Om att resa, vandra och göra utflykter med barn.

Månad: december 2019

Strandliv och julfeber i Mirissa

Efter en vecka i Unawatuna, som blev en klart positiv överraskning för oss, hoppade vi in i en taxi och drog vidare österut mot nästa stopp på den lankesiska sydkusten — Mirissa. 

Vi valde verkligen rätt dag för att ägna oss åt förflyttning. Det började regna vid 10-tiden på förmiddagen och fortsatte ända till kvällen, så första intrycket av Mirissa blev inte helt hundraprocentigt. Vi lämnade också det, för att vara oss, lyxiga resortlivet på Thaproban Pavilion och checkade in i en bungalow av lite enklare slag på en kulle ovanför Mirissa Beach. På de ca 20 kvadrat vi nu förfogade över ägnade vi oss åt att läsa igenom alla medhavda (barn)böcker, pyssla samt spela spel i några timmar medan vi väntade på att regnet skulle ge sig (det verkligen öste ner) så att vi kunde gå ut och ta reda på var vi hade hamnat. Lite halvjobbig känsla var det, att gå från loungelyx i solen till blöt packning i en rustik bungalow. Men, utanför i trädgården fanns det påfåglar, Petri och Love regnbadade i poolen och utsikten över havet som skymtade mellan palmerna från terrassen var fantastisk.   

Pyssel inne i väntan på uppehåll.
Rain check.

Och framåt kvällen när regnet äntligen hade vett att upphöra knallade vi ner från vårt lilla berg och insåg att stranden i Mirissa inte bara var bred, platt och underbar i största allmänhet — den innehöll också ett helt gäng sådana där restauranger som jag saknade i Unawatuna med riktigt skönt häng. Vi slog oss ner på första bästa ställe och kände genast att livet var ytterst trivsamt igen. 

Morgonen efter var det dags att kolla hur strandens kvalitet stod sig i konkurrensen på dagtid, och inte heller där blev vi besvikna. Innan vi bestämde oss för att låta vinterns resa gå till detta land var jag en hårsmån från att googla ihjäl mig efter hur stränderna på Sri Lanka egentligen funkar när en reser med barn. Enligt en del bloggar och inlägg i diverse forum var det praktiskt taget förenat med livsfara att släppa kids ens i närheten av havet här, och även om jag oftast tar sådana utlåtanden med en nypa salt och tänker att folk i allmänhet inte har någon som helst koll på läget (det har de oftast inte nämligen), lyckades dessa påståenden ändå så ett litet frö av oro hos mig för hur det skulle funka. Totalt obefogat såklart. Visst, havet är kraftfullt, här mer än på många andra ställen vi varit, och det har vi respekt för. Men våra barn är så små att vi aldrig låter dem bada ensamma/utan uppsikt ändå, och vågorna i Mirissa älskades av hela familjen från första stund. Vi hyrde bodyboards varje dag och hängde på stranden från morgon till kväll. Livet fint, som sagt. 

Mirissa beach sett från Parrot Rock.

En oro fanns dock kvar, och det var att Valter inte verkade riktigt frisk. Han hade feber då och då och var rätt hostig, och en morgon när vi vaknade var han riktigt varm. Vi bestämde oss för att det var läge för ett besök på närmaste läkarmottagning, var nu den kunde ligga. Tror både Petri och jag var helt inställda på färd upp till någon pediatrisk klinik i Colombo, eftersom det var så det slutade på Koh Lipe förra året när Valter misstänktes ha lunginflammation, men läkaren vi hittade här i ett ruckligt hus uppe vid huvudvägen lyste bara lite i halsen, lyssnade på några hostningar och skrev sedan ut en liten uppsättning mediciner. Och efter några dagar med dessa blev Valter också mycket riktigt i fin form igen.

Medan Petri och Valter tog det lugnt i bungalowen första dagen med medicin passade Love och jag på att hoppa in i en tuktuk och göra en utflykt till vad som sägs vara Mirissas mest instagrammade plats, Coconut Tree Hill. ⁣⁣Mycket riktigt var där också massor av folk, tidig morgon är knepet för den som verkligen vill ha sina insta-moments fria från folk, men vi hade det bra ändå. Vi klättrade runt lite på halvön och efter en stund kom det fram en äldre singalesisk man och pekade ut stora havssköldpaddor i havet för oss. Love, som är en nyvaknad anhängare av dessa djur sen Dalawella Beach i Unawatuna, stod och spanade på dem hur länge helst innan vi begav oss tillbaka mot Mirissa där vi åt lunch tillsammans på stranden. Så mysigt med en dag tillsammans bara vi två, även om det såklart var trist att det behövde bero på att Valter låg hemma med feber. Vi försöker påminna oss om att bli bättre på att dela upp oss även när vi alla friska, men framför allt Valter är fortfarande väldigt mån om att 1) vara där Love är, 2) vara där mamman är, så det blir ibland lite svårt med den uppdelningen …

I Mirissa firade vi också julafton, där tomten lämnat paket på terrassen på morgonen, dagen spenderades i havet och till sist med middag nere på stranden som Valter, på bättringsvägen men fortfarande trött, förstås somnade ifrån efter att ha ätit ett halvt papadam. En rakt igenom mysig dag, och detta trots att vi blev tvungna att skjuta på den obligatoriska visningen av Karl-Bertil Jonssons julafton ända till mellandagarna på grund av tidsbrist(!).

Ett måste på julen

På julaftonskvällen fick vi dessvärre också stifta bekantskap med den absolut största nackdelen med Mirissa — det faktum att man med jämna mellanrum arrangerar utomhusfester på stranden, med dans till soluppgången. Och när dessa fester inte äger rum hör det till vanligheterna att barerna och restaurangerna försöker överrösta varandra med så hög volym som det bara är möjligt. Vi trodde vi garderat oss från detta spektakel med att bo uppe på vårt berg, men ljud färdas som bekant över vatten och från vår terrass kunde vi tyvärr höra varenda liten basgång, ibland nätterna igenom. ”Lyckligtvis” var vår AC så högljudd att den överröstade det mesta inomhus, men ute gick det inte att sitta vissa kvällar vilket ogillades starkt. Tyvärr gör detta spektakel att intrycket av Mirissa inte blir så bra som det kunde ha varit, annars hade det banne mig blivit riktigt höga betyg alltså!

För mycket är ju bra i Mirissa! Stranden, havet, maten, stämningen. Inget att klaga på. Det var heller inte så mycket folk på stranden som vi hade befarat, utan kändes tvärtom ganska lugnt, men det verkar främst bero på att turismen ännu inte återhämtat sig efter terrordåden i påskas. När vi åkte vidare efter vår vistelse i Mirissa fick vi skjuts till Hiriketiya av hotellägarens son. Han berättade att beläggningen på deras tre-fyra hotell var anmärkningsvärt sämre i år, och att det i vanliga fall brukar vara betydligt fler turister på stränderna. Härligt för vår vistelse med mindre folk, men så tungt för landet. 

Efter att ha återhämtat oss från en sjukt jobbig matförgiftning kör vi nu all in surfmeckat Hiriketiya längre österut. Mer om våra dagar här kommer inom kort! 

Dagstur till Galle Fort

En dag tog vi en tuktuk från Unawatuna de ca 15 minuterna in till Galle som är huvudstad i Sydprovinsen på Sri Lanka och som skulle visa sig vara en riktig pärla!

Stan började byggas av holländarna på 1600-talet och vi älskade stället från samma stund vi vecklat ut hela familjen ur tuktuken. Det finns en nyare del, och så finns det Galle Fort, UNESCO-världsarvet och alltså de gamla delarna av stan, som vårt besök uteslutande handlade om. 

Att knalla runt i gamla stan i Galle, som är omgärdad av ett gediget byggt holländskt fort med murar att springa på, är som att plötsligt befinna sig i Europa, tänk en kombination mellan någon välbevarad by i grekiska övärlden (typ Ermoupolis på Syros eller Parikia på Paros), vissa delar av Lissabon eller kanske Ligurien i Italien. Och ovanpå det är det ändå Sri Lanka, med allt som hör därtill i fråga om dofter, tropiskt klimat och vänliga människor. 

Finfina hus.

Gentrifieringen är minst sagt på frammarsch i Galle — här finns massor av konstgallerier, butiker med superfina hantverk och restauranger som hade kunnat underhålla en i flera veckor. Allt detta blandat med tempel, moskéer, kyrkor och andra historiska byggnader gör det till en upplevelse du inte vill missa när du är på södra Sri Lanka. ⁣

Vi var listiga nog att pricka in en molnig dag, vilket gjorde allting betydligt härligare än om det varit sol och 32 grader. Det bästa annars är att besöka staden tidig förmiddag alternativt sen eftermiddag när solen börjar gå ner — kommer vi hit igen står det överst på min lista att bevittna solnedgången från muren. 

Vi började med att ta oss ut till den omgärdande stenmuren samt kollade in fyrtornet Galle Lighthouse som är riktigt fint med sin vitputsade fasad och som än idag lotsar fartyg säkert in i Galle Port. Uppe på muren var det en härlig mix av lokalbor, japaner med solparasoll (första och hittills enda gruppresorna vi stött på så här långt) samt lite oklara fotograferingssessioner och filminspelningar på sina ställen. Utsikten över havet är fantastisk, och även om väggarna stupar rakt ner i havet något tiotal meter (med avsaknad av staket) är muren tillräckligt bred för att även den höjdrädde ska låta sina barn springa av sig där.

Galle Lighthouse

Vid det buddhistiska templet med sin Buddha vek vi in i stan igen på jakt efter en lunchrestaurang vi kollat upp i förväg — Poonie’s kitchen, med en mysig och lugn liten innegård som du når genom att gå genom en souvenirbutik på Pedlar Street. Här kunde killarna till sin lycka beställa in vietnamesisk phở, som de fastnade för under vår förra långresa, medan vi vuxna mumsade superfräsch sallad och fried noodles. ⁣Detta ställe kan varmt rekommenderas vid besök i Galle Fort.

Lunch på Poonie’s, Galle Fort

Efter lunchen strosade vi runt på Pedlar Street som verkar vara någon form av huvudgata, på jakt efter lite småsaker till barnen som inte riktigt tog sitt packningsansvar när de ombads packa ner ordentligt med figurer och leksaker inför resan. Efter att ha inhandlat dinousarier till dem och armband till mig (finns SÅ mycket fina hantverk och smycken att shoppa här!) var det dags att testa ett av alla fancy glasställen som finns i Galle och spana in ytterligare delar av gamla stan med sin grymma arkitektur.

Filial till killarnas förskola hemma ?

När även detta var avhandlat hade det blivit eftermiddag och solen började komma fram, så det blev raka spåret hem till poolen på Pavilion. Men sammanfattningsvis är Galle så väldigt värt ett besök, och jag hoppas verkligen vi kommer hit igen. Under vår långresa vintern 18/19 var en stor del av behållningen just variationen mellan strandliv och stadsliv, och det här blev en välbehövlig minidos av det senare. Så nice!

Petris veckorapport, Sri Lankan edition #1

Ett efterfrågat inslag på bloggen är Petris veckorapport som gavs ut i 12 upplagor under förra vinterns långresa och som special edition från svenska fjällen i somras. Här kommer första omgången från Sri Lanka!

Veckans 24 timmar: Från Lusse Lelle till rice and curry, dvs från stämningsfullt luciafirande på förskolan till stim på flygplatsen i Colombo på mindre än 24 timmar. Fantastiskt!

Veckans lotteri: Vilket av våra fem olika kort funkar i bankomaten? Hittills har ett enda (aldrig samma) funkat varje gång, bara att hoppas att uttagsmöjligheterna håller i sig …

Bankomatbuss i Galle, Sri Lanka

Veckans ”hur är det möjligt”: Fotbolls-VM 2022 spelas i Qatar och reklamkampanjerna är redan i full gång, vilket märktes tydligt under vår mellanlandning i Doha.

Veckans ”nöden har ingen lag”: Att tvingas följa med den yngre på toa ombord, preciiis när det är dags för att beställa högt efterlängtad dryck …

Veckans ”var sak har sin tid”: Varken vällingpulver, vällingflaskor, vällingflaskdiskborste eller vällingvispare finns numera med på packningslistan. Utrymmet i ryggsäckarna känns plötsligt spatiöst och frihetskänslan är total!

Veckans kundlöfte: Redbull ger dig vingar, Norrlands guld ger dig en stund för dig själv och Gevalian tar du fram när … Men det Sri Lankesiska ölet Lion tar det här med kundlöfte till en ny nivå! Vi har en spännande månad tillsammans framför oss, lejonet och jag!

Veckans välkommen till verkligheten: Mannen som säljer ananas på stranden förlorade allt när tsunamin kom 2004, och då menar jag ALLT. ?

Veckans mest oväntade och oönskade ABBA-medley: Den inhyrda trubadur på hotellet som drog igång världens medley på hög volym precis vid läggningsdags och fick med varenda låt som är känd. Hoppas B&B inte fick stim-pengar.

Veckans fasta pris: 200 lankesiska rupees kostar det vart du än ska inom området. Längsta resan hittills är till bankomaten vid huvudvägen.

Dags för ATM-uppdrag

Veckans Skansen-Jonas: Den äldre sonen kan, förutom att namnge många djur, även härma deras läten och envisas med att göra detta i både tid och otid.

Djurälskaren till vänster i bild. ?

Veckans mirakelmedicin: Den lokalproducerade Aloe Vera-salvan som köptes mot solbränna. Tänk om den får igång hårtillväxten på huvudet?

Veckans happy hour: Restaurangen ”Happy Tuna” på Unawatuna stranden körde tydligen TRE öl till priset av en mellan 18.00-19.00. Happy Happy! Blev nästan stressigt att hinna dricka upp den sista, vilket dock plikttroget gjordes.

Veckans växelkassa: Ingen av tuktuk-förarna har växelkassa, så fort man inte har exakt mängd pengar för resan så skakas det beklagande på huvudet. Jag anar ett samband …

Veckans morfar/farfar: Farbrorn som sålde smycken från en vagn och barnen, framför allt Valter, gillade varandra skarpt.

Missa inte att köpa armband från Mike om du har vägarna förbi Unawatuna! ???

Tack för att ni tog er tid, ta hand om varandra. Nya tag nästa vecka får vi hoppas! God jul! //Petri

Utflykt till Jungle Beach, Unawatuna

Idag mådde alla äntligen bra samtidigt, och vi kunde ge oss ut och utforska omgivningarna i större utsträckning än förut. Något vi varit sugna på sen vi kom hit är att göra en utflykt till en mindre strand här i Unawatuna, nämligen Jungle Beach.

Jungle Beach ligger något 15-tal minuter bort med tuktuk, men desto roligare är det att promenera dit från Unawatuna genom djungeln vilket vi självklart valde att göra.

Det är ingen särskilt lång vandring, bara ca 2 km enkel väg beroende på var i Una du startar, men sträckan var precis så lagom strapatsrik som krävs för att Love och Valter ska tycka att det är kul. Färden börjar på ordinarie väg som delas med enstaka tuktuks, mc:s och byggtrafik, men det lugnar sig snart och förvandlas till en mycket trivsam promenad genom djungeln. Blir en akut törstig på iskall kokosnöt, hungrig eller kommer på att en absolut måste ha ett par elefantbyxor, säljs allt detta av lokala familjer längs vägen. 

Efter lite klättring nedför sluttning, balansgång över vattendrag och återigen klättring upp för sluttning kunde vi checka av jätteleguan och massor av fjärilar på djurlistan, även om det var en annan sorts djur vi egentligen spanade mest efter … 

På väg ner mot själva Jungle Beach hamnade vi mitt i en singalesisk skolklass som också skulle ner och bada, och kom till sist ner till en mysig liten strand med skuggande träd och ett par superenkla ställen som sålde juice/lassi. Här hängde vi i flera timmar och byggde sandslott, badade och spanade in lokalbefolkning. Den här stranden ligger i en skyddad vik med utsikt mot staden Galle, och det är nästan inga vågor att tala om. Det passade framför allt Valter utmärkt, men även Love gillade att bada här där det faktiskt gick att se lite fiskar genom cyklopet. 

Vi hade tänkt ta en tuktuk hem, men kidsen var helt inställda på att gå så då ville inte vi vara sämre. Och det skulle löna sig på flera sätt. Först fick vi äntligen syn på de av Love mycket efterlängtade aporna som klättrade omkring i träden ovanför stigen. När vi väl hade sett den första tog det liksom aldrig slut — det dök bara upp fler och fler. Därefter lyckades vi hitta ett riktigt guldkorn till lunchställe vid namn Sea Waves, där vi serverades världens godaste fried noodles av en gullig familj, på en altan uppe bland träden med apor som kikade in mellan grenarna för att se om det fanns något för dem. Sen knallade vi den sista biten hem till hotellet och svalkade av oss i poolen, sjukt nöjda med vår utflykt.

Unawatuna och Sri Lanka, första intrycket

Nu har det gått några dagar sedan vi landade i Colombo, och vi börjar få lite grepp om läget här i Unawatuna på Sri Lankas södra kust. 

Vi hade noll koll på landet sen innan och visste inte exakt vad vi hade att vänta oss, så vi valde att safe:a med ett riktigt bra hotell första veckan och bokade in oss på Thaproban Pavilion Waves som ligger precis i utkanten av Unawatuna. Det går att promenera till stranden och byn vilket tar ungefär 10 minuter, men det går också väldigt smidigt att åka tuktuk samma sträcka för ca 10 kronor vilket starkt förespråkas av de yngre i familjen som ser detta som ett stort nöje. 

Skulle jag boka ett nytt boende här hade jag kanske valt att bo nere på stranden, men det går inte att komma ifrån att det är fantastiskt med härliga hotellupplevelser. Thaproban Pavilion ligger precis vid havet, men istället för strand är det dramatiska klippor nedanför där vågorna bryts med stor kraft, något både jag och Love kan ägna mängder av tid åt att beskåda, helst på första parkett från infinitypoolen. 

Stranden i Unawatuna är klart över förväntan. Vi hade hört lite varierade recensioner av den och stället i allmänhet, men nä, jag måste säga att vi verkligen gillar det. Massor av små lokala restauranger att välja på, inte alls mycket folk och fin sandstrand med fantastiska vågor — vi behöver inte så mycket mer. Min farhåga om att barnen kanske inte skulle kunna bada på grund av vågor och underströmmar stämde verkligen inte alls, i alla fall inte här. Sen är det klart att den där reggae-viben jag romantiserar och gillar med mina favoritställen i Thailand kanske inte riktigt är exakt lika närvarande här, men jag har mina misstankar om att det kan vara annorlunda på andra delar av ön, det får vi se när vi flyttar på oss om någon vecka. 

I övrigt har vi fått en bra men lite ansträngd start på denna resa. Jetlagen dödade vi framgångsrikt direkt, men däremot fick Love feber första dagen och till råga på allt lyckades vi samma dag bränna flera av oss i solen, vilket gjorde att det fick bli ett par lugna dagar som ägnades åt poolbad och diverse inköp. Nu är dock alla i form igen efter tre nätter med minst 10 timmars sömn vardera, och vi har fullt upp med att riva av allt vi vill göra här i Unawatuna med omnejd innan vi beger oss vidare längre söder-/västerut på fredag! 

Med rundresan i Sydostasien i färskt minne ligger det som sagt nära till hands att jämföra Sri Lanka med länderna vi besökte då. Här är några reflektioner vi gjort efter de första dagarna:

 – Att lokalbefolkningen badar. Detta sker endast undantagsvis i till exempel Thailand, men här badar gammal som ung, oftast fullt påklädda, och verkar ha sjukt kul. Mycket härligt att se! 

 – Att det (nästan) bara är (väldigt många) män som jobbar överallt, även som t ex städare och i kök m.m. till skillnad från i t ex Thailand och Vietnam där det alltid var kvinnorna som höll ordning.

 – Att alla pratar engelska (i alla fall här i Unawatuna), så himla kul att kunna snicksnacka med alla, från tuktukförare till äldre kvinnor som säljer kokosnötter i djungeln och barpersonalen på hotellet. 

Sammanfattningsvis — superkul att vara här, nu går vi all in Sri Lanka!

Flygresan till Sri Lanka

Wow, så är vi äntligen här, efter 15 timmars flygresa inklusive mellanlandning och därefter ytterligare ett par timmar i bil för att komma till vår första anhalt på Sri Lanka — Unawatuna på södra kusten.

Resan hit gick över all förväntan trots att det var ett ganska stökigt upplägg med avresa på eftermiddagen och avstigning i Qatar för byte av flyg mitt i natten. Killarna kollade iPad och inflight-underhållning mestadels och sov max någon timme på slutet, men halleluja vilken skillnad det är att flyga med nästan 4- och 6-åringar jämfört med valfri ålder något år tidigare. Jag reflekterade flera gånger över vilka jäkla hundår vi gjort med vårt resande, förutsatt att det nu är rimligt att använda den benämningen för något som faktiskt är högst frivilligt. 🙂 Men barnen har helt enkelt blivit så himla … stora nu. Det spelar liksom ingen roll att en enstaka nattsömn går förlorad, så länge alla är glada och nöjda är det bara att ägna sig åt det som känns bäst för stunden, oavsett om det är att spela på iPaden eller något annat. 

Lite kämpigt var det ändå att kliva av i Doha vid 22.30 svensk tid, men en maxad leksaksaffär med dinosaurier i (typ) naturlig storlek utanför gjorde de två yngsta i familjen på gott humör igen. Därefter blev det chips, häng och allmän folkspaning vid gaten (”mamma, varför har de papporna klänning?”) innan vi hoppade på SriLankan Airlines flight till Colombo. Love var lite missnöjd över att det var natt i Qatar och att det därmed inte fanns någon möjlighet att få syn på vare sig arabisk oryx eller några kameler, men nöjde sig med förklaringen att de förhoppningsvis inte hängde på landningsbanan ändå. 

Klasskillnaden mellan Qatar Airways och SriLankan Airlines var ganska monumental, men vid det laget var vi så trötta att vi omgående däckade i de tyvärr icke fällbara sätena och sov mer än halva vägen till Sri Lanka där vi landade någon gång på morgonen svensk tid. 

För att vara på den säkra sidan hade vi bokat taxi med ”Sri Lankas safest driver”, vilken föredömligt mötte upp oss i ankomsthallen på Bandaranaike Airport utanför Colombo. Efter att ha införskaffat rupees och simkort befann vi oss någon halvtimme senare på den överraskande bra motorvägen ner mot kusten, med Valter utslagen i sin barnstol och Love ivrigt spanandes efter vattenbufflar och annat intressant utanför fönstret. 

Efter några timmars som utlovat mycket säker körning kom vi fram till vårt första stopp, hotellet Thaproban Pavilion Waves nere i Unawatuna. Killarna kastade sig ner i poolen så fort möjlighet gavs, medan vi vuxna beställde in Lion Beer, sträckte ut oss på var sin solstol och konstaterade att vi äntligen var framme! 

Dags för resa igen — Sri Lanka, här kommer vi!

Vintern 18/19 unnade vi oss en så kallad paus i livet och stack iväg på en tremånaders långresa genom Thailand, Malaysia och Vietnam. Våra barn var då 2 och 4 år, och det var rakt igenom magiskt att få spendera så mycket sammanhållen tid med dem. Vi upplevde hur mycket som helst tillsammans under det kvartalet — upptäckte storstäder som Bangkok, Kuala Lumpur och Ho Chi Minh City, hängde på drömstränder samt hyrde hus tillsammans med vänner på det thailändska fastlandet. Redan efter någon dag visste jag att jag alltid skulle längta tillbaka. 

Men alla resor har ett slut och det hade ju även denna. Så vad gör man, när hösten kommer och man vintern innan alltså har rivit av den bästa resan i livet och det inte känns vare sig rimligt eller alls genomförbart jobbmässigt att be om flera månaders tjänstledigt igen? Jo, man drar nytta av årets oerhört arbetstagarvänliga jul- och nyårshelger, adderar en vecka på ena sidan, några dagar på andra sidan och voilà — så har man plötligt en hel månad att spela med. En månad är inte tre, det är ju något slags ofrånkomligt faktum, men jag vågar tro att det är tillräckligt länge för att det ska kännas som ett ordentligt avbrott från företeelser som galonbyxor utanpå overall, hämtning/lämning i kolmörker och förkylningar som bara avlöser varandra. Att vi täcker in de absolut mest ljusfattiga dagarna på året med den här resan är dessutom en enorm fördel enligt mig. 

Återstod då frågan var den här månaden nu skulle spenderas. Först var vi (framför allt jag, Anna) inne på att åka tillbaka till Sydostasien. Den som känner mig väl vet att jag alltid längtar dit och utan tvekan skulle hoppa på ett eastbound plan med bara någon timmes varsel, om tillfälle av någon outgrundlig anledning skulle ges. Men vi kändes oss ganska mätta på Thailand, och även om vi mer än gärna hade åkt tillbaka till Koh Phayam som var en av de stora höjdpunkterna på förra årets resa, kändes det för länge med en månad där och lite stökigt att kombinera med något annat. Malaysia och Kuala Lumpur blev ju också en favorit under långresan, men inte heller i de trakterna hittade vi ett upplägg som kändes optimalt — öarna på Malaysias östkust som vi verkligen vill besöka har monsun under vår vinter, och det var viktigt för oss att hitta ställen med riktigt fina stränder där bad i havet var möjligt och därmed utgick bland annat Penang som vi annars är väldigt sugna på. Det finns dessutom en överhängande risk för besvikelser när man försöker återskapa något som tidigare varit väldigt bra, och det var vi inte så pigga på att uppleva. 

Istället ville vi hitta något helt nytt. Ett tag var vi helt inne på Costa Rica, sen skulle vi till Filippinerna, kanske Bali, men till sist föll alltså valet på Sri Lanka, som kändes som en perfekt kombination av äventyr, strandliv, djungel och vilda djur, och dessutom på någorlunda behändigt avstånd utan alltför stor tidsskillnad. Därför sitter vi nu på Qatar Airways flight just nu någonstans över Östeuropa/Ryssland, på väg från Arlanda till Doha där vi sen hoppar på nytt flyg för de sista timmarna till Colombo. Framför oss ligger fyra veckor med en mix av strandliv och förhoppningsvis surf på södra kusten följt av safari i Udawalawe och därefter resa med det legendariska tåget från Ella till Kandy, om vi lyckas knipa sittplatsbiljetter (har bokat och betalt för sådana för ungefär en månad sen, men det verkar väldigt oklart huruvida vi fått några eller ej). 

Som alltid är det spännande på alla sätt och vis att vara på resa med barnen. Valter som har varit sjuk i veckan frisknade till igår, men kändes plötsligt väldigt hängig igen nu på Arlanda. Med förra årets sjukhusvistelse i Trang, Thailand, i färskt minne, var det på riktigt nära att vi vände i gaten och åkte hem igen, men han repade sig efter en stund så nu kör vi ändå och hoppas slippa den lankesiska slutenvården. ✊ Medan saker händer runt honom som vanligt gör vi vårt bästa för att inte missa vad Love har för sig, som till exempel att läsa upp absolut allt på alla skyltar han ser, samt informera oss om att djuret i Qatar Airways logga minsann är en arabisk oryx, en art han har stenkoll på. Noterat! 

Sjävklart rapporterar vi längs vägen — häng med på bloggen och vårt Instagram resamedkids för att se vad vi har för oss!

© 2020 Resa med kids.

Tema av Anders NorenUpp ↑