Om vandring, friluftsliv och att resa med barn.

Etikett: Sydostasien 18/19 (Sida 2 av 4)

Sydostasien 18/19 – 100 dagar på långresa genom Thailand, Malaysia och Vietnam

Petris veckorapport #9

Veckans rapport är en blandning av sött och salt där strand och två storstäder mixas tillsammans.

Veckans ”våra små egenheter”: Vid sidan av jakten på det perfekta inomhusklimatet (som sker på natten och som nämnts i tidigare veckorapport) har min fru en annan syssla som pågår dagtid: Jakten på det perfekta rummet/bungalowen på anläggningen. Ofta har hon bättre koll på vilka rum som är lediga än hotellchefen själv. Det kan ibland leda till blixtsnabba rumsbyten, som häromdagen när hon helt plötsligt lyckats få tag i en nyckel till ett rum med bättre läge direkt efter frukost. En timme senare var flytten genomförd och alla var glada och nöjda. I Kuala Lumpur avisade hon ett rum innan vi ens hade tagit av skorna och bytet kunde ske direkt. Ryktet säger att denna jakt är ännu ett släktdrag.

Veckans semla: Fettisdagen firade barnen med att återigen äta korvmacka.

Veckans park: Benjakitti Park i Bangkok var en mycket trivsam upplevelse. Rekommenderas helt klart om ni har vägarna förbi.

Veckans tur i oturen: Att resenären framför mig på flyget mot Bangkok inte bestämde sig för att luta stolen bakåt — det var nämligen fysiskt omöjligt. Inte optimalt att vara närmare två meter lång på inrikesflyg i Asien.

Veckans mest oväntade nöje: Barnen gillar att kolla på när toalettstolen stänger sig i slowmotion tack vare dämpning. Brist på annan underhållning?

Veckans hjärngympa: Vilket årtal är det egentligen nu? Olika typer av tideräkning tillämpas häromkring.

Veckans ”vi tröttnar aldrig”: Att se på solnedgång vid stranden, oslagbart!

Veckans ohyfsade: Resenärer som i princip ställer sig upp i samband med att planet landar och ska börja riva ner sitt bagage från hyllorna. Sitt ner!

Veckans fråga: Varför envisas en del att ta på sig ryggsäcken vid trängsel?

Veckans djur: Grisen är helt ohotad på denna position. Det är grisar överallt! Mest makabra var en skönhetssalong/apotek(!) som firade in grisens år med en grillad spädgris utanför …

Veckans inflation: Biltutan används mer eller mindre hela tiden i Ho Chi Minh. Är det någon (förutom turisterna) som överhuvudtaget hör den längre här?

Veckans konstiga: Att högertrafik helt plötsligt känns fel efter över två månader i vänstertrafik.

Veckans blåsning: Att växla pengar med okända valutor i kombination med trötthet nyanländ på en flygplats.

Veckans måndag hela veckan: Att fira nyår tre gånger på kort tid, först vår klassiska den 31:a december, sedan kinesiska och till sist det vietnamesiska. Happy new year, igen!

Veckans bokstavskombination: Tet — Det vietnamesiska nyårsfirandet.

Veckans väckning: Att besöka krigsmuseet i Ho Chi Minh och komma ur semesterbubblan för en stund.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Korvmacka på semmeldagen.
Benjakitti Park — en välbehövlig oas i kittelgrytan Bangkok.
Tillbaka till framtiden?
Ryggsäck på DIREKT!
Grisen närvarande överallt. ?
Krigsmuseet.

Tillbaka i Bangkok

Det var inte lätt, men nu har vi till sist lyckats slita oss från det behagliga lugnet på Koh Lanta och begett oss upp till Bangkok igen inför nästa etapp på resan. 

Nä, att lämna Eco Lanta Resort och vår lilla bambuhydda kvalar faktiskt in på typ topp tre bland de svåraste avskeden vi tagit under den här resan. Kanske hänger det ihop med att det var en sådan total lycka att landa på just det stället efter den jobbiga sjukhusvistelsen och därefter ett boende på Klong Khong där vi inte kunde släppa ut barnen som vi ville.

Stranden, Long Beach, var så otroligt skön att hänga på, och även om den på intet sätt kan kvala in som lika folktom som t ex stränderna i Huay Yang där vi spenderade jul och nyår, var det alltid lugnt framför vårt hotell och egentligen hela vägen söderut. Norrut fanns istället massor av små mysiga strandrestauranger, där bland annat You and Me Beach Bar fick hela två besök av oss, både på grund av popcornkorgen som delades ut vid ankomst och på en Fried Rice Tom Yam-style toppad med rostad lök som jag personligen fortfarande drömmer om.

Åt andra hållet, precis bredvid Castaway Resort, hittade vi Sanctuary, ett ställe med enkla bambuhyddor, grymt mysig bar precis vid vattnet och indisk mat som inte var av denna värld. Också maten på Eco Lanta var stundtals riktigt bra, även om den ibland tog väldigt lång tid på sig att serveras, om den alls dök upp. Sammanfattningsvis hade vi helt enkelt en riktigt bra matvistelse på Lanta.

Det blev också väldigt mycket häng på stranden vilket var fantastiskt. För att undvika ytterligare smittrisk efter sjukhusvistelsen valde vi medvetet att undvika pool när vi letade boende på Lanta. Precis som de flesta andra kids gillar våra att bada i pool och väljer nog gärna det framför havet när möjligheten finns, åtminstone initialt, medan jag och Petri är rätt anti och tycker de flesta pooler överlag är sunkiga.

Samtidigt har vi anpassningsbara barn på så sätt att de mest konstaterar ”här finns ingen pool mamma, då får vi bada i havet istället”, så vi kör boende utan pool som en utstuderad strategi för att maximera strandhänget så mycket som möjligt. Särskilt efter Valters lunginflammation, som misstänktes vara bakterieorsakad, var vi extremt osugna på bassängbad och var därför mycket nöjda med verkställandet av vår plan. Och senaste veckan har havsbaden slagit alla rekord där hela familjen har varit blötlagd i saltvatten i timmar.

Så ja, det var tufft att åka vidare igår, men nu sitter vi på en balkong i Sukhumvit här i Bangkok och dricker vin och har det ganska fint här med. För det är bland annat variationen av resmålstyp (t ex strand vs stad) och aktiviteter som hittills har varit den stora behållningen och nyckeln till framgång när vi reser så länge som vi gör denna gång. Vår första vistelse i Bangkok blev dessutom förkortad på grund av att tågen var fullbokade och vi tvingades åka söderut en dag tidigare än beräknat, så vi kände att Thailands huvudstad hade mer att ge oss innan vi lämnar landet på torsdag. 

Och Bangkok levererar. Igår kväll åt vi middag på kitschiga Cabbage and Condoms här i Sukhumvit (mer barntillåtet än namnet kanske antyder — det är en restaurang vars överskott går till stöd kring familjeplanering och upplysning kring sjukdomar m.m.), och idag spenderade vi förmiddagen på Chao Praya River där vi åkte flodbåt och spanade på bland annat tempel och kontraster mellan flådiga nybyggen och fallfärdiga bostadshus byggda på pålar i vattnet. Efter att ha ätit en sen lunch bland tusen och åter tusen nyårsfirande kineser på Paragons foodcourt vid Siam Square tog vi Skytrain hem och spenderade kvällen i hotellets (nu mycket efterlängtade) pool och lekrum innan det blev koreansk hämtmat och Emil i Lönneberga-film på iPaden som avslutning. Kunde inte blivit en bättre dag.

Imorgon fortsätter vi göra Bangkok med barnen, innan det på torsdag är dags för nya äventyr som jag tror att vi till sist har kommit till beslut om vilka de ska bli. Vi har varit väldigt veliga om hur och var vi ska spendera vår sista månad. Ibland tror jag det hade varit bättre att lägga upp hela rutten hemifrån, för det har spenderats orimligt mycket tid med att forska kring alternativ de senaste veckorna, men samtidigt är det ju en oerhörd lyx och frihet att kunna välja destination med kort varsel baserat på vad vi alla verkar mest inne på just för tillfället. Häng med, så får vi se vad det blir! 

Sista morgonen på Eco Lanta.
Hejdå havet! ??
Resdag är iPad-dag #1.
Resdag är iPad-dag #2.
Bangkok sett från BTS Skytrain.
Hej igen Bangkok!
Cabbage and Condoms i Bangkok.
Cabbage and Condoms – barnvänlig restaurang med uteservering i Sukhumvit i Bangkok.
Barnen framför inredning gjord av kondomer på Cabbage and Condoms i Bangkok.
Kitschig inredning, kreerad av — just det, kondomer.
Barnen badar på hotellet i Bangkok.
Från bambuhydda till spabad på rummet!
Bostäder längs Chao Praya River i Bangkok.
Bostäder längs Chao Praya River.
Love i poolområdet på hotell Centre Point Sukhumvit 10 i Bangkok.
Äntligen poolbad!
Barnen slappar i sängen på hotellet i Bangkok.
Äntligen filmkväll! Emil i Lönneberga visas.

Petris veckorapport #8


Efter en försening av förra veckans rapport så kommer här nu ytterligare en för att återgå till ordinarie schema. Allt för att göra trogna läsare nöjda. Jag vill också passa på att tacka för alla positiva kommentarer som kommer in på olika sätt.

Veckans återkoppling på förra rapporten:

— Det var Valter som fick Barbieklistermärkena, helt rätt Siw!

— Och på allmän begäran: En banan öppnas självklart uppe för att man sedan enkelt kan greppa den nere i hållaren som det är tänkt. Se bild nedan.

Veckans fråga: Det rapporteras om en uppstramning av rökförbudet i Thailand. Undrar hur de politiska diskussionerna går kring andra saker som kan rökas? Det puffas öppet på diverse både här och där.

Veckans mest efterlängtade: Äntligen gröt till frukost igen!

Veckans Rally Thai-Kalle: Efter att vi alla överlevt transport med speedboat från Koh Lipe till fastlandet med tillhörande ambulansfärd till sjukhuset, kändes det som en stor lättnad att sätta sig i sjukhusbrandad taxi med barnstolar. Nu skulle vi slappna av och återigen börja njuta av vår resa. Det blev tvärtom — denna gången behövde vi inte oroa oss för att chauffören skulle somna, utan för att han körde som en riktig galning. Hela färden inleddes med att Thailands högsta ringsignal tillhörande hans mobiltelefon väckte oss alla ur sjukhusdvalan och välkomnade oss till verkligheten. Love frågade direkt varför farbrorn skrek i telefonen — och det undrade vi också. Idiotiska omkörningar, telefonsamtal, sms, körning mot rött och andra regelöverträdelser var en genomgående röd tråd. I vanlig ordning utbröt ”diskussioner” inom äktenskapet om hur problemets skulle tacklas, Love agerade fredsmäklare och lugnade oss alla (utom chauffören …). Nåväl — både äktenskapet och vi överlevde!

Veckans lutande tornet i Pisa: Hotellet som vi bor på, ”Eco Lanta”. Inget är rakt — svärfars vattenpass skulle få spader inne på den här anläggningen.

Veckans ”lagom är bäst”: Koh Lanta — svenskarnas favorit-ö. Inget är riktigt bra eller riktigt dåligt. Allt är precis lagom — vi gillar det givetvis.

Veckans Tetris: Att få in allas önskemål in i ett litet kylskåp.

Veckans förebild: Love, som tog en thaimassage på eget bevåg. Här har vi föräldrar en del att lära.

Veckans ”Livet har sina goda stunder”: Känslan när det levereras färskt bröd till butiken (Seven Eleven Klong Dao) i samma stund du handlar, svårslaget här såväl som hemma!

Veckans Trisseboa: Vårt så kallade badrum går att låsa inifrån såväl som utifrån. Gissa vem som ofrivilligt agerar Emils pappa och blir inlåst …

Veckans kommunikativa utmaning #1: Förklara för barnen att Emils pappa (Allan Edwall) inte är Emils pappa på riktigt utan skådespelare, och spelar andra roller också. Till exempel i Rasmus på luffen.

Veckans kommunikativa utmaning #2: Försöka förklara relationen mellan Rasmus och luffaren Oskar i Rasmus på luffen.

Veckans mest trogna: Valter är numera ensam trogen thaimat i familjen. Han vill ha sin kyckling och ris dag ut och dag in medan vi andra vacklar och beställer pizza.

Veckans ”våra vägar kommer inte korsas igen”: Thailands prinsessa semestrade på Lanta och var på väg från ön när jag skulle handla. Huvudvägen var avstängd åt båda hållen med polisbevakning längs med. Polismannen vinkade bestämt bort mig från vägen till närmaste ställe som råkade vara en bar och där skulle jag sitta. Tillsammans med personalen och en kall Chang följde jag händelserna. Till slut åkte den enorma kortegen förbi och vägen öppnades åter upp för allmänheten. Jag gick till affären en upplevelse rikare, tack!

Veckans ”kan du stämpla in mig, jag kommer lite senare idag”: De anställda på Eco Lanta stämplar in med ett enkelt fingeravtryck när arbetspasset börjar. Något för gruvan i Kiruna att köpa in?

Veckans efterlysning: Valters favoritdinosaurie försvann på stranden i samband med ett slottbygge. Enligt honom själv skulle den sova i slottet men hittades inte efter rivning. Vid försvinnandet rörde sig mycket folk i området. Valter misstänker att den inte försvann frivilligt.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Så ska en banan öppnas. ?
Äntligen gröt!
Världens snabbaste bil …
Ytterligare en grej borttappad av Valter.
Trångt i kylen.

Nedvarvning på Koh Lanta

Det har blivit hög tid för en uppdatering från oss här på Koh Lanta, där vi landade efter våra tre dagar på sjukhus, och man kan lugnt säga att vi har det bra och är avslappnade, som en på något sätt alltid tycks bli på Lanta.

På programmet efter Koh Lipe stod som tidigare nämnts ön Koh Bulone, ungefär en timme norrut, ett stopp vi förbokat hemifrån och sett fram emot en hel del. Vi blev utskrivna från sjukhuset i Trang när två hotellnätter tickat på Bulone och tre återstod, men lite skärrade av allvaret i att ha fått spendera tre nätter inlagda med Valter kände ingen av oss för att göra den långa speedboatresan tillbaka igen och det till en ö utan så mycket som en sjuksköterska i sikte. Mini var visserligen friskförklarad, men vi hade fått med oss det tunga artilleriet medicin (inte mindre än åtta sorter, varav tre absolut skulle tas) och kände oss för tillfället inte jätteäventyrliga. 

Därmed uppstod frågan om vad vi skulle göra istället. Vi provade lite olika alternativ i teorin innan vi insåg det självklara — Koh Lanta, den mest svenska och trygga (nåväl) plats du hittar i Thailand låg ju bara någon timmes bilresa bort! I samma sekund som sjukhusets reseplanerare och taxibokare (självklart finns det en sådan) kom in i rummet och ville ha adressen till vårt hotell tryckte jag på boka-knappen inne på Booking.com och verkställde beslutet.

Efter en mardrömsfärd med vad vi tror var en gammal avdankad ambulansförare som lekte utryckning i 1,45 h, landade vi till slut välbehållna, om än lätt uppstressade, på stranden Klong Khong ungefär halvvägs söderut på Koh Lanta. Här stannade vi ett par dagar och gjorde vårt bästa för att återvända till livet efter institutionaliseringen på sjukhuset. 

Hotellet vi hade bokat hade det högsta gästbetyget av alla kvarvarande bokningsbara boenden på hela ön, men motsvarade väl kanske inte våra förväntningar till hundra procent även om det absolut var ett reko ställe. Bland annat var rummet betydligt mindre än det vi haft på sjukhuset, och dessutom behövde Valter vaktas konstant för att hans spontana rusningar inte skulle företas ut i den (dock inte så värst) trafikerade vägen som angränsade till uteplatsen. Räddningen för vårt välmående blev supertrevliga kanadensiska grannar i rummet bredvid, med vilka vi satt uppe i timmar drickandes öl och pratandes långresor med barn, skillnader mellan Sverige och Kanada och hur en återacklimatiserar sig till ett vanligt liv igen när resor som denna är över. 

Stranden Klong Khong visade sig vara fantastisk kvällstid med mängder av restauranger och mysiga hippie- och reggaebarer av mer eller mindre suspekt slag, men var inte optimal dagtid då det inte gick att bada vid lågvatten på grund av stenar samt att skugga var omöjlig att få efter kl 12 när den behövs som bäst. Operation ”hitta nytt boende” aktiverades därför, och Petri gjorde bland annat en tuktuk-utflykt till ett hotell som dissades redan när han gav adressen till föraren (”oooh, no good place” var omdömet). Vi avstod det, och även ett par andra ställen som vi gjorde studiebesök på.  

Istället landade vi här, på Eco Lanta Beach Resort på Long Beach, och det skulle visa sig att ett mer passande ställe för oss just nu hade varit svårt att hitta. Det är lite si och så med allting här — elen kommer och går som den vill, det har förekommit grodor i duschen och hela bambuhyddan hotar att rasa ihop vilken sekund som helst när killarna envisas med att hoppa mellan alla olika nivåskillnader (fem) som finns på våra begränsade kvadratmeter, MEN stället ligger helt fantastiskt mitt på stranden, lite undanstoppat i skogen vars susande träd hörs från sängen (eftersom hela bungalowen är otät), och varje bunge har sin egen hängmatta utanför. Helt enkelt allt min inre backpacker någonsin kunnat drömma om, alla kategorier.  

Så vi hänger här. Vi strosar ner till restaurangen som serverar banana porridge till frukost (tack Gud), ser barnen leka på den lilla vägen mellan husen, tar ett dopp i det fantastiska havet, tar ett till, läser en bok … Vi kommer alla ner i varv här. Love har tagit sin första massage i livet, Valters största nöje är att leka med Mästerflygarna på uteplatsen, jag har börjat högläsa en Enid Blyton-bok för Love som bara vill höra mer, och Petri får äntligen pyssla med sitt (packa i och ur strandväskan, vika kläder, handla, fylla på vatten …). Avkoppling i dess allra renaste former, med andra ord. 

Parallellt med detta ägnar också Petri och jag (mest den sistnämnda) en hel del tankeverksamhet åt vad vi ska göra härnäst, när vår resa går in på sin tredje och sista månad. Ett par uppslag finns, men inget är klart och det ska bli otroligt spännande att se vad vi kommer fram till!

På väg mot friheten (en farlig resa …)!
Freedom på Klong Khong! ❤️??
Middagslek på Klong Khong.
Eco Lanta Beach Resort.
Loves första massage — check! ✔️
Alla är avslappnade som sagt.
Leka hemma = bäst.
Sköna kvällar på stranden.
Du och jag brorsan ❤️

Petris veckorapport #7

Ni som hängt med i bloggen har koll på att den senaste veckan varit lite turbulent, här en rapport som innefattar såväl problemfri tillvaro på Koh Lipe som sjukhusvistelse i Trang. 

Veckans konversation: Mitt besök hos frisören på Koh Lipe, hon sa tre saker:
Oooh no hair — om mitt huvud.
Oooh hair — angående min nacke/rygg.
Oooh tall — angående min längd.

Veckans cementerade könsroller: Barnen fick varsitt blad med klistermärken i leksaksaffären. Gissa vem som fick vad? (Se bild nedan.)

Veckans fjärrkontroll #1: En nattlig aktivitet som min fru alltid ägnar sig åt utomlands är det återkommande fixandet med AC:n. Ett ständigt blippande — för varmt, för kallt, för fuktigt, för torrt osv. Det slår aldrig fel. Varje nytt boende har alltid en ny anläggning att lära känna för att hitta den optimala inställningen. Det finns inga genvägar för det perfekta inomhusklimatet! 

Veckans fjärrkontroll #2: Sjukhussängens kontroll blev det också ett ständigt tryckande på. Upp, ner, delvis upp, delvis ner osv. Extra roligt förstås om brorsan satt i.

Veckans I-landsproblem deluxe: När vikningen av handdukarna på hotellet är så fin och kreativ att man inte ens vill använda dem.

Veckans oväntade: Taxiförarna på Koh Lipe som körde Saleng hade hjälmar.

Veckan erkännande: Efter flera års tvistande har jag äntligen fått rätt om vilken sida en banan ska öppnas på. Obs väldigt internt men ack så viktigt. Slut på meddelande.

Veckans naturupplevelse: Lågvattnet på Koh Lipe Sunrise Beach. Jag hade glömt hur långt vattnet kan sjunka och att stranden en stund senare ser ut som vanligt igen. Makalöst. 

Veckans mest efterlängtade bestick: Kniven. I många fall helt omöjlig att få tag på. Standard är en gaffel och sked, oavsett beställning av mat. Pinnar verkar inte många använda, delvis användes händer (av vuxna och barn) i Malaysia, men absolut inte kniv.

Veckans snuttefilt: Ni som har barn vet hur mycket en filt eller ett gosedjur kan betyda. Har filten dessutom ärvts mellan barnen så börjar den sakteliga bli viktig för hela familjen. Valters filt kallas ”Lellill” sen innan han kunde prata ordentligt. Den har försvunnit några gånger genom åren, sommaren 2018 försvann den i samband med ett lakanbyte på ön Syros i Grekland. Där återfanns den i hotellets tvätteri. Som tur var bodde vi på ett litet ställe då. En betydligt mer allvarlig incident inträffade nu på sjukhuset i Trang där den återigen försvann vid ett lakanbyte. Anna engagerade hela avdelningen i sökandet, det sprang folk som letade till både höger och vänster. En insatsstyrka var inne och gick igenom rummet två gånger. Tvätteriets ledning kontaktades. Loppet kändes dött, men efter cirka 24 timmars frånvaro dök den plötsligt upp igen, nytvättad och fräsch från tvätteriet. Inte ett öga var torrt!

Veckans ”tanken är god”: I Trang finns de första cykelbanorna jag sett hittills på resan. Används visserligen enbart för bilparkering längst vägen, och cyklarna lyser med sin frånvaro. Men, tanken …

Veckans ”har du barnasinnet kvar?”: Barnen gillar som bekant Mästerflygarna, de samlar på figurerna och vill gärna ha alla. Vi har börjat köpa dom i påsar där man inte vet vem som är i. Som en gammal hockeybildsfantast ökade mitt intresse genast för detta vilket starkt gynnar barnens möjligheter till fler inköp. 

Veckans hjälte #1: Valter.

Veckans hjälte #2: Love, som verkligen varit en storebror och stöttat Valter hela tiden!

Veckans odödliga artist: Bob Marley — högst närvarande i Thailand varje dag.

Till sist: Tack Gouda reseförsäkring för ett gott samarbete och ett väldigt förstående bemötande. Vill även passa på att tacka personalen på Hattawat hospital (Wattanapat, reds anm.) i Trang för ett professionellt agerande.

Vem fick vilket ark med klistermärken?
Hissa brorsan upp och ner, en av de bättre sysselsättningarna på sjukhuset.
”NEJ, ta inte handdukarna!”
Den omtalade filten.
Cykelpendling blir stort i Trang vilket år som helst nu!
Hjälte #1 och #2. ❤️

På sjukhus i Trang

Så har det blivit dags för en uppdatering igen, och tyvärr kommer den inte från Koh Bulone som planenerat, utan från Wattanapat International Hospital i Trang, söder om Krabiprovinsen, där vi är inlagda med Valter sedan i onsdags på grund av misstänkt lunginflammation. 

Det började med lätt feber och en i övrigt pigg Valter i några dagar. Dock ville febern inte riktigt ge med sig, och eftersom det inte finns vare sig läkarmottagning eller ens ett apotek (tror jag) på Koh Bulone, vår nästa ö, ville vi ta det säkra före det osäkra och kolla upp honom på Lipe innan vi åkte vidare. En vanlig rutinkoll tänkte vi, och funderade mest på om vi skulle smörja in barnen för stranden före eller efter läkarbesöket … Det slutade med att jag och Valter blev kvar på kliniken hela dagen, efter att läkaren där tyckte att hans andning var onormalt ansträngd. Dessutom passade febern, som hittills legat runt 38.5 som mest, såklart på att stiga till uppåt 39.5 medan vi satt i väntrummet. 

Det blev världens pådrag. Plötsligt skulle det röntgas lungor — i en röntgenmaskin som såg ut att härstamma från typ tidigt 80-tal — och baddas med iskalla handdukar för att kyla ner kroppstemperaturen (fatta att gå igenom det på en galonbrits i lysrörsbelysning när en har nästan 40 graders feber …). Sen blev det blodprov, insättning av dropp och fattande av beslut om huruvida vi skulle transporteras till fastlandet, där närmaste barnläkare fanns, med sjuktransport eller public boat, där valet föll på det första tack och lov. Det var bara för Petri och Love att bege sig till hotellet och packa ihop alla våra saker, för att sedan lasta in hela familjen i en i övrigt tom speedboat med droppflaskan och en sjuksköterska från kliniken som extra bidrag till lasten.

Efter en surrealistisk båtfärd där vi ganska nedstämda fick se Koh Lipe och grannöarna Koh Adang och Koh Rawi försvinna i en makalös solnedgång som fotograferades även av sjuksköterskan, transporterades vi sedan i ambulans, med blåljus igång trots att Valter var vid gott mod och spexade med ambulanspersonalen, från piren i Pakbara till Wattanapat Hospital i Trang. Där är vi nu inkvarterade i ett familjerum sedan i onsdags natt för att kurera en misstänkt lunginflammation. 

Vi är klart imponerade av hur smidigt allting har skötts av Gouda, försäkringsbolaget vi köpt reseförsäkring av för dagarna efter de 45 som ingår i vår hemförsäkring. Här i Thailand tar man inte så mycket som tempen ens utan att vara säker på att det finns ett försäkringsbolag som backar upp (inget konstigt egentligen, de måste såklart få betalt för vården de utför), och vi har hela tiden fått både transporter och vård verifierade och godkända löpande så att ingen onödig väntetid har uppstått någonstans. Vi har förmedlats kontakt med en dansk barnläkare som hjälper oss att få koll på läget — det är inte jättelätt att förstå knagglig thaiengelska med massa vårdtermer och begrepp — och som kan förklara mer om vilka mediciner (många!) de vill att Valter ska ta här på sjukhuset. En representant från Gouda ringer varje dag för att kolla hur Valter mår och vad den fortsatta planen är för honom (och hur vi vill lägga upp fortsättningen), och allt känns väldigt proffsigt och välfungerande. Oerhört skönt i sådana här situationer. 

En sjukhusvistelse är såklart inte ett inslag vi önskat oss på resan, men lyckligtvis har vi aldrig behövt känna oss särskilt oroliga för Valter, som varit vid gott mod hela tiden förutom de där timmarna på kliniken på Lipe. Även Love tar det hela med ro, och ibland är jag osäker på om killarna verkligen har koll på att detta inte bara är ännu ett hotell. För det är onekligen ganska likt. Vi bor i motsvarande ett dubbelrum med extrabädd, det finns badrum en suite liksom kylskåp i minibarsstorlek och enklare köksutrustning. Frukost, lunch och middag beställs från en meny identisk med de som finns på i stort ett alla thailändska strandrestauranger, och maten smakar också typ likadant som på dessa. Skillnaden är främst all vårdpersonal som kommer och går under dagarna med olika typer av ärenden, där intaget av alla sliskiga, av frukt smaksatta mediciner är Valters absolut värsta stunder på dagen.  

Som om det inte vore elände nog att vara på sjukhus lyckades dessvärre städpersonalen få med sig Valters älskade bomullsfilt när de tog ut smutstvätt och bäddade rent i sjukhussängen på morgonen efter att vi kommit fram. Just den här specifika filten har varit med oss ända sedan Love föddes, och den adopterades senare av Valter som nu sover med den varje natt. Att bli av med den på resande fot och när vi till råga på allt ligger på sjukhus, kändes bara lite väl grymt för stackars Valter. Resten av gårdagens eftermiddag tog jag därför upp orimligt mycket av (den visserligen till synes något övertaliga) vårdpersonalens tid genom att be dem ringa (det givetvis externa) tvätteriet upprepade gånger trots att de nekade till att den fanns där, visa diverse bilder på filten samt föreslå att jag själv skulle få gå ner och leta i linneförrådet vilket inte var aktuellt. Dessutom gick jag under kvällen runt och spanade misstänksamt på rena tvätthögar i korridorerna, men givetvis utan resultat. Lyckligtvis hade vi med oss en vikarie till filten som godtogs av Valter, och natten blev lugn, men glada var vi inte och det sista Valter mumlade innan han somnade var något i stil med ”doktorn tog min filt”. Ångest.   

Även dagen idag fick en tung start när vi, inställda på att äntligen få börja packa eftersom Valter varit feber- och hostfri nästan ända sedan vi kom till sjukhuset och det mer kändes som en rutinåtgärd att vi stannat en andra natt, möttes av två läkare som klentroget skakade på huvudet — åka idag, nej det kunde INTE ALLS komma på fråga. 1–2 dagar till skulle absolut behövas. Då gick faktiskt luften ur både mig och Petri som ändå varit vid ganska gott mod ända sedan vi överlevt den långa deppiga hitresan från Lipe. Två dagar till av institutionalisering och det blir Gökboet av hela familjen! 

För det finns ju liksom ingenting att GÖRA här. Vi har länsat två närliggande Seven Eleven på små Mästerflygarna-figurer som lyckligtvis säljs där, så barnen går det ingen större nöd på. De leker, spelar på iPad och ser på fruktansvärt dåliga barnprogram på barnkanalerna (typ Scooby Doo och Dexters laboratorium), när de inte härjar i korridoren och det vi döpt till ”Lilla parken” — dvs innergården på 30×10 meter. Det är vi vuxna som håller på att bli tokiga. Vi har omedvetet börjat släpa med flipflopsen när vi driver runt i korridorerna, och Petri, som är starkt beroende av att pyssla med diverse sysslor i hem och på hotellrum, börjar bli riktigt deprimerad över att inte ens få städa undan efter måltiderna (det gör restaurangpersonalen) eller bädda sängarna (det gör vårdbiträdena). Själv stod jag för en stund sen och fönsterspanade på hur hela uppsättningen akutsängar och rullstolar rengjordes på parkeringen utanför akutmottagningen, och kom på mig själv med att känna stor lust att gå ner och delta i arbetet. Bara få göra någon typ av nytta, vilken dröm! Vi försöker göra vad vi kan — klipper naglar, tvättar hår, vässar barnens färgpennor och gör ”ärenden” till 7/11, men nu börjar det bli väldigt ont om sysslor att sätta upp på programmet. Love och Petri har gjort någon enstaka utflykt till närliggande lekpark och monument, men energin till att utforska Trang Town finns inte riktigt där hos någon av oss.

På förmiddagen kom så äntligen ett positivt besked från receptionen — filten var återfunnen på tvätteriet och skulle komma med nästa leverans. Lycka!

Och lite senare kom faktiskt en av läkarna tillbaka. Det kändes som att hon sett vår besvikelse över att behöva stanna, för nu ville hon liksom övertyga oss om att Valters andning fortfarande var otillfredsställande, och bad oss lyssna både på hennes andning och på Valters för att jämföra. Det är såklart väldigt svårt för oss att bedöma, vi som bara ser att det i Sverige så omtalade allmäntillståndet är betydligt bättre hos Valter än hos majoriteten av de svenska förskolebarnen i januari … Att tillståndet var gott blev i alla fall även läkaren varse, när hon någon timme senare stötte ihop med Valter ute i sjukhuskorridorerna där han levde rövare tillsammans med Love. ”He doesn’t look like a patient!” föll orden då, så nu hoppas vi att bedömningen imorgon bitti blir en annan, och att vi kan få lämna sjukhuset och fortsätta vår resa. Självklart är Valters hälsa det viktigaste av allt, men nu hoppas vi att vi kan få ta hand om honom på egen hand istället, i annan miljö.

Håll tummarna för oss!

På väg med speedboat till Pakbara. Hejdå Lipe! ??
Solnedgång över öarna.
Fri tillgång till tv och en glass då och då gör de här två ganska nöjda ändå efter omständigheterna.
Alltid vid din sida, brorsan.
I Lilla Parken. ? Aldrig har jag varit så tacksam över 20 kvadratmeter gräs.
Vad ska vi hitta på för bus nu?
Vi snor en bil!

Mera ö-liv på Koh Lipe

Efter en kanonstart på Koh Lipe har vi haft ytterligare flera fantastiska dagar på denna ytterst trivsamma ö.

Vi flyttade från första boendet Noi Guesthouse inne i byn till Cabana Lipe Beach Resort, som ligger vid Sunrise Beach på östra sidan av ön, ungefär 5-10 minuters promenad från Walking Street. Vi trivdes direkt på hotellet som låg precis på stranden, men däremot inte alls med den kraftiga nordostvind som hela tiden matade på friskt från havet. På dagtid var det ganska skönt, men på kvällen gjorde blåsten att det nästan var omöjligt att äta middag på stranden, vilket vi förstås hade räknat med att kunna göra hela tiden. Det må låta som ett trivialt problem, men ett par kvällar gick det i stort sett inte att sitta på vår uteplats utan att surra fast sig i utemöblerna vilket förtog ganska mycket av myskänslan. Det är ju ändå uteplatsen/balkongen en är hänvisad till efter läggning när en reser med små barn.

Krismöte arrangerades mellan de vuxna i familjen. Vi velade fram och tillbaka om huruvida vi skulle försöka byta hotell till något på andra sidan ön, vid Pattaya Beach som ligger skyddad mot blåsten, men eftersom vi hade förbetalat på Cabana och inte kunde få tillbaka några pengar hejdade vi oss i sista stund och bestämde oss för att göra det bästa av situationen istället. Vi belönades genast av vinden som mojnade i samma sekund som vi tog beslutet att bo kvar, och följande kvällar blev magiska på Sunrise.

Stranden är av en annan karaktär än Pattaya, där all huvudsaklig action sker (transport till och från pir och båtar, immigration för resenärer från Malaysia och mer kommers överlag). På Sunrise är det i stort sett bara de som bor på den stranden som hänger kvällstid, vilket gör det lugnare och mer avslappnat (om det nu är möjligt på en ö som Koh Lipe där allt sker mañana ändå). Båttrafiken, och parkeringen av longtailbåtar, är däremot störande dagtid, men i södra änden där Cabana ligger finns det få eller inga båtar förtöjda på grund av korallrevet utanför. Och sektionen längst upp i norr, mellan Andaman Resort och Mountain Resort, är en av de mysigaste och finaste stränder jag vet med kristallklart turkost vatten och kritvit sand, kantad av stora träd i vilkas skugga barnen lekte i flera timmar. Bästa stället!

Något som var riktigt kul under veckan på Koh Lipe var att Love och även Valter började intressera sig för snorkling (dock utan snorkel). Efter en del övertalning av framför allt Valter som gärna hänger där han bottnar, lyckades vi få med oss båda killarna ut till korallrevet utanför Pattaya, och det var så kul att se dem fascineras av mängden fiskar som uppehöll sig där. Även om de fortfarande mest använder cyklopen för att dyka efter stenar och snäckor (Love) och titta på sina fötter (Valter) vädrar jag morgonluft inför framtiden!

Vi hittade också flera riktigt bra restauranger under vår vistelse på Koh Lipe. Som jag nämnt tidigare var maten betydligt dyrare än på andra ställen vi besökt i Thailand under den här resan, och dessvärre var den stundtals tyvärr också avgjort sämre. Jag förstår att det på en avlägsen ö som Lipe är svårare och dyrare att få tag i såväl råvaror som färska grönsaker, men en fried rice med frysta grönsaker (ärtor, majs och morot) för 200 THB första dagen kändes som rena rånet.

Men, det ljusnade! Vi hittade bland annat Elephant, som vi blivit tipsade om i förväg, på Walking Street, som förutom att vara en grymt trevlig restaurang och bar också serverade fantastisk mat. Efter en och en halv månad i Sydostasien var det nära att jag började gråta av glädje över att få in en rejäl sallad med både rödkål och hemgjord falafel, samtidigt som Petri mumsade i sig en grym kikärtsburgare med guacamole … Den känslan! Och på mysiga 10 Moon Restaurant, granne med oss på Sunrise, mumsade vi på annan god burgare respektive tryffelpasta samtidigt som vi såg blodmånen gå upp över korallrevet utanför. Ojämn nivå på ön alltså, men stundtals oerhört bra mat!

Koh Lipe, nu har vi lämnat dig bakom oss, något hastigare än vad vi hade tänkt oss. Du är lite svår att nå, ganska exploaterad och skitig både i hörnen och lite varstans, men ändå … Jag gillar dig mycket och hoppas att det inte tar nio år innan vi kommer tillbaka nästa gång! 

Love och Valter på Pattaya Beach, Koh Lipe.
”Jag kan hämta Valter!”
Stranden nedanför Mountain Resort på Koh Lipe.
Sunrise Beach uppe vid Mountain Resort.
Utsikt från restaurangen på Mountain Resort Koh Lipe.
Loves kommentar: ”Kolla vilken utkik!”. Vi kan bara hålla med.
Lågvatten på Sunrise Beach.
Ebb. Loves fascination var stor över båtar som hamnat på land.
Lek på Sunrise Beach.
Jaga brorsan, bästa sysselsättningen.
"Lekpark" på Koh Lipe.
Finns det bara en rutschkana (oavsett storlek …) och lite strandleksaker kan dessa två dona i timmar vid middagen.
Bild inifrån Elephant Restaurant, Koh Lipe.
Elephant Restaurant.
"No Wifi but lot's of books, games, talking and coffee!"
And toys! ?
Falafelsallad på Elephant.
Falafelsalladen jag sent ska glömma.
Love längst ner på Sunrise Beach, Koh Lipe.
Strandpromenad med Love längst ner på Sunrise Beach. Sanden! Barnet! Ljuset! ?

Petris veckorapport #6

Här kommer en rapport med kombination av storstad och strand.

Veckans djungel: KL Forest Eco Park i Kuala Lumpur. Så barmhärtigt att de sparat 10 hektar urskog mitt i city. Barnen älskade det!

Veckans fråga: Hur kan det vara så stor skillnad mellan Kuala Lumpur och Bangkok i fråga om ordning och reda samt renlighet?

Veckans stryktips: Frukostbeställningen på Cabana Resort Koh Lipe görs med hjälp av en talong. Det gäller att helgardera så att familjen blir mätt, se bild nedan.

Veckans surströmming: Durian — denna frukt som tydligen luktar så speciellt att den på vissa håll är förbjuden att äta. Kanske en bra efterrätt till surströmmingen?

Veckans x gånger y lika med z: Att dribbla med tre olika valutor på samma gång för att få en uppfattning om kostnaden i kronor. Resulterade i att jag vägrade köpa tågbiljetter till fyra personer för cirka trettio kronor totalt. Märks att hjärnan är på semester.

Veckans frukost: En intensiv jakt på morgonmål i tisdags resulterade i att hela att hela familjen satt och slevade i sig mangoglass i kombination med väldigt söt mangosmoothie. Barnen? Nöjda, men de var noga med att påpeka att detta INTE fick räknas som resdags-glassen de alltid får när vi byter ställe.

Veckans frukost del 2: Barnen hittade korvbullar som komplement till glassen medan Anna lyckades med bedriften att hitta en macka med sylt i. Ny sockerkick! (Den såg faktiskt grov och fröig ut! Reds anm.)

Veckans besvikelse: Love fick ett infall att klippa sig, och sagt och gjort så satt vi hos frisören. Valter ville självklart inte vara sämre men där sa modern ifrån, till hans stora missnöje. Guldlockarna består med andra ord.

Veckans fråga #2: Vilken är den högsta åldern då ett barn klipper sig första gången? Den yngre fyller tre år i mars …

Veckans flygplats: Kuala Lumpur AirPort (KLIA). Otroligt fräscht, med tåg som transporterar mellan terminalerna, egen djungel(!) och massor av mat-, fika- och shoppingmöjligheter.

Veckans efterlysning: Valters Lilla kanin — sågs senast på Fraser Residence i Kuala Lumpur. Hör av er till Valter ifall ni har information som kan underlätta utredningen. Dessvärre rapporteras att även kaninens barn försvunnit på Koh Lipe.

Veckans konversation: Vattnet i byggnaden i Kuala Lumpur skulle stängas av från lördag kl. 21.00 till 17.00 efterföljande dag. Jag frågade värden om det verkligen stämde. Första gången sa han: ”Förra året blev det inget, så vi får se i år”. Sen frågade jag honom igen vid ett senare tillfälle och då var han lite mer ansträngd och sa: ”Lyssna, antingen blir det av, eller så blir det inte av.” Tror ni att vattnet stängdes av? Nej. Nytt försök nästa år igen, typ.

Veckans snickerboa: Lilla badrummet i lägenheten i KL. Superhjältarna fick agera Emils trägubbar som Love täljde, med låst dörr givetvis.

Veckans kaka: Klassisk tigerkaka på Starbucks. Inte lika god som mamma Pirkkos förstås.

Veckans livet har sina goda stunder: Äntligen strandliv igen!

Veckans väckarklocka: Tuppen har ersatt böneutroparen.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Kryssa rätt — få frukost.
Durian förbjuden.
Glassfrukost …
KL Airport, komplett med djungel och allt! ?
Hyss kräver sina trägubbar.
Inte riktigt i klass med mummos tiikerikakku. ?

Koh Lipe — ett kärt återseende

Jag känner att jag sitter inne på ett avslutande inlägg om Kuala Lumpur, denna fantastiska stad som vi redan saknar, men det får bli senare! Nu kör vi all in Koh Lipe i södra Thailand, där vi gick iland för några dagar sedan.  

Efter nästan två veckors storstadsvistelse längtade vi extremt mycket efter att få sänka ner både oss själva och våra av poolklor lätt uttorkade barns hudar i havet igen. Och vilket hav sen! Vi såg det redan innan speedboaten hunnit lägga till vid den flytande piren utanför Pattaya Beach — ett mer turkost och kristallklart vatten har åtminstone jag aldrig sett någon annanstans. Inte konstigt att den här lilla avkroken nära den malaysiska gränsen lyckas dra till sig de mängder människor som ändå hittar hit, trots att ön ligger långt från vettiga och allmänna farvägar. 

”Mamma, sanden här är som mjöl!” ropade Love när chao lay-föraren lyft honom ur longtailbåten. Han hade naturligtvis helt rätt, och vi snackar inte nån fullkornsblandning här utan finaste vetemjölspaketet av dem alla. Eller möjligen potatismjöl. Eftersom vi bokat vårt guesthouse för de första nätterna så sent som från speedboaten hade ingen där hunnit uppfatta att vi skulle komma, och Love och Valter (mest Valter) hann därför prova att kasta nämnda finkorniga sand på varandra en stund (den fastnade bra i hår och ögon) medan vi väntade på vår skjuts. När den kom visade den sig bestå av en saleng utan tak men med en hel massa år på nacken, men världens trevligaste chaufför hävdade bestämt att det inte var några som helst problem att frakta fyra personer plus bagage till vårt boende. Det tycktes det heller inte vara, men Love tog oroligt på sig uppdraget att hålla i en av 15-kilosryggsäckarna så att den inte skulle ramla av.

The Noi Guesthouse ligger nästan mitt på Koh Lipe och därmed inte i direkt närhet till någon av stränderna. Dock erbjuder de gratis skjuts över hela ön till sina gäster, något vi utnyttjade flitigt under de dagar vi bodde där. Vi trivdes väldigt bra, enda nackdelen var egentligen att stället kanske inte var helt Valter-säkrat med bland annat avstängda trappor som helt enkelt hade tagits bort och uppspända rep i huvudhöjd (klädlina?) att missa när man har springtävling med brorsan. Men bortsett från det — hur trevligt som helst! 

Det är ju nåt med de där små, personliga ställena som gör att vi trivs så himla bra. När jag har suttit hemma i Sverige och bokat boenden (både för den här resan och för andra resor) har jag oftast lockats av fina hotell med standard som hemma, gärna med pool, gärna vid stranden. Sen när vi väl är på plats är det de där andra ställena som hamnar en varmast om hjärtat — jag minns till exempel radhuset vi hyrde av engelsmannen på Koh Samet och det lilla familjedrivna pensionatet vi hittade på Syros i Grekland i somras. Ofta upptäcker vi att vi inte är i så stort behov av en massa yta (även om det är skönt), och även om det är härligt att bo nära stranden finns det oftast en massa andra stränder vi vill upptäcka ändå, och då har det inte lika stor betydelse var vi bor, bara att det går att ta sig runt. Och så välkomnandet, som såklart blir ett annat när det är de som driver stället som tar emot en. Jag sparar den insikten till kommande boenden för vår sista månad på den här resan, som fortfarande är obokad. 

Hur som helst, den där första eftermiddagen på Koh Lipe hivade vi alltså in väskorna på Noi och hoppade sedan i badkläderna och tillbaka upp på taxi-salengen för att åka ner till stranden igen. Det blev en helt magisk kväll där Love och Valter om och om rullade sig i mjölsanden för att sedan bada av sig den igen, medan vi vuxna återstiftade bekantskap med de thailändska ölsorterna samtidigt som vi såg solen försvinna i horisonten. En bättre start på Lipe-vistelsen kunde vi knappast ha fått. 

Petri och jag har besökt Koh Lipe en gång tidigare, närmare bestämt för nio år sedan, när vi var unga och oförstörda och hade hela livet framför oss. 😉 Jag var lite orolig att ön skulle genomgått samma negativa förändring jag sett på bland annat Phi Phi Islands och Railay i Krabi, men vid första intrycket kändes det ändå okej. Förmodligen för att turismen var ganska långt framskriden redan förra gången vi har här och förväntningarna därmed ställdes därefter. Visst har det byggts, mycket, men stränderna är desamma som då, och det går fortfarande att hitta ställen på stranden utan särskilt många människor. Sunset Beach och området nedanför Mountain Resort på Sunrise Beach har seglat upp som två stora favoriter så här långt.

Det vi däremot är chockade över är matpriserna. Vi har hört och läst många hävda att Koh Samet är dyrt, men priserna här är nära nog det dubbla, och jämfört med Huay Yang är de snarare tredubbla. Lite motigt, hade varit skönare att börja här och jobba sig nedåt i pris, men vi tröstar oss med att öl och vatten fortfarande är billigt. 🙂

Mer uppdatering från Koh Lipe kommer, vet att bland annat en veckorapport från Petri är i antågande. (Och missa inte att följa oss på Instagram där vi är lite mer frekventa med uppdateringarna, @resamedkids heter vi där.) Hörs snart!

Love på väg till Koh Lipe med speedboat.
Åka speedboat i timmar — inte superkul men flytvästarna kom till användning till sist.
Salengtaxi tillhörande Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Inga som helst problem (observera att även P ska upp på flaket).
Solnedgång på Pattaya Beach, Koh Lipe.
Äntligen hav!
Barnen på Pattaya Beach, Koh Lipe.
Å mjöla!
Barnen på balkongen på Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Killarna älskade att stå på balkongen och spana på höns och små kycklingar nedanför. Vi älskade kanske inte tupparnas väckning riktigt lika mycket …
Utsikt från Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Mer utsikt, Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Frukoststund på Koh Lipe.
För-frukost (för att orka vänta in att den ordinarie börjar serveras).

KL Forest Eco Park, Kuala Lumpur

Ett ställe vi verkligen gillar i Kuala Lumpur är KL Forest Eco Park eller Bukit Nanas Forest Reserve — den sista lilla biten tropisk regnskog som finns kvar i stadsområdet och en optimal förmiddagsaktivitet för den som befinner sig i Kuala Lumpur med barn.

Under vår vistelse i Kuala Lumpur besökte vi KL Forest Eco Park två gånger. Första gången visste vi inte riktigt vad vi hade att vänta oss, vi hade bara läst att det var ett mysigt utflyktsmål med barn och att det skulle finnas en så kallad canopy walk med hängbroar. I receptionen på Fraser Residence där vi bodde rekommenderade de en taxi till KL Menara Tower, och det visade sig vara en bra startpunkt. Här finns en av entréerna till parkområdet, och här börjar och slutar också rundan med hängbroarna.

Hemma gör vi ofta och gärna utflykter till naturreservat och friluftsgårdar med barnen, och det här blev en snarlik aktivitet, bara i aningen mer tropisk miljö. Love och Valter älskar naturstigar och att följa märkta spår och banor, så de var helt med på noterna från början. Vi knallade in i skogen och möttes genast av mängder av ljud från insekter och fåglar, även om de blandas upp rätt bra med de mer ordinära stadsljuden som trafiken på de trafikerade gatorna nedanför.

Efter en stund noterade vi att det prasslade ovanligt mycket i träden på ett ställe, och fick snart syn på en flock apor som närmade sig försiktigt. Vi har tidigare varit på ställen där apor tyvärr känts aggressiva och stressade, men de här kollade mest av om vi tänkte erbjuda något ätbart och fortsatte sedan med sitt. Av säkerhetsskäl sparade vi vår egen bananstund till lite senare och spanade istället in hur aporna lekte, busade och bråkade med varandra i träden. Otroligt kul att kunna göra detta lugnt och stilla tillsammans med barnen, utan att behöva trängas med stora folkmassor som bara stressar upp djuren.

Efter några hundratal meter kom vi sedan fram till de trapptorn som leder upp till områdets canopy walk (finns det något ord för det på svenska?), och plötsligt var det inget av barnen som hade några som helst problem med att orka gå i trappor. Tornen leder upp till hängbroarna som låter dig promenera i höjd med trädtopparna, en mäktig upplevelse med utsikt över både skogen och Kuala Lumpurs skyskrapor strax utanför parken/skogen.

Beroende på hur mycket en stannar och tittar på omgivningarna (vi hade flera lekstopp på ställen längs stigen som barnen tyckte var intressanta) tar det 15-30 minuter att gå hela rundan. Barnvagn är inte ett alternativ att ta med, men sträckan var absolut gåbar även för Valter, 2,5 år, även om det blev lite ”pappa bäja” då och då. Det finns ingenting att köpa i närheten, så ett tips är att ta med ordentligt med vatten till hela familjen samt gärna någon typ av snacks eller mellanmål om bensinen börjar ta slut i barnbenen. 

Första gången vi var i parken gick vi rundan med hängbroarna två gånger eftersom barnen (och vi) gillade det så mycket. Andra gången bestämde vi oss för att utforska området ytterligare, och hittade då flera stigar som gick djupare in i djungeln. De är bra uppbyggda men kanske inte så väl underhållna, på sina ställen har t ex staketet rasat ner, men funkar bra att gå på oavsett. Träden ger skugga vilket gör att det inte blir alltför varmt, men jag skulle ändå rekommendera att förlägga utflykten till förmiddagen innan solen står alltför högt.

Vi hittade även en annan uppsättning hängbroar längre in i skogen, de visade sig dock leda upp till en stängd ingång in till KL Tower, så det var bara att knalla ner igen. Inne i skogen finns också en öppen yta där camping är tillåten. Den verkade dock inte användas särskilt frekvent, och för vår del var det lagom att ta oss tillbaka till ingången och sedan ta en Grab in till KL City Walk för att äta lunch, nöjda med att ha spenderat en halvdag i skogen mitt inne i stan! ?

Snabbfakta, KL Forest Eco Park

Vad: Ett område med djungel mitt inne i Kuala Lumpur, med hängbroar och skogsstigar. 

Hitta hit: Taxi eller hop on/hop off-buss till KL Menara Tower. Ingången till parken finns precis nära KL Upside Down House, där också bussen stannar. Finns andra ingångar också, men de testade vi inte. 

För vem: Alla som gillar att gå i skogen, toppen för familjer med barn.

Pris: Gratis. 

När: Kom gärna hit tidig förmiddag för en svalare upplevelse. Vi var här både på helgen och på en vardag men upplevde ingen större skillnad på besökare, det var lugnt båda gångerna. 

Övrigt: Ta med sele till de yngsta, vagn funkar inte. Kom ihåg att ha med tillräckligt mycket vatten också eftersom det inte finns något att köpa i närheten.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2021 Resa med kids.

Tema av Anders NorenUpp ↑