Om vandring, friluftsliv och att resa med barn.

Huay Yang — dags att summera

”Huay Yang – vårt paradis”. Så heter gruppen på Facebook som handlar om denna plats och används av närmast berörda för att kommunicera kring högaktuella ämnen. Till exempel tips om var den lokala pannkaksmannen just nu befinner sig och frågeställningar om vilka ställen som eventuellt visar matcherna i hockeyns junior-VM. 

Till en början är vi kanske inte helt övertygade. Efter nästan två veckor på Koh Samet där vi kände oss skönt uppblandade av både holländare, kineser och en del engelsmän, och några dagar i röriga, härliga Bangkok, är det något av en chock att plötsligt inse att ALLA talar svenska. Alla västerlänningar alltså. Det skyltas på svenska till höger och vänster — ”Vi har allt som behövs för att du ska trivas” (solstolar, massage, wifi), ”Tack för att du ska använda tjänsten” (mat, öl och happy hour) — och vi har i ärlighetens namn aldrig varit på en plats som vid första kontakten känns mer svensk än denna, utan att faktiskt vara belägen inom Svea rikes gränser. Till och med San Agustin på Gran Canaria får se sig besegrat (i fråga om svenskhet alltså, där slutar likheterna) — för där möter du trots allt ändå en och annan norrman på strandpromenaden …

Men så är det något med Huay Yang som gör att vi faller för stället redan när vi kliver av tåget. Något som verkligen inte har att göra med att det serveras dillkött och pyttipanna på vart och varannat ställe — snarare trivs vi trots detta. För även om svenskdominansen hos oss turister inte går att komma ifrån känns Huay Yang långt ifrån sönderexploaterat — tvärtom. Det är lugnt, småskaligt och harmoniskt och på många ställen riktigt vackert. Här yxas kokosnötter ner från palmerna precis bakom huset och här går kor på bete invid vägen ned mot stranden. Och så här näst sista kvällen försöker vi sätta fingret på vad det är vi gillar mest med Huay Yang. 

Stranden är förstås en ofrånkomlig fördel. Kilometer efter kilometer med sand, snäckor och svalkande hav blir liksom aldrig fel. Särskilt inte när den är glest befolkad och med något tiotal inslag av spartanska, charmiga strandrestauranger ungefär var femhundrade meter, ibland glesare än så. Vissa dagar möter jag inte en enda människa på mina strandpromenader. Den som föredrar att spendera sin stranddag utan inblandning av medmänniskor har oändliga möjligheter här. Det är också härligt att se thailändarna själva använda stranden — vissa dagar samlas många lokala familjer och grillar, umgås och badar här.

De mysiga, i många fall familjedrivna restaurangerna som ligger utspridda i palmskogarna runt omkring i byn är en annan hit. Vi skippar biffen med lök (av fler än ett skäl) och håller oss envist till thaimat, och den är ofta riktigt bra och betydligt billigare än på de mer turisttunga resmålen vi besökt runt om i landet.

Det spelar förmodligen också in att många av turisterna är både longstayers och repeaters som återvänder år efter år, och att svenskarna här verkar bry sig om det de kallar ”sitt” Huay Yang. Många deltar i beach clean-ups och supporterar lokala verksamheter och personer som behöver stöd av olika slag. Turistpopulationen består i huvudsak av familjer med barn i svenska skolan i kombination med pensionärer, vilket skänker platsen lugn. Något härjigt uteliv verkar det inte vara tal om överhuvudtaget, heller ingen hysterisk slit-och-släng-turism med massa strandförsäljare och annan liknande typ av kommers. Det finns inga större hotell att tala om, de flesta svenskarna bor i olika utspridda områden med hus och i vissa fall lägenheter.

Och det ÄR skönt att bo i ett riktigt bra hus, med egen moppe och tillhörande sidovagn att köra runt hela familjen i, något som skapar en flexibilitet motsvarande att äga bil hemma i Sverige. Att våra bästa vänner med barn i samma ålder som våra finns 20 meter bort, i huset bredvid, spelar självklart också en avgörande roll för just vår trivsel. Det går att leva ett liv här som påminner en hel del om det vanliga vardagslivet hemma, på gott och ont.

Så efter några dagar faller vi in i lunken vi också. Vi slutar fråga saker som ”excuse me, is this sunbed taken?” på engelska och börjar hälsa på folk vi möter i affären och på stranden med ett enkelt ”hej hej”, precis som alla andra. 

Och när vi nu snart åker vidare mot nya äventyr är det med en vetskap undanstoppad i bakhuvudet om att det finns en plats här i solen, vid havet, där maten är god och frukten pinfärsk, där det om behovet någon gång uppstår, skulle gå att spendera en vinter framöver — när barnens skolgång hindrar oss från att resa runt på det sätt vi gör nu. Och det är en insikt som känns härlig att ha med sig.

Stranden i Huay Yang. Lång, bred och fullt möjlig att ha för sig själv, bortsett från en och annan ? …
Allt blir roligare med vänner!

Magiska stranddagar.

Kvällsljuset ?

4 kommentarer

  1. Frida

    läser strandparadis här, men läser stormhelvete på aftonbladet. ta hand om er!

    • Anna

      Vi flög ut lagom tills stormen drog in lyckligtvis!

  2. Susanne Eriksson

    Vilken härlig berättelse och vilka fantastiska bilder
    Mvh Susanne Orchid 4 sedan 2004

    • Resa med kids/Anna

      Tack Susanne! 🙂 Det är ju ett fantastiskt ställe, Huay Yang! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

© 2021 Resa med kids.

Tema av Anders NorenUpp ↑