Igår toppade vi Årevistelsen och hela fjällsemestern med att ta kabinbanan upp och sedan gå hela vägen ner från Åreskutans topp. En värdigare avslutning på den här resan är svår att tänka sig!

Familjen på väg ner från Åreskutan.
Nöjd familj på väg ner från Åreskutans topp.

Vi hade kollat upp tänkbara vägar ned från Åreskutans topp via appen Åre Trails, som för övrigt är riktigt användbar för att hitta vandringsleder i området kring Åre, och sett att det gick att välja på att gå östra (led 215) eller västra (led 214) vägen ner. Lederna är klassade i olika svårighetsgrader som överensstämmer med pisternas gradering på vintern, och eftersom den östra vägen ansågs vara svart och därmed ”svår”, föll valet på den västra med medelsvår röd märkning.

Det visade sig vara ett bra beslut. Även om det aldrig kändes läskigt på något sätt, hade jag inte önskat mig en svårare vandring med tre- respektive femåringar. Det är inte direkt bara att knalla på, utan du får klättra på vissa ställen, och nedåt är alltid svårare än uppåt. Men killarna gillade utmaningen, och vi vet sedan innan att det är betydligt lättare att motivera dem framåt om vägen innehåller spännande inslag, till exempel som här i form av snöfläckar, dammar att kasta sten i, stenrösen att bygga på (eller välta) samt att hålla koll efter målade stenar som visade vägen.

Leden går under eller vid sidan av kabinbanans sträckning ganska länge, och utsikten är därefter. Tror jag stannade ungefär hundra gånger och tog bilder eller bara tittade ut över diverse berg i när såväl som fjärran – det var helt magiskt! Vädret var också perfekt för detta äventyr, ca 17-18 grader i byn med sol och moln, runt 13 uppe på Åreskutans topp.

När du kommit förbi de svåraste partierna är du framme vid Hummelstugan och Hummelliftens bergsstation, där du får besluta om du vill ta en brantare väg ner via Mörvikshummeln mot Fjällgården eller om du vill ha en enklare (men lite längre) avslutning som går via en lätt sluttande väg bort mot VM8:an och sicksackar sig ett par gånger ner längs Åreskutan.

Leden vi gick från topp till dal. Bild från appen Åre Trails.

Längs vägen finns det hur många naturliga rastställen som helst med makalös utsikt, så ett hett tips är att inte göra som vi och (för en gångs skull) planera för lunch nere i byn, utan att packa med sig mat och äta den längs vägen …

Vi hade nog räknat med drygt ett par timmars vandring, men det tog snarare det dubbla eftersom vi stannade många gånger och lekte och för att det heller inte går att tjata på barnen för att få dem att gå fortare – då åker bromsen i direkt. Som reservplan, eftersom mat började kännas hett eftertraktat hos samtliga familjemedlemmar, hade vi Worldcupliften som vi tänkte ta sista biten ner till byn, men när vi kom fram visade det sig att den tyvärr var stängd just denna dag. Det hade vi möjligen kunnat kolla när vi åkte upp, men det var det ingen som tänkte på. Lyckligtvis hade vi med oss ett gediget snacksförråd som blev räddningen.

Vi fick finta bort hägringen om att åka lift, som vi dessvärre redan hade lyckats presentera för barnen, och sikta mot Fjällgården istället vilket tog nästan en timme extra. Med ett par kexchoklad och axelåkning de sista hundra meterna tog vi oss ändå ner på darriga ben, och väl på restaurangen hade killarna inga som helst problem med att härja och leva rövare, till synes helt oberörda av att just ha vandrat den längsta sträckan i sina liv.

Efter lunch och glass och öl i benen orkade vi knata ner den sista sträckan till bilen vid kabinbanans dalstation och summerade där 8 km, 13 000 steg och två ofantligt stolta föräldrar. Det var så himla roligt att vi lyckades genomföra detta tillsammans, och det är verkligen en dag vi kommer att minnas och leva på länge. Så fantastiskt!

Nu sitter vi i bilen och är redo att bränna de 60 milen ner till Stockholm och Solna. Bakom oss lämnar vi inte bara Åreskutan utan också en fjällvärld som vi alltid kommer att längta tillbaka till och definitivt inte har semestrat i för sista gången. Så bra veckor!

Skylt med texten "Trappa till himlen".
Benägen att hålla med!
Utsikt uppifrån Åreskutan.
Vandring uppe på skutan.
Valter på Åreskutan.
Nästan som att flyga.
Love och Valter under konjaksstenen på väg ner från Åreskutans topp.
Lek under konjaksstenen på väg upp. Det sägs att folk i gamla tider tog sig en stärkande och värmande konjak i skydd av detta klippblock på väg upp till Åreskutans topp.
Anna tar paus.
Vila & utsikt.
Downhillcykling i Åre.
Downhill-cykling är minst sagt poppis i Åre.
Love och Valter kastar stenar i sjö uppe på Åreskutan.
Kast med stenar.
? Far & son.
Fler AIK-fans hade varit uppe före oss.
Glass!
Glass!