Tiden knallar på och vi börjar hitta in i den så kallade semesterlunken här på Koh Samet. Det känns redan som att vi varit borta väldigt länge, och det är svårt att tänka sig att det var jobb och förskola för så lite som en vecka sedan.
Vi hade inte kunnat önska oss en mycket bättre start på resan än vi fått. Vädret har varit vänligt nog att bjuda på moln, 30 grader och en härlig bris från havet, vilket har gjort att vi har kunnat spendera hela dagarna på stranden, med lite support från skuggande träd, utan att bränna oss. Det har också varit väldigt skönt att påbörja resan i en rymlig lägenhet istället för ett litet hotellrum. På så sätt har det känts görbart att spendera en del tid hemma och låta killarna löpa fritt inne och utanför medan vi fixar diverse grejer eller bara kopplar av, vilket bidragit till harmoni hos alla inblandade.
Vi påbörjade alltså vistelsen på ön med att bo i byn, Ban Ko Samet eller Da Nan Village, som den också verkar heta. Bland fördelarna med att bo här återfinns bland annat lokala och stundtals riktigt bra restauranger, bra inköpsmöjligheter för t ex frukost samt inte minst frihetskänslan det ger åtminstone mig att inte bo på en resort. Byn bjuder också på en liten lekpark där Love och Valter lekt bland de lokala kidsen, mycket uppskattat av samtliga. Det är en liten by med en huvudgata och några sidostråk, mer turistpåverkad ju närmare stranden en kommer. Och just närheten till stranden Hat Sai Kaew är på sätt och vis tyvärr en av byns främsta nackdelar, fast det borde vara precis tvärtom.
Det var fyra år sedan vi var i Thailand senast, och det är alltid med en viss oro en återvänder — hur mycket mer sönderturistat kommer det vara den här gången? Nu har vi aldrig varit på just Koh Samet tidigare, men kommersen och massturismen som råder på Hat Sai Kaew var något av en chock för mig. Det var inte det faktum att det var mycket folk som var grejen, utan att 90% av alla som är där kommer på dagstur med hjälp av ett oändligt antal speedboats som aldrig slutar frakta in folk som släpps av direkt vid stranden. Besökarna, om de alls äter något, massutfordras sedan på bestämda restauranger, tar 300 selfies påklädda i vattnet och klättrar sedan tillbaka ombord på båtarna och återvänder till Rayong, Ban Phe eller var de nu har sitt boende. Känslan är att de lokala verksamheterna gynnas ungefär 0% av detta och vi såg flera hotell med direkt strandläge som i princip verkar stå tomma vilket är fullt förståeligt — för vem vill bo mitt i detta kaos? Tragiskt att se.
Men, vår räddning de första dagarna blev östra delen av stranden Ao Phai, eller Ao Hin Khok som denna strandremsa också kallas. Ungefär 2 minuters promenad över några klippformationer bort från misären ovan fanns plötsligt lugnet. Här hittade vi Seaddict, ett strandcafé som gör fantastiska smoothiebowls, quinoasallader och vegansk curry, och Jep’s, vars Tofu Fried Rice garanterat kommer att beställas av oss igen innan vi lämnar denna ö om en vecka. Detta precis invid samma fantastiska vita sand och turkosa vatten som på Hat Sai Kaew, men utan turistmassorna. De högre makter som placerade ut de där klippblocken mellan stränderna visste vad de gjorde, för av någon anledning vänder 90% vid stenarna vilket är räddningen för denna del av stranden.
Och idag blev det än bättre. Imorse tog vi en flaktaxi söderut på ön till lilla undangömda stranden Ao Wai, och så mycket bättre än så blir Thailand inte i min bok. En nästan öde strand med några enkla bungalows och en restaurang, träd i vattenbrynet som gjorde det möjligt att bada i skuggan — så bra med barnen — och massa spännande krabbor och snäckor att spana på. Helt underbart. Vi stannade hela dagen och älskade det. Det är otroligt skönt att se att sådant fortfarande existerar.
Imorgon flyttar vi från byn till stranden Ao Phai. Vi hörs när vi landat där!
Bland det bästa med hela thailand: krabb forskning!