Det är sen eftermiddag i Udawalawe i Sabaragamuwaprovinsen på Sri Lanka. Solen har börjat sjunka och ljuset är magiskt. Vi sitter i en safarijeep på väg tillbaka till vår lodge efter att ha besökt ett transithem för föräldralösa elefanter där de bor innan de släpps ut i det vilda igen. Love, som pratat om elefanter ungefär sen Srilankan Airlines flight UL222 tog mark i Colombo i mitten av december, sitter eftertänksam några säten bort och det går nästan att se utanpå hur hans hjärna bearbetar de nya intrycken. Valter, bredvid mig, funderar inte så mycket över elefanterna men älskar bilfärden och skrattar högt varje gång chauffören ökar farten efter en kurva. Det blonda håret står rakt ut bakom honom, de gröna ögonen lyser.

Rent kalendermässigt är det nyårsdagen idag, men här syns inga takeawaykartonger med bakispizza, utan bara ett vardagsliv som pågår precis som vanligt. Folk på väg hem från jobbet på moppar och med bussar. Skolungdomar, alla med ryggsäck över axeln och klubbor i mungipan, som släntrar fram längs den dammiga vägrenen, obekymrade om fordon som passerar någon hårsmån bort. Två kvinnliga poliser, eller är de kanske vakter av något slag, som ler åt något den ena visar i sin mobiltelefon. Butiker längs vägen som skyltar om precis allt möjligt — frukt, gasol, ris i tiokilossäckar, plastmöbler, kläder, däck, tvättmaskiner, allt finns här.

En busschaufför i en framrusande Lanka Ashok Leyland tutar upprört åt en tuktukförare som han anser tar sig för stora friheter i det mötande körfältet. Trafiken, i den mån det är tal om någon sådan, framförs som vanligt med eftertryck, men alla verkar alltid så glada i det här landet. Det tutas, det viftas, det köpslås och diskuteras intensivt, men nio gånger av tio sker det med vad som åtminstone för en oinvigd verkar vara glimten i ögat. 

Vi har varit här i tre veckor nu. Sett strand övergå i nästa strand längs nästan hela den södra kustlinjen. Kommit att uppskatta inte bara människorna utan också den storlagna naturen, djuren, maten, det vilda havet och stämningen. Imorse vek vi av, tog oss längre inåt landet. Vägarna, små och krokiga och med en hastighet på 60 kilometer i timmen när det går som fortast, genom risfält, förbi små byar, skolor, tempel och vattenbufflar. Kan det finnas något vackrare land än detta? 

Vi checkade in i en enkel stuga på ett hotell i djungeln — imorgon bitti 05.30 väntar Loves stora höjdpunkt på den här resan, safari i nationalparken Udawalawe. Föraren av vår jeep gasar på lite extra när vi kör upp på en höjd, och den tidigare så täta tropiska vegetationen glesnar på båda sidor av bilen. Till höger breder djungeln ut sig nedanför oss, nästan så långt vi kan se. Till vänster, den mäktiga Udawalawe-reservoaren, dammen som förser stora angränsande områden med både ström och bevattning. I horisonten — berg. 

Jag lutar mig tillbaka i jeepen, tar en bild av landskapet bakom oss och den ännu heta solen och tänker på allt och på inget. Sri Lanka, du har så ofantligt mycket att visa oss. Och jag vet att det blir ett måste att återvända. Någon gång. ❤️