Efter en ansträngande första dag på årets båtluff har vi idag belönats med dess motsats. Det började med att Loves feber från gårdagen var som bortblåst, vilket gjorde alla på ett strålande humör redan från start.

När vi konstaterat att ingen var sjuk och den sedvanliga insmörjningsrutinen hade avklarats, var det dags att ge oss på operation ta oss ned för alla trappor, med fokus på frukost nere i byn. Det må vara extremt många trappsteg, men det är otroligt mysigt att knalla runt på de smala gatorna och studera lokala kids som spelar fotboll, fickparkeringar på de få ställen där bilar är tillåtna, samt traktens äldre som knatar på med överraskande starka ben. Dessutom bjuds belönas du stundtals med magiska vyer över byn och havet.

Byn Batsi ligger alltså på sluttningarna ner mot en bukt med lång och härlig sandstrand. I ena änden av bukten hittar du den lilla hamnen, som främst trafikeras av fiskare och mindre utflyktsbåtar. Hamnen är kantad av restauranger, caféer och tavernor, den ena mysigare än den andra och för den som inte reser med barn i tvåårsåldern finns möjlighet att inta middagen precis vid kajkanten vilket ser otroligt mysigt ut. Här finns bankomater och flera mataffärer, men någon shopping mer än det absolut mest basala är det inte tal om.

Efter frukost begav vi oss genast till stranden, som verkligen var fin med mjuk sand och kristallklart vatten, som en gigantisk pool. Dagens allra bästa var att se Love knäcka ”badkoden” och leka i timmar i vattnet med sina nya armpuffar som visade sig vara helt magiska. Han flöt, simmade och donade tills han hackade tänder.

Middagen åt vi strax ovanför den lilla hamnen på ett ställe som hette Dolphins. Det blev saganaki, dolmades, aubergineröra och dakos, det där märkliga brödet som vi alltid råkar beställa men aldrig riktigt vill ha, även om oliverna, fetaosten och tomaterna som låg ovanpå var fantastiska. Äntligen grekisk mat alltså! Restaurangen kunde, förutom magisk utsikt över bystranden och solen som så småningom sänkte sig bakom berget mitt emot, också stoltsera med en BARNSTOL åt Valter, och matron infann sig äntligen när möjligheten för honom att springa iväg plötsligt begränsades. Barnen lekte med sina bilar och dinosaurier, vi körde ”gissa vem jag tänker på”-leken och middagen blev helt fantastisk.

På vägen hem sen slog Valter sedan nya rekord i mammighet när han helt uttröttad ändå hellre gick upp för alla hundratals trappsteg upp till vår lägenhet hållandes mig i handen, istället för att bli buren av Petri … Love vandrade bredvid med huvudet fullt av funderingar på Gud, Jesus och Jungfru Maria efter ett besök i kyrkan under dagen. Det är så roligt att äntligen få spendera sammanhängande tid med killarna igen och få ta del av alla deras tankar och känslor. Äntligen på resa!