Resa med kids

En blogg om att resa med barn till när och fjärran

Strandliv och julfeber i Mirissa

Efter en vecka i Unawatuna, som blev en klart positiv överraskning för oss, hoppade vi in i en taxi och drog vidare österut mot nästa stopp på den lankesiska sydkusten — Mirissa. 

Vi valde verkligen rätt dag för att ägna oss åt förflyttning. Det började regna vid 10-tiden på förmiddagen och fortsatte ända till kvällen, så första intrycket av Mirissa blev inte helt hundraprocentigt. Vi lämnade också det, för att vara oss, lyxiga resortlivet på Thaproban Pavilion och checkade in i en bungalow av lite enklare slag på en kulle ovanför Mirissa Beach. På de ca 20 kvadrat vi nu förfogade över ägnade vi oss åt att läsa igenom alla medhavda (barn)böcker, pyssla samt spela spel i några timmar medan vi väntade på att regnet skulle ge sig (det verkligen öste ner) så att vi kunde gå ut och ta reda på var vi hade hamnat. Lite halvjobbig känsla var det, att gå från loungelyx i solen till blöt packning i en rustik bungalow. Men, utanför i trädgården fanns det påfåglar, Petri och Love regnbadade i poolen och utsikten över havet som skymtade mellan palmerna från terrassen var fantastisk.   

Pyssel inne i väntan på uppehåll.
Rain check.

Och framåt kvällen när regnet äntligen hade vett att upphöra knallade vi ner från vårt lilla berg och insåg att stranden i Mirissa inte bara var bred, platt och underbar i största allmänhet — den innehöll också ett helt gäng sådana där restauranger som jag saknade i Unawatuna med riktigt skönt häng. Vi slog oss ner på första bästa ställe och kände genast att livet var ytterst trivsamt igen. 

Morgonen efter var det dags att kolla hur strandens kvalitet stod sig i konkurrensen på dagtid, och inte heller där blev vi besvikna. Innan vi bestämde oss för att låta vinterns resa gå till detta land var jag en hårsmån från att googla ihjäl mig efter hur stränderna på Sri Lanka egentligen funkar när en reser med barn. Enligt en del bloggar och inlägg i diverse forum var det praktiskt taget förenat med livsfara att släppa kids ens i närheten av havet här, och även om jag oftast tar sådana utlåtanden med en nypa salt och tänker att folk i allmänhet inte har någon som helst koll på läget (det har de oftast inte nämligen), lyckades dessa påståenden ändå så ett litet frö av oro hos mig för hur det skulle funka. Totalt obefogat såklart. Visst, havet är kraftfullt, här mer än på många andra ställen vi varit, och det har vi respekt för. Men våra barn är så små att vi aldrig låter dem bada ensamma/utan uppsikt ändå, och vågorna i Mirissa älskades av hela familjen från första stund. Vi hyrde bodyboards varje dag och hängde på stranden från morgon till kväll. Livet fint, som sagt. 

Mirissa beach sett från Parrot Rock.

En oro fanns dock kvar, och det var att Valter inte verkade riktigt frisk. Han hade feber då och då och var rätt hostig, och en morgon när vi vaknade var han riktigt varm. Vi bestämde oss för att det var läge för ett besök på närmaste läkarmottagning, var nu den kunde ligga. Tror både Petri och jag var helt inställda på färd upp till någon pediatrisk klinik i Colombo, eftersom det var så det slutade på Koh Lipe förra året när Valter misstänktes ha lunginflammation, men läkaren vi hittade här i ett ruckligt hus uppe vid huvudvägen lyste bara lite i halsen, lyssnade på några hostningar och skrev sedan ut en liten uppsättning mediciner. Och efter några dagar med dessa blev Valter också mycket riktigt i fin form igen.

Medan Petri och Valter tog det lugnt i bungalowen första dagen med medicin passade Love och jag på att hoppa in i en tuktuk och göra en utflykt till vad som sägs vara Mirissas mest instagrammade plats, Coconut Tree Hill. ⁣⁣Mycket riktigt var där också massor av folk, tidig morgon är knepet för den som verkligen vill ha sina insta-moments fria från folk, men vi hade det bra ändå. Vi klättrade runt lite på halvön och efter en stund kom det fram en äldre singalesisk man och pekade ut stora havssköldpaddor i havet för oss. Love, som är en nyvaknad anhängare av dessa djur sen Dalawella Beach i Unawatuna, stod och spanade på dem hur länge helst innan vi begav oss tillbaka mot Mirissa där vi åt lunch tillsammans på stranden. Så mysigt med en dag tillsammans bara vi två, även om det såklart var trist att det behövde bero på att Valter låg hemma med feber. Vi försöker påminna oss om att bli bättre på att dela upp oss även när vi alla friska, men framför allt Valter är fortfarande väldigt mån om att 1) vara där Love är, 2) vara där mamman är, så det blir ibland lite svårt med den uppdelningen …

I Mirissa firade vi också julafton, där tomten lämnat paket på terrassen på morgonen, dagen spenderades i havet och till sist med middag nere på stranden som Valter, på bättringsvägen men fortfarande trött, förstås somnade ifrån efter att ha ätit ett halvt papadam. En rakt igenom mysig dag, och detta trots att vi blev tvungna att skjuta på den obligatoriska visningen av Karl-Bertil Jonssons julafton ända till mellandagarna på grund av tidsbrist(!).

Ett måste på julen

På julaftonskvällen fick vi dessvärre också stifta bekantskap med den absolut största nackdelen med Mirissa — det faktum att man med jämna mellanrum arrangerar utomhusfester på stranden, med dans till soluppgången. Och när dessa fester inte äger rum hör det till vanligheterna att barerna och restaurangerna försöker överrösta varandra med så hög volym som det bara är möjligt. Vi trodde vi garderat oss från detta spektakel med att bo uppe på vårt berg, men ljud färdas som bekant över vatten och från vår terrass kunde vi tyvärr höra varenda liten basgång, ibland nätterna igenom. ”Lyckligtvis” var vår AC så högljudd att den överröstade det mesta inomhus, men ute gick det inte att sitta vissa kvällar vilket ogillades starkt. Tyvärr gör detta spektakel att intrycket av Mirissa inte blir så bra som det kunde ha varit, annars hade det banne mig blivit riktigt höga betyg alltså!

För mycket är ju bra i Mirissa! Stranden, havet, maten, stämningen. Inget att klaga på. Det var heller inte så mycket folk på stranden som vi hade befarat, utan kändes tvärtom ganska lugnt, men det verkar främst bero på att turismen ännu inte återhämtat sig efter terrordåden i påskas. När vi åkte vidare efter vår vistelse i Mirissa fick vi skjuts till Hiriketiya av hotellägarens son. Han berättade att beläggningen på deras tre-fyra hotell var anmärkningsvärt sämre i år, och att det i vanliga fall brukar vara betydligt fler turister på stränderna. Härligt för vår vistelse med mindre folk, men så tungt för landet. 

Efter att ha återhämtat oss från en sjukt jobbig matförgiftning kör vi nu all in surfmeckat Hiriketiya längre österut. Mer om våra dagar här kommer inom kort! 

2 kommentarer

  1. Hej!

    Vi ska åka till sri lanka i mars och funderar då på Mirissa. Jag har haft svårt att hitta bungalows att bo i så jag undrar om du vill dela med dig av vart ni bodde?
    Stort tack!

    • Hej Elina!

      Vad kul att ni är på väg till Sri Lanka! Vi bodde på ett hotell som heter Palace Mirissa, det ligger precis ovanför stranden och det tar kanske 5 minuter att gå ner. Där är det friliggande bungalows som var mysiga, det man ska ha med sig är att dock det är en rejält brant backe upp till hotellet (tog 5 min upp med vår 3- och 5-åring så inga större problem). En stor fördel är att en får nyttja pool, solstolar och strandhanddukar på ett systerhotell nere på stranden, så sånt behöver en inte släpa ner. Frukosten var sådär dock, och håll koll så att ni inte råkar boka halvpension, det gjorde vi fast vi absolut inte ville ha det (det är något med hur de lagt upp hotellet på Booking.com, så ta kontakt med dem efteråt och fråga om ni väljer att boka det). Hoppas ni får en bra resa! Hlsn Anna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© 2020 Resa med kids

Tema av Anders NorenUpp ↑