resmål i Thailand har vi besökt, med eller utan barn. Framöver kommer dessa att uppdateras med länkar till mer läsning.

Nedan har vi samlat alla inlägg från vår långresa vintern 2018/2019 som berör Thailand.

Mera ö-liv på Koh Lipe

Efter en kanonstart på Koh Lipe har vi haft ytterligare flera fantastiska dagar på denna ytterst trivsamma ö.

Vi flyttade från första boendet Noi Guesthouse inne i byn till Cabana Lipe Beach Resort, som ligger vid Sunrise Beach på östra sidan av ön, ungefär 5-10 minuters promenad från Walking Street. Vi trivdes direkt på hotellet som låg precis på stranden, men däremot inte alls med den kraftiga nordostvind som hela tiden matade på friskt från havet. På dagtid var det ganska skönt, men på kvällen gjorde blåsten att det nästan var omöjligt att äta middag på stranden, vilket vi förstås hade räknat med att kunna göra hela tiden. Det må låta som ett trivialt problem, men ett par kvällar gick det i stort sett inte att sitta på vår uteplats utan att surra fast sig i utemöblerna vilket förtog ganska mycket av myskänslan. Det är ju ändå uteplatsen/balkongen en är hänvisad till efter läggning när en reser med små barn.

Krismöte arrangerades mellan de vuxna i familjen. Vi velade fram och tillbaka om huruvida vi skulle försöka byta hotell till något på andra sidan ön, vid Pattaya Beach som ligger skyddad mot blåsten, men eftersom vi hade förbetalat på Cabana och inte kunde få tillbaka några pengar hejdade vi oss i sista stund och bestämde oss för att göra det bästa av situationen istället. Vi belönades genast av vinden som mojnade i samma sekund som vi tog beslutet att bo kvar, och följande kvällar blev magiska på Sunrise.

Stranden är av en annan karaktär än Pattaya, där all huvudsaklig action sker (transport till och från pir och båtar, immigration för resenärer från Malaysia och mer kommers överlag). På Sunrise är det i stort sett bara de som bor på den stranden som hänger kvällstid, vilket gör det lugnare och mer avslappnat (om det nu är möjligt på en ö som Koh Lipe där allt sker mañana ändå). Båttrafiken, och parkeringen av longtailbåtar, är däremot störande dagtid, men i södra änden där Cabana ligger finns det få eller inga båtar förtöjda på grund av korallrevet utanför. Och sektionen längst upp i norr, mellan Andaman Resort och Mountain Resort, är en av de mysigaste och finaste stränder jag vet med kristallklart turkost vatten och kritvit sand, kantad av stora träd i vilkas skugga barnen lekte i flera timmar. Bästa stället!

Något som var riktigt kul under veckan på Koh Lipe var att Love och även Valter började intressera sig för snorkling (dock utan snorkel). Efter en del övertalning av framför allt Valter som gärna hänger där han bottnar, lyckades vi få med oss båda killarna ut till korallrevet utanför Pattaya, och det var så kul att se dem fascineras av mängden fiskar som uppehöll sig där. Även om de fortfarande mest använder cyklopen för att dyka efter stenar och snäckor (Love) och titta på sina fötter (Valter) vädrar jag morgonluft inför framtiden!

Vi hittade också flera riktigt bra restauranger under vår vistelse på Koh Lipe. Som jag nämnt tidigare var maten betydligt dyrare än på andra ställen vi besökt i Thailand under den här resan, och dessvärre var den stundtals tyvärr också avgjort sämre. Jag förstår att det på en avlägsen ö som Lipe är svårare och dyrare att få tag i såväl råvaror som färska grönsaker, men en fried rice med frysta grönsaker (ärtor, majs och morot) för 200 THB första dagen kändes som rena rånet.

Men, det ljusnade! Vi hittade bland annat Elephant, som vi blivit tipsade om i förväg, på Walking Street, som förutom att vara en grymt trevlig restaurang och bar också serverade fantastisk mat. Efter en och en halv månad i Sydostasien var det nära att jag började gråta av glädje över att få in en rejäl sallad med både rödkål och hemgjord falafel, samtidigt som Petri mumsade i sig en grym kikärtsburgare med guacamole … Den känslan! Och på mysiga 10 Moon Restaurant, granne med oss på Sunrise, mumsade vi på annan god burgare respektive tryffelpasta samtidigt som vi såg blodmånen gå upp över korallrevet utanför. Ojämn nivå på ön alltså, men stundtals oerhört bra mat!

Koh Lipe, nu har vi lämnat dig bakom oss, något hastigare än vad vi hade tänkt oss. Du är lite svår att nå, ganska exploaterad och skitig både i hörnen och lite varstans, men ändå … Jag gillar dig mycket och hoppas att det inte tar nio år innan vi kommer tillbaka nästa gång! 

Love och Valter på Pattaya Beach, Koh Lipe.
”Jag kan hämta Valter!”
Stranden nedanför Mountain Resort på Koh Lipe.
Sunrise Beach uppe vid Mountain Resort.
Utsikt från restaurangen på Mountain Resort Koh Lipe.
Loves kommentar: ”Kolla vilken utkik!”. Vi kan bara hålla med.
Lågvatten på Sunrise Beach.
Ebb. Loves fascination var stor över båtar som hamnat på land.
Lek på Sunrise Beach.
Jaga brorsan, bästa sysselsättningen.
"Lekpark" på Koh Lipe.
Finns det bara en rutschkana (oavsett storlek …) och lite strandleksaker kan dessa två dona i timmar vid middagen.
Bild inifrån Elephant Restaurant, Koh Lipe.
Elephant Restaurant.
"No Wifi but lot's of books, games, talking and coffee!"
And toys! ?
Falafelsallad på Elephant.
Falafelsalladen jag sent ska glömma.
Love längst ner på Sunrise Beach, Koh Lipe.
Strandpromenad med Love längst ner på Sunrise Beach. Sanden! Barnet! Ljuset! ?

Petris veckorapport #6

Här kommer en rapport med kombination av storstad och strand.

Veckans djungel: KL Forest Eco Park i Kuala Lumpur. Så barmhärtigt att de sparat 10 hektar urskog mitt i city. Barnen älskade det!

Veckans fråga: Hur kan det vara så stor skillnad mellan Kuala Lumpur och Bangkok i fråga om ordning och reda samt renlighet?

Veckans stryktips: Frukostbeställningen på Cabana Resort Koh Lipe görs med hjälp av en talong. Det gäller att helgardera så att familjen blir mätt, se bild nedan.

Veckans surströmming: Durian — denna frukt som tydligen luktar så speciellt att den på vissa håll är förbjuden att äta. Kanske en bra efterrätt till surströmmingen?

Veckans x gånger y lika med z: Att dribbla med tre olika valutor på samma gång för att få en uppfattning om kostnaden i kronor. Resulterade i att jag vägrade köpa tågbiljetter till fyra personer för cirka trettio kronor totalt. Märks att hjärnan är på semester.

Veckans frukost: En intensiv jakt på morgonmål i tisdags resulterade i att hela att hela familjen satt och slevade i sig mangoglass i kombination med väldigt söt mangosmoothie. Barnen? Nöjda, men de var noga med att påpeka att detta INTE fick räknas som resdags-glassen de alltid får när vi byter ställe.

Veckans frukost del 2: Barnen hittade korvbullar som komplement till glassen medan Anna lyckades med bedriften att hitta en macka med sylt i. Ny sockerkick! (Den såg faktiskt grov och fröig ut! Reds anm.)

Veckans besvikelse: Love fick ett infall att klippa sig, och sagt och gjort så satt vi hos frisören. Valter ville självklart inte vara sämre men där sa modern ifrån, till hans stora missnöje. Guldlockarna består med andra ord.

Veckans fråga #2: Vilken är den högsta åldern då ett barn klipper sig första gången? Den yngre fyller tre år i mars …

Veckans flygplats: Kuala Lumpur AirPort (KLIA). Otroligt fräscht, med tåg som transporterar mellan terminalerna, egen djungel(!) och massor av mat-, fika- och shoppingmöjligheter.

Veckans efterlysning: Valters Lilla kanin — sågs senast på Fraser Residence i Kuala Lumpur. Hör av er till Valter ifall ni har information som kan underlätta utredningen. Dessvärre rapporteras att även kaninens barn försvunnit på Koh Lipe.

Veckans konversation: Vattnet i byggnaden i Kuala Lumpur skulle stängas av från lördag kl. 21.00 till 17.00 efterföljande dag. Jag frågade värden om det verkligen stämde. Första gången sa han: ”Förra året blev det inget, så vi får se i år”. Sen frågade jag honom igen vid ett senare tillfälle och då var han lite mer ansträngd och sa: ”Lyssna, antingen blir det av, eller så blir det inte av.” Tror ni att vattnet stängdes av? Nej. Nytt försök nästa år igen, typ.

Veckans snickerboa: Lilla badrummet i lägenheten i KL. Superhjältarna fick agera Emils trägubbar som Love täljde, med låst dörr givetvis.

Veckans kaka: Klassisk tigerkaka på Starbucks. Inte lika god som mamma Pirkkos förstås.

Veckans livet har sina goda stunder: Äntligen strandliv igen!

Veckans väckarklocka: Tuppen har ersatt böneutroparen.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Kryssa rätt — få frukost.
Durian förbjuden.
Glassfrukost …
KL Airport, komplett med djungel och allt! ?
Hyss kräver sina trägubbar.
Inte riktigt i klass med mummos tiikerikakku. ?

Koh Lipe — ett kärt återseende

Jag känner att jag sitter inne på ett avslutande inlägg om Kuala Lumpur, denna fantastiska stad som vi redan saknar, men det får bli senare! Nu kör vi all in Koh Lipe i södra Thailand, där vi gick iland för några dagar sedan.  

Efter nästan två veckors storstadsvistelse längtade vi extremt mycket efter att få sänka ner både oss själva och våra av poolklor lätt uttorkade barns hudar i havet igen. Och vilket hav sen! Vi såg det redan innan speedboaten hunnit lägga till vid den flytande piren utanför Pattaya Beach — ett mer turkost och kristallklart vatten har åtminstone jag aldrig sett någon annanstans. Inte konstigt att den här lilla avkroken nära den malaysiska gränsen lyckas dra till sig de mängder människor som ändå hittar hit, trots att ön ligger långt från vettiga och allmänna farvägar. 

”Mamma, sanden här är som mjöl!” ropade Love när chao lay-föraren lyft honom ur longtailbåten. Han hade naturligtvis helt rätt, och vi snackar inte nån fullkornsblandning här utan finaste vetemjölspaketet av dem alla. Eller möjligen potatismjöl. Eftersom vi bokat vårt guesthouse för de första nätterna så sent som från speedboaten hade ingen där hunnit uppfatta att vi skulle komma, och Love och Valter (mest Valter) hann därför prova att kasta nämnda finkorniga sand på varandra en stund (den fastnade bra i hår och ögon) medan vi väntade på vår skjuts. När den kom visade den sig bestå av en saleng utan tak men med en hel massa år på nacken, men världens trevligaste chaufför hävdade bestämt att det inte var några som helst problem att frakta fyra personer plus bagage till vårt boende. Det tycktes det heller inte vara, men Love tog oroligt på sig uppdraget att hålla i en av 15-kilosryggsäckarna så att den inte skulle ramla av.

The Noi Guesthouse ligger nästan mitt på Koh Lipe och därmed inte i direkt närhet till någon av stränderna. Dock erbjuder de gratis skjuts över hela ön till sina gäster, något vi utnyttjade flitigt under de dagar vi bodde där. Vi trivdes väldigt bra, enda nackdelen var egentligen att stället kanske inte var helt Valter-säkrat med bland annat avstängda trappor som helt enkelt hade tagits bort och uppspända rep i huvudhöjd (klädlina?) att missa när man har springtävling med brorsan. Men bortsett från det — hur trevligt som helst! 

Det är ju nåt med de där små, personliga ställena som gör att vi trivs så himla bra. När jag har suttit hemma i Sverige och bokat boenden (både för den här resan och för andra resor) har jag oftast lockats av fina hotell med standard som hemma, gärna med pool, gärna vid stranden. Sen när vi väl är på plats är det de där andra ställena som hamnar en varmast om hjärtat — jag minns till exempel radhuset vi hyrde av engelsmannen på Koh Samet och det lilla familjedrivna pensionatet vi hittade på Syros i Grekland i somras. Ofta upptäcker vi att vi inte är i så stort behov av en massa yta (även om det är skönt), och även om det är härligt att bo nära stranden finns det oftast en massa andra stränder vi vill upptäcka ändå, och då har det inte lika stor betydelse var vi bor, bara att det går att ta sig runt. Och så välkomnandet, som såklart blir ett annat när det är de som driver stället som tar emot en. Jag sparar den insikten till kommande boenden för vår sista månad på den här resan, som fortfarande är obokad. 

Hur som helst, den där första eftermiddagen på Koh Lipe hivade vi alltså in väskorna på Noi och hoppade sedan i badkläderna och tillbaka upp på taxi-salengen för att åka ner till stranden igen. Det blev en helt magisk kväll där Love och Valter om och om rullade sig i mjölsanden för att sedan bada av sig den igen, medan vi vuxna återstiftade bekantskap med de thailändska ölsorterna samtidigt som vi såg solen försvinna i horisonten. En bättre start på Lipe-vistelsen kunde vi knappast ha fått. 

Petri och jag har besökt Koh Lipe en gång tidigare, närmare bestämt för nio år sedan, när vi var unga och oförstörda och hade hela livet framför oss. 😉 Jag var lite orolig att ön skulle genomgått samma negativa förändring jag sett på bland annat Phi Phi Islands och Railay i Krabi, men vid första intrycket kändes det ändå okej. Förmodligen för att turismen var ganska långt framskriden redan förra gången vi har här och förväntningarna därmed ställdes därefter. Visst har det byggts, mycket, men stränderna är desamma som då, och det går fortfarande att hitta ställen på stranden utan särskilt många människor. Sunset Beach och området nedanför Mountain Resort på Sunrise Beach har seglat upp som två stora favoriter så här långt.

Det vi däremot är chockade över är matpriserna. Vi har hört och läst många hävda att Koh Samet är dyrt, men priserna här är nära nog det dubbla, och jämfört med Huay Yang är de snarare tredubbla. Lite motigt, hade varit skönare att börja här och jobba sig nedåt i pris, men vi tröstar oss med att öl och vatten fortfarande är billigt. 🙂

Mer uppdatering från Koh Lipe kommer, vet att bland annat en veckorapport från Petri är i antågande. (Och missa inte att följa oss på Instagram där vi är lite mer frekventa med uppdateringarna, @resamedkids heter vi där.) Hörs snart!

Love på väg till Koh Lipe med speedboat.
Åka speedboat i timmar — inte superkul men flytvästarna kom till användning till sist.
Salengtaxi tillhörande Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Inga som helst problem (observera att även P ska upp på flaket).
Solnedgång på Pattaya Beach, Koh Lipe.
Äntligen hav!
Barnen på Pattaya Beach, Koh Lipe.
Å mjöla!
Barnen på balkongen på Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Killarna älskade att stå på balkongen och spana på höns och små kycklingar nedanför. Vi älskade kanske inte tupparnas väckning riktigt lika mycket …
Utsikt från Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Mer utsikt, Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Frukoststund på Koh Lipe.
För-frukost (för att orka vänta in att den ordinarie börjar serveras).

Black Mountain Water Park, Hua Hin

Ett inlägg jag tänkt skriva ett tag men inte riktigt hunnit med, handlar om dygnet vi spenderade i Hua Hin, efter vi varit hos vännerna i Huay Yang över jul och nyår, med besök på vattenlandet Black Mountain Water Park.

För en gångs skull hade vi varken kamera eller telefon med, så den här bilden är lånad från Blackmountainwaterpark.com.

Anledningen till att vi valde att stanna över natten i Hua Hin var främst för att vår ursprungliga plan var att ta eftermiddagståget dit från Huay Yang, för att på så sätt undvika ett par timmar i bil i den thailändska trafiken som jag har stor respekt för och gärna spenderar minimalt med tid i. Men väl på plats i Huay Yang upptäckte vi att det fanns flera taxifirmor som erbjöd bilstolar till barnen — tack för det svenskkolonin! — så vi hade egentligen kunnat bege oss direkt till Hua Hin Airport utan övernattning.

Nu visade det sig dock att Petris kollega Camilla med familj var på plats i sitt hus utanför Hua Hin just när vi skulle dit, så då valde vi att boka in oss på resorten på deras område, Mango Spa & Resort, och passa på att hälsa på dem. Vi åkte dit med en minibuss från Huay Yang Travel som jag absolut kan rekommendera för den som behöver transportera sig med barn i regionen. Vi blev varmt välkomnade med lunch och häng i skuggan hos Camilla, och under den här resan har vi flera gånger noterat hur glada barnen blir när de träffar vuxna som inte bara engagerar sig i dem och pratar med dem, utan som de dessutom kan prata med tillbaka på svenska. Uppskattat!

Mango Spa & Resort är lugnt och mysigt beläget i lantliga omgivningar, med flera pooler (hann ej nyttjas) och en lekpark (nyttjades stor del av tiden). De hade dessutom ett egentligen stängt lekrum som personalen var gulliga och öppnade för våra små telningar som sedan röjde järnet därinne och bjöd på playdoh-kalas efter middagen. Det var uppenbart att det bor många svenskar på området (de flesta i ägda lägenheter och hus), för bokhyllan i restaurangen innehöll lika många svenska böcker som ett mindre lokalt bibliotek, och vi passade båda på att förse oss med ny reselitteratur. 

Mango Spa & Resort, Hua Hin
En av poolerna på Mango Spa & Resort.

I direkt närhet till hotellet fanns alltså förutom erkänt bra golfbana (inte direkt aktuellt) också vattenparken Black Mountain Water Park som vi valde att åka till. Vi är inga storbesökare av den typen av anläggningar, men här trivdes vi riktigt bra! 

Black Mountain Water Park ligger alltså någon kvart/halvtimme utanför Hua Hin och passade framför allt vår nästan femåring ypperligt. Nu var vi här någon dag innan tropiska stormen Pabuk drog in över Thailand, så det var både lite blåsigt och mulet när vi gjorde vårt besök. Trots att temperaturen låg på stadiga 33-34 grader i luften var det ganska kallt i poolerna, och Valter (2,5 år) deklarerade efter bara ett par åk att han ville ”värma sig i handduken”. Det var bara att återlämna den (gratis) utlånade flytvästen och bege sig till duscharna med honom igen. Lyckligtvis erbjöd parken även en stor fin lekpark och hinderbana som utan problem roade Valter under den tid Love körde järnet i vattenlandet. 

Det finns nio rutschkanor i Black Mountain, varav Love åkte fem. Han hade nog kunnat åka ytterligare en, sedan lämpade sig resten för lite äldre barn. Förutom kanor fanns det också en ”lazy river” där en kan flyta omkring på strömmen i stora badringar, samt en rolig vågpool med stora härliga vågor (enligt uppgift de största poolvågorna i Thailand) som startar varje halvtimme. Vi hittade också en riktigt fin äventyrspool för lite yngre barn, typ Valter men även Love var i målgruppen, med lite mindre vattenrutschkanor och sprutande vatten, men den var ännu kallare än de stora poolerna och ratades därför helt av båda barnen. En varm och solig dag är den nog helt fantastisk!

Det finns också en flytande lekplats i sjön nedanför, med uppblåsbara klätterredskap och liknande, men det var oklart om den var öppen när vi var där och den kändes också mer anpassad för vuxna och äldre barn. 

För besöket på Black Mountain Water Park betalade vi vuxna 600 THB vardera och Love 300 THB. Valter, som var strax under gränsen på 110 cm, gick in gratis och fick på grund av längden egentligen inte åka några av de stora rutschkanorna även om vi fuskade med två turer i den snällaste. Jag förmodar att det brukar vara mer folk soligare dagar, men vi stod inte i kö en enda gång under vår fredagseftermiddag, och det var inte mycket folk någonstans i parken (vilket vi som svenskar förstås älskade). Anläggningen är luftigt och fräscht belägen med utsikt över sjön och bergen, med stora sköna ytor att röra sig på, och kommer vi tillbaka till Hua Hin framöver gör vi gärna ett nytt besök på Black Mountain.

Love går armgång på lekplatsen på Mango spa & resort i Hua Hin.
Lekplatsen på Mango Spa & Resort. Love tränar på armgång.
Mango Spa & Resort, Hua Hin.
Vårt rum på Mango Spa & Resort.
Love och Valter framför vår packning
Packat och klart inför avfärd mot Malaysia och Kuala Lumpur.

Kuala Lumpur, vi gillar dig!

KL — jag hade faktiskt på känn att det skulle vara en stad som skulle falla oss i smaken, och det har visat sig stämma. I fem dagar har vi hängt i den malaysiska huvudstaden nu, och såväl vuxna som barn kunde inte trivas bättre!

Efter att ha varit ett flertal gånger i Thailand och inte minst spenderat den senaste månaden där, var vi alla peppade på att komma till ett nytt land, med ny mat, nytt språk och ny kultur. Lite nervigt också, eftersom Thailand verkligen är ett av mina favoritländer och därmed ganska svårt att konkurrera med i min bok. Flera gånger tidigare har vi varit på väg till både Malaysia och Vietnam, men alltid hamnat i Thailand ändå. Det går helt enkelt inte att komma ifrån att Thailand är ett himla trivsamt land att resa i (särskilt med barn!), i alla fall utanför de största turistorterna. I vårt fall har stränderna varit det avgörande. Thailand verkar klart vassast på den fronten i regionen och när en har två, i bästa fall tre, surt förvärvade semesterveckor där mitt i vintern, då känns de där stränderna jäkligt viktiga.

Men nu, när vi hängt på nämnda fantastiska thailändska stränder ett tag, var vi helt klart mottagliga och redo för någonting nytt. Redan i taxin på väg från KLIA, Kuala Lumpur International Airport, var skillnaden påtaglig. Flygplatsen ligger i Sepang, drygt en timme utanför Kuala Lumpur, vilket gav en bra möjlighet till första intryck av landet. Tåget KLIA Express tar ca 30-35 minuter till KL Sentral, men eftersom vi inte bodde i direkt närhet till centralstationen och dessutom var helt obevandrade i hur lätt/inte lätt det skulle vara att ta sig vidare därifrån till vår lägenhet valde vi första bästa alternativ, att ta en dyr förbetald kupong-taxi för alldeles för många ringgit. Hade vi haft koll på läget hade vi bokat en Grab (Asiens motsvarighet till Uber) istället och kommit undan med nästan halva priset. Men fram kom vi, och chauffören körde lugnt. Viktigast. 

Här i Kuala Lumpur känns allt fräschare, renare och mer organiserat, med hus i betydligt bättre skick längs hela sträckan in från flygplatsen. I Thailand slogs vi ofta av hur många som (sorgligt nog) tycks leva stora delar av sina liv så tätt inpå motorvägarna under enkla förhållanden, och något sådant såg vi inte till under hela infärden till Kuala Lumpur, även om det säkerligen inte är representativt för hela landet på något sätt. Landskapet kändes också väldigt annorlunda gentemot Bangkok med omnejd, som ligger närmast till hand att jämföra med. Här är det mer kuperat, och bergen runtomkring ger en fantastisk inramning till staden så fort en kommer upp på någon typ av höjd vilket en ofta gör i en stad full av skyskrapor. Kommunikationen med människor är också annorlunda. I Thailand hade vi ofta problemet att vi förstod det thailändarna sa (på engelska vill säga) men att de inte förstod vad vi menade om vi inte höll oss väldigt basic (typ ”have mango?” istället för ”do you have any mango today?”). Här är det precis tvärtom. Engelskan är betydligt mer utbredd, och alla förstår vad vi säger direkt. Problemet är bara att dialekten gör att vi inte har en aning om vad de svarar … 

Vi trivdes ju väldigt bra med att hyra lägenhet i Bangkok istället för att bo på hotell, så därför körde vi vidare på samma spår i Kuala Lumpur. Vi förfogar just nu över 104 sköna kvadratmeter på tolfte våningen, med utsikt  över staden. Vi bytte faktiskt bort ett rum som vette rakt mot Petronas Towers på grund av avsaknad av balkong, och det är vi glada för nu. Love och Valter älskar att hänga därute och leta efter bilar i olika färger samt lyssna på böneutropen från minareten några hundra meter bort. Vi vuxna gillar också balkongerna (det finns två), men frågan är om inte tvättmaskinen ligger oss ännu närmare om hjärtat. Med ett värmeindex som stadigt ligger runt 42 grader blir det en hel del mer tvätt än vid strandliv där allt som används är bikini och sarong. 

Så nu tar vi oss an stan i lagom stora bitar varje dag, och alltid med ett pitstop i KLCC Park som både vi och barnen älskar. Där finns den största lekplatsen jag sett, samt en plaskdamm modell större, komplett med vattenfall och allt. Vi spenderar också en del tid i och vid poolen i vårt hus, dock mindre än jag räknat med pga för kallt vatten enligt samtliga. Flera gånger under den här resan har vi fascinerats av hur det egentligen är möjligt att frysa när det är 34 grader i skuggan (känns som 42) och 29 grader i poolen, men tro mig, det går! Däremot hänger Love och Valter gärna i hotellets varma jacuzzi …

Vi har gått all in med sponsring av Uber-kollegan Grab och åker taxi precis överallt för att spara på killarnas (och vår …) energi till själva aktiviteterna. Hittills har vi som mest betalat motsvarande svenska 30 kronor för en resa, oftast hälften av det, och du beställer taxi direkt i telefonen precis som med Uber, så det kan inte bli så mycket smidigare.

Grab Food kör även hem middag med nästan obefintlig leveranskostnad, vilket ger oss möjlighet att välja mat i lugn och ro istället för att jaga Valter samtidigt som vi försöker kolla menyer. Enda nackdelen är plastberget som uppstår efter maten, helt fruktansvärt och faktiskt nåt som gör att jag drar mig för att beställa takeaway ibland. Jag minns när vi besökte Petris syster Saara med familj i Busan i Korea, och hur imponerad jag blev av att det kom en representant från restaurangen och hämtade upp (betydligt mer robusta) skålar och emballage för återbruk någon dag senare, sjukt bra! Önskar vi får se mer sånt i fler delar av världen snart. 

Nu kör vi KL några dagar till innan det är dags för nya äventyr, hörs snart igen! 

Klättring i KLCC Park med utsikt mot Petronas Twin Towers.
Klättring med utsikt i KLCC park.
Bästa plaskdammen! Välbehövlig både för oss och barnen, och de är vår biljett till den — vuxna utan barn tillåts ej (rimligt).
Utsikt från vår takterrass.
På matgatan Jalar Alor.
Bamsekillar i Bukit Bintang.
Kontraster i stan.

Petris veckorapport #4

Nytt år, ny veckorapport. Här kommer en som fokuserar på lugnet i svenskkolonin Huay Yang där vi som bekant spenderat senaste veckorna.

Veckans service: Killen som säljer frukt av alla dess slag och som även tankar vår Saleng. (Noterbart att det säljs bensin i varenda kommersiell lokal i denna by. Mackdöden existerar inte här.)

Veckans produkt: Bananchips/kokoschips i en jämn kamp med vegetariska vårrullar.

Veckans barnstol: En bild säger mer än tusen ord. Se nedan.

Veckans ”passa på att skratta nu barn, man vet aldrig när det blir roligt nästa gång”: Vi fick se ett dieseltåg modell äldre åka förbi när vi skulle över spåret, till barnens stora glädje.

Veckans mest underskattade nöje: Spjutkastning på stranden som väcker liv i gamla barndomsminnen.

Veckans kändis: Kjell Bergqvist (bosatt i Huay Yang delar av året), som gjorde ett klart sympatiskt intryck.

Veckans SAOL: De lampor som i folkmun kallas thailyktor och som skickas upp på nyårsafton och andra högtider, kallas numera officiellt för ”svävande lyktor”. Källa: SVT text-tv (och därmed sant såklart).

Veckans ordgåtefråga: ”Ska dom få kolla på rutan nu?”

Veckans ”dansar alltid nykter”: Valter klev rakt in i en thailändsk familjefest och levererade på dansgolvet. Belöningen blev en påse med godsaker, gissa om övriga barn i gänget blev avundsjuka …

Veckans mest pinsamma: Svenska medelålders män som envisas med att äta och framför allt dricka på restauranger i bar överkropp. Noterar också att fler och fler kvinnor numera sitter bredvid i bikini. Skärpning alla!

Veckans höjdpunkt: Vakna upp på nyårsdagen med 30 grader och strålande sol ute.

Veckans jobbigaste: Maneter.

Veckans vip-gäst: Poliskonstapeln som kom körandes med sin vespa till strandrestaurangen strax före oss. Innan vi ens fått in menyn stod en flaska whisky med tillbehör vid sidan av hans bord.

Veckans katt: Mango på Mumsa.

Veckan hjälte: Städerskan som hann stoppa vår taxi och oss från att lämna Huay Yang utan ena ryggsäcken. Tack!

Veckans ”man tager vad man haver”: Och bygger en lekplats av diverse bråte. Barnens favorit var på restaurang Umporn.

Veckans ”nöden har ingen lag” (nu med bild): Kisspaus på fyrfilig motorväg mot Hua Hin med den yngre.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Frukt och bensin i överflöd!
Veckans barnstol.
Veckans katt. ?
Kreativ och lite lagom farlig lekpark på Umporn.
Veckans kisspaus.

Mot Malaysia

Resdags igen! Efter nästan en månad i Thailand är det dags att åka vidare till nästa land på resan — Malaysia.

En höjdpunkt under våra sista dagar i Huay Yang var att få återse Christina och Nomi, 1 år, som tyvärr fick spendera fem av våra 14 dagar tillsammans på sjukhus i Hua Hin pga lunginflammation. Vi var därmed en något decimerad skara hemma på vårt område, Orchid 6, som firade nyår med öl och pizza på Mumsa Beach och sedan såg fyrverkerier hemma på terrassen. Lyckligtvis gick allting bra på sjukhuset trots en tuff vistelse, och vi hann återförenas sista dagen och kvällen. Så skönt att se dem igen! 

Och allt som allt är vi väldigt nöjda med våra två veckor i Huay Yang. Det är vårt i särklass längsta stopp på den här resan (åtminstone så långt vi planerat, vilket är ungefär ytterligare en månad framåt), och det var skönt att verkligen få tid att landa på ett ställe och därmed också känna sig riktigt klar när vi väl åkte vidare. Dagarna såg i stort sett likadana ut, med häng, lunch och lek på någon av strandrestaurangerna, följt av poolbad och middag någonstans i byn eller på stranden. I början spenderade vi mycket tid i havet, men efter några dagar började det komma in en hel del maneter av okänt slag, vilket gjorde att vi drog oss för att bada och föredrog poolen på området istället. Vi vuxna saknade havet, men Valter och framför allt Love utvecklades enormt i vattnet under tiden i Huay Yang, med simträning, dykning efter stenar och genomförande av undervattenskullerbyttor.  

Det absolut bästa med vistelsen var att barnen fick möjlighet att leka obegränsat med varandra — något de utnyttjade till MAX — och förstås att vi vuxna också fick umgås massor vilket är svårt att få till i vardagen hemma i Stockholm. Det var därför med blandade känslor vi hoppade in i taxin mot mellanstoppet Hua Hin igår morse. Saknaden efter vännerna blir stor nu, men vi ser också fram emot att få spendera mer kvalitetstid med Love och Valter som vi senaste veckorna mest bara sett (och hört) swisha förbi i ett stort tumult av ungar. 🙂 

En annan anledning till att det känns än mer lägligt att åka vidare är den tropiska stormen Pabuk som är på väg mot regionen nu. Provinsen Prachuap Khiri-Khan där vi befunnit oss senare veckorna verkar mest bli drabbat av regn eftersom stormens öga passerar lite längre söderut, men även regn är vi gärna utan. Vi hoppas verkligen att stormen inte gör stor skada någonstans under sin framfart nu. 

Medan detta skrivs sitter vi på AirAsias flygning från Hua Hin Airport mot Malaysia. Egentligen var planen att åka norrut efter Huay Yang, mot Luang Prabang i Laos, men när vi upptäckte att det fanns ett direktflyg från Hua Hin till Kuala Lumpur kunde vi inte motstå frestelsen att ta det och därmed undvika den omständliga resan upp till Bangkok igen för flyg därifrån. 

Eftersom jag som så många andra drabbats av ökad klimatångest sen stommen för den här resan bokades i våras, känns det bra att vi helt undvikit flyg under vår första månad (bortsett från resan ARN-BKK då, som ju är absolut värst). Jag ser det nu som något av en sport att få ihop en riktigt bra rutt med hjälp av så få flyg som möjligt, och forskar för tillfället om båt- och tågtransporter genom Malaysia. Jag tycker också att det i många fall är krångligare att flyga. Du kommer snabbt från A till B, men det är mycket ledtider runtomkring, med transfer till och från flygplatsen, incheckning av bagage, noggrannare packning, väntetider, konsumtion av dyr/dålig/obefintlig flygplatsmat och liknande. Med andra typer av transporter får du dessutom chansen att se mer av landet du passerar genom, och det gillar jag skarpt! 

Styrman har talat — nu är det alldeles strax dags att landa i KL där vi ska kasta oss in i den malaysiska fredagseftermiddagen genom att skaffa Ringgit och taxi till vår lägenhet. Häng med så hörs vi snart! 

Hej då fina Huay Yang-gänget, we love you!
Packningen i sin helhet!
Killarna i familjen väntar på boarding på Hua Hin Airport.
Mot Malaysia
Dagens lunch ombord.

Huay Yang — dags att summera

”Huay Yang – vårt paradis”. Så heter gruppen på Facebook som handlar om denna plats och används av närmast berörda för att kommunicera kring högaktuella ämnen. Till exempel tips om var den lokala pannkaksmannen just nu befinner sig och frågeställningar om vilka ställen som eventuellt visar matcherna i hockeyns junior-VM. 

Till en början är vi kanske inte helt övertygade. Efter nästan två veckor på Koh Samet där vi kände oss skönt uppblandade av både holländare, kineser och en del engelsmän, och några dagar i röriga, härliga Bangkok, är det något av en chock att plötsligt inse att ALLA talar svenska. Alla västerlänningar alltså. Det skyltas på svenska till höger och vänster — ”Vi har allt som behövs för att du ska trivas” (solstolar, massage, wifi), ”Tack för att du ska använda tjänsten” (mat, öl och happy hour) — och vi har i ärlighetens namn aldrig varit på en plats som vid första kontakten känns mer svensk än denna, utan att faktiskt vara belägen inom Svea rikes gränser. Till och med San Agustin på Gran Canaria får se sig besegrat (i fråga om svenskhet alltså, där slutar likheterna) — för där möter du trots allt ändå en och annan norrman på strandpromenaden …

Men så är det något med Huay Yang som gör att vi faller för stället redan när vi kliver av tåget. Något som verkligen inte har att göra med att det serveras dillkött och pyttipanna på vart och varannat ställe — snarare trivs vi trots detta. För även om svenskdominansen hos oss turister inte går att komma ifrån känns Huay Yang långt ifrån sönderexploaterat — tvärtom. Det är lugnt, småskaligt och harmoniskt och på många ställen riktigt vackert. Här yxas kokosnötter ner från palmerna precis bakom huset och här går kor på bete invid vägen ned mot stranden. Och så här näst sista kvällen försöker vi sätta fingret på vad det är vi gillar mest med Huay Yang. 

Stranden är förstås en ofrånkomlig fördel. Kilometer efter kilometer med sand, snäckor och svalkande hav blir liksom aldrig fel. Särskilt inte när den är glest befolkad och med något tiotal inslag av spartanska, charmiga strandrestauranger ungefär var femhundrade meter, ibland glesare än så. Vissa dagar möter jag inte en enda människa på mina strandpromenader. Den som föredrar att spendera sin stranddag utan inblandning av medmänniskor har oändliga möjligheter här. Det är också härligt att se thailändarna själva använda stranden — vissa dagar samlas många lokala familjer och grillar, umgås och badar här.

De mysiga, i många fall familjedrivna restaurangerna som ligger utspridda i palmskogarna runt omkring i byn är en annan hit. Vi skippar biffen med lök (av fler än ett skäl) och håller oss envist till thaimat, och den är ofta riktigt bra och betydligt billigare än på de mer turisttunga resmålen vi besökt runt om i landet.

Det spelar förmodligen också in att många av turisterna är både longstayers och repeaters som återvänder år efter år, och att svenskarna här verkar bry sig om det de kallar ”sitt” Huay Yang. Många deltar i beach clean-ups och supporterar lokala verksamheter och personer som behöver stöd av olika slag. Turistpopulationen består i huvudsak av familjer med barn i svenska skolan i kombination med pensionärer, vilket skänker platsen lugn. Något härjigt uteliv verkar det inte vara tal om överhuvudtaget, heller ingen hysterisk slit-och-släng-turism med massa strandförsäljare och annan liknande typ av kommers. Det finns inga större hotell att tala om, de flesta svenskarna bor i olika utspridda områden med hus och i vissa fall lägenheter.

Och det ÄR skönt att bo i ett riktigt bra hus, med egen moppe och tillhörande sidovagn att köra runt hela familjen i, något som skapar en flexibilitet motsvarande att äga bil hemma i Sverige. Att våra bästa vänner med barn i samma ålder som våra finns 20 meter bort, i huset bredvid, spelar självklart också en avgörande roll för just vår trivsel. Det går att leva ett liv här som påminner en hel del om det vanliga vardagslivet hemma, på gott och ont.

Så efter några dagar faller vi in i lunken vi också. Vi slutar fråga saker som ”excuse me, is this sunbed taken?” på engelska och börjar hälsa på folk vi möter i affären och på stranden med ett enkelt ”hej hej”, precis som alla andra. 

Och när vi nu snart åker vidare mot nya äventyr är det med en vetskap undanstoppad i bakhuvudet om att det finns en plats här i solen, vid havet, där maten är god och frukten pinfärsk, där det om behovet någon gång uppstår, skulle gå att spendera en vinter framöver — när barnens skolgång hindrar oss från att resa runt på det sätt vi gör nu. Och det är en insikt som känns härlig att ha med sig.

Stranden i Huay Yang. Lång, bred och fullt möjlig att ha för sig själv, bortsett från en och annan ? …
Allt blir roligare med vänner!

Magiska stranddagar.

Kvällsljuset ?

Petris veckorapport #3


En rapport från lugnet i svenskkolonin Huay Yang med vissa inslag från Bangkok som vi lämnade under den gångna veckan. En trogen följare (P Fridell) har hört av sig och noterat att rapporten är försenad. Tack för ditt engagemang!

Veckans service: I vårt lilla bostadsområde åker det oregelbundet runt en flakmoppe som säljer glass spelandes en jingel.

Veckans barnglädje: Barnen får träffa sina kompisar och leka i massor.

Veckans produkt: Frukttallrik till mellis — har räddat många sjunk för både gammal och ung hittills på resan.

Veckans mest underskattade nöje: Gunga i hängmattorna som finns lite här och där på stränderna. Även detta går hem hos både ung och gammal.

Veckans väska: Vagnväskan som innehållsmässigt består av ca 35% sulky och resten annat. Tilläggas ska som tidigare nämnts att vi hittills på resan endast använt vagnen en gång.

Veckans det löser sig: Åka tåg i Thailand med småbarn. Går som på räls!

Veckans mediala händelse: Daniel Tiger borttagen från Netflix.

Veckans ”ta seden dit man kommer”: Åka Saleng (en scooter med en typ av sidovagn) med tre barn och fru. Återigen minns vi den tillbakaskickade taxin i Solna pga säkerhetsbristen ”fel bilbarnstol till nästan-femåringen” …

Veckans säkerhetsbälte: Salengens. Regnbågsfärgat och allt.

Veckans fråga (intern för insatta): På julafton matade vi fiskar vid en liten insjö. Ett av våra barn slängde i hela påsen (oöppnad) direkt och ett barn matade fiskarna omsorgsfullt matbit för matbit. Vem gjorde vad?

Veckans ordgåta (används för att kamouflera potentiella inköp för barnen): Degklump med b-a-n-a-n och nutella.

Veckans brottsling(ar): Vakthundarna som jagar oss på vägarna när vi åker förbi med Salengen. Skapar lite extra spänning i vardagen.

Veckans hjältar: Taxichaufförerna i Bangkok. Eller egentligen alla människor som kontinuerligt behöver köra bil i Bangkok. Det är extrema köer. (Dock ej kl 06 på morgonen, reds anm.)

Årets julklapp: Spindelmannendräkter — tack Ruderts!

Veckans prutande: På MBK i Bangkok, såklart. Jag minns det dock som enklare vid senaste besöket för fem-sex år sedan (det är nio år sedan, reds anm …).

Veckans (och hela resans) packningshjälte: Min fru.

Veckans höjdpunkt: Poolbad med familjen tidigt på juldagsmorgonen. Svårslaget!

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Hänga med vänner på stranden! ?
Kompisgäng kollar in tusenfoting på gatan. ?
Ser ni vagnen? 35% vagn, 65% annat, förpackat i världens snyggaste, mest ergonomiska väska.
Thailändsk V70.
Mot stranden!
Säkerhetsbältet. ?
Bästa julklappen! ??
Årliga julbadet.
Fiskmatare #1 …
… fiskmatare #2. (Den skarpögde anar en ivägflytande påse på floden …)

God jul från Huay Yang

God fortsättning! Nu har vi spenderat fem härliga dagar här i Huay Yang på östra fastlandet i Thailand, och bland annat hunnit med att fira julafton. 

Efter ett par intensiva och roliga dagar i Bangkok var det alltså dags att ge sig ut på resande fot igen. Vi börjar få rutin på att stuva ihop packningen på kort tid men jag kan inte riktigt säga att vi är 100% nöjda med den, även om vi innehållsmässigt verkligen lyckats få med i princip allt vi behöver (åtminstone så här långt). Ryggsäckarna är aningens för små och grejerna aningens för många kan man sammanfatta det med, och åtminstone jag (som är något slags självutnämnd huvudansvarig för detta) ångrar lite att vi inte investerade i nya rymligare väskor istället för att använda de vi hade när vi reste innan barnen. Vi får ihop allt, och var sak har verkligen sin plats vilket gör att vi är uppackade på en ny plats på max 15 minuter (om jag får arbeta ostört), men det går inte att komma ifrån att det är otroligt maxat. Det som räddar oss varje gång är väskan till Valters vagn. Detta åbäke till packdon innehåller förutom den sulky vi hittills använt i ca 25 minuter på stranden på Koh Samet när Valter däckade under middagen, också allt från flytvästar och badleksaker till skor och långärmade tröjor. Otymplig, fruktansvärd att bära, men alltså också oumbärlig. Bild kommer på packningen nästa gång vi drar vidare!

Tidigt i fredags morse blev vi upphämtade vid vårt hus i Bangkok av en taxichaufför som skulle visa sig vara en tidspessimist till och med av högre rang än min pappa Lage. Jag är van vid och indoktrinerad med att anlända till flygplatser, tågstationer och busshållplatser i orimligt god tid (mina föräldrar checkar t ex alltid in bland de absolut första när de ska flyga — trots att de övernattar på Arlanda), men här mötte pappa sin överman. Tåget söderut skulle lämna Bangkoks Hua Lamphong kl. 8.05, men redan 06.18 levererades vi med barn och bagage utanför tågstationen efter att taxichauffören vid bokning bestämt hävdat att 06.00 var optimal tid att åka. Det blev en lång väntan på ett tåg som i sig sedan skulle visa sig ta 5,5 timmar, men vi passade på att äta frukost, spana på folk och läsa igenom alla medhavda Pixiböcker, och sedan var det ändå snart dags att kliva ombord. 

Standarden i tågkupén var klart godkänd, och innan vi ens rullat ut ur Bangkok hade vi serverats både kaffe och fikabröd (internt benämnda ”lussebullarna”) med stor effektivitet. iPadsen som fått vila sen flygresan till Thailand åkte fram, och jag hann igenom en halv bok. Senare levererades lunch och tillhörande dryck med samma effektivitet som tidigare, vilket intogs medan det thailändska landskapet med boskap, bananplantage, tempel och småstäder gled förbi utanför fönstret i varierande hastighet. Längs spåret pågick även det längsta bygge av dubbelspår jag sett, vilket gav mig som före detta pendlare mellan Eskilstuna och Stockholm en bekant och hemtam känsla under hela tågresan … Det bästa med färden enligt Valter (förutom fri tillgång till iPad) var dock toaletten med hål rakt ner på spåret, omåttligt populärt. 

Framme vid vårt hyrda hus i Huay Yang möttes vi så äntligen av den sen länge efterlängtade familjen Rudert som bor här hela vintern (dem följer ni på http://istalletforoverall.com). Efter ungefär fem sekunder var barnens lek igång, och nu fem dagar senare pågår den än med några timmars motvilligt uppehåll för nattsömn varje dygn. Jag ska beskriva Huay Yang och vår tillvaro här lite mer framöver, men vi har det så bra, i ett stort fint hus bredvid vännernas, härliga dagar på den fyra mil långa stranden och massor av sim- och dykträning i områdets pool. Igår klämde vi till med en riktigt bra jullunch på restaurang Nishaville som bjöd på både lekrum till barnen, iskallt (en kort stund i alla fall) vitt vin till mig och Christina samt en av de godaste fried rice jag ätit någonsin (ja, den utklassade till och med min modifierade nr 10 på Thai Wok Grill på Lilla Essingen). På eftermiddagen blev det julklappsöppning och poolhäng följt av samtal hem till nära & kära och så hämtmat på kvällen, och även om någon riktig julkänsla inte infann sig trots upprepade försök med julmusik, kunde vi inte varit mer nöjda med upplägget av vår jul. Fantastiskt att vara här! 

God jul från stranden i Huay Yang!
Långfrukost på Hua Lamphong/Bangkok C.
Läsa Pixi.
Tåget på väg in.
Mumsa thailändsk lussebulle igen!
Fri tillgång till iPad på resdagar.
På väg söderut.
Bra lunchvyer.
Huay Yang station. Kul detalj — för att komma till taxin vid ankomst knallar en helt sonika rakt över spåren med väskor, ungar och hela rasket. Övervakad övergång med bommar etc är överskattat.
Framme i huset!
Lyckan i att ha en vän som lånar ut Elsaklänningar! ❤️
Vänner på stranden. ?
« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2021 Resa med kids.

Tema av Anders NorenUpp ↑