Resa med kids

En blogg om att resa med barn till när och fjärran

Petris veckorapport #7

Ni som hängt med i bloggen har koll på att den senaste veckan varit lite turbulent, här en rapport som innefattar såväl problemfri tillvaro på Koh Lipe som sjukhusvistelse i Trang. 

Veckans konversation: Mitt besök hos frisören på Koh Lipe, hon sa tre saker:
Oooh no hair — om mitt huvud.
Oooh hair — angående min nacke/rygg.
Oooh tall — angående min längd.

Veckans cementerade könsroller: Barnen fick varsitt blad med klistermärken i leksaksaffären. Gissa vem som fick vad? (Se bild nedan.)

Veckans fjärrkontroll #1: En nattlig aktivitet som min fru alltid ägnar sig åt utomlands är det återkommande fixandet med AC:n. Ett ständigt blippande — för varmt, för kallt, för fuktigt, för torrt osv. Det slår aldrig fel. Varje nytt boende har alltid en ny anläggning att lära känna för att hitta den optimala inställningen. Det finns inga genvägar för det perfekta inomhusklimatet! 

Veckans fjärrkontroll #2: Sjukhussängens kontroll blev det också ett ständigt tryckande på. Upp, ner, delvis upp, delvis ner osv. Extra roligt förstås om brorsan satt i.

Veckans I-landsproblem deluxe: När vikningen av handdukarna på hotellet är så fin och kreativ att man inte ens vill använda dem.

Veckans oväntade: Taxiförarna på Koh Lipe som körde Saleng hade hjälmar.

Veckan erkännande: Efter flera års tvistande har jag äntligen fått rätt om vilken sida en banan ska öppnas på. Obs väldigt internt men ack så viktigt. Slut på meddelande.

Veckans naturupplevelse: Lågvattnet på Koh Lipe Sunrise Beach. Jag hade glömt hur långt vattnet kan sjunka och att stranden en stund senare ser ut som vanligt igen. Makalöst. 

Veckans mest efterlängtade bestick: Kniven. I många fall helt omöjlig att få tag på. Standard är en gaffel och sked, oavsett beställning av mat. Pinnar verkar inte många använda, delvis användes händer (av vuxna och barn) i Malaysia, men absolut inte kniv.

Veckans snuttefilt: Ni som har barn vet hur mycket en filt eller ett gosedjur kan betyda. Har filten dessutom ärvts mellan barnen så börjar den sakteliga bli viktig för hela familjen. Valters filt kallas ”Lellill” sen innan han kunde prata ordentligt. Den har försvunnit några gånger genom åren, sommaren 2018 försvann den i samband med ett lakanbyte på ön Syros i Grekland. Där återfanns den i hotellets tvätteri. Som tur var bodde vi på ett litet ställe då. En betydligt mer allvarlig incident inträffade nu på sjukhuset i Trang där den återigen försvann vid ett lakanbyte. Anna engagerade hela avdelningen i sökandet, det sprang folk som letade till både höger och vänster. En insatsstyrka var inne och gick igenom rummet två gånger. Tvätteriets ledning kontaktades. Loppet kändes dött, men efter cirka 24 timmars frånvaro dök den plötsligt upp igen, nytvättad och fräsch från tvätteriet. Inte ett öga var torrt!

Veckans ”tanken är god”: I Trang finns de första cykelbanorna jag sett hittills på resan. Används visserligen enbart för bilparkering längst vägen, och cyklarna lyser med sin frånvaro. Men, tanken …

Veckans ”har du barnasinnet kvar?”: Barnen gillar som bekant Mästerflygarna, de samlar på figurerna och vill gärna ha alla. Vi har börjat köpa dom i påsar där man inte vet vem som är i. Som en gammal hockeybildsfantast ökade mitt intresse genast för detta vilket starkt gynnar barnens möjligheter till fler inköp. 

Veckans hjälte #1: Valter.

Veckans hjälte #2: Love, som verkligen varit en storebror och stöttat Valter hela tiden!

Veckans odödliga artist: Bob Marley — högst närvarande i Thailand varje dag.

Till sist: Tack Gouda reseförsäkring för ett gott samarbete och ett väldigt förstående bemötande. Vill även passa på att tacka personalen på Hattawat hospital (Wattanapat, reds anm.) i Trang för ett professionellt agerande.

Vem fick vilket ark med klistermärken?
Hissa brorsan upp och ner, en av de bättre sysselsättningarna på sjukhuset.
”NEJ, ta inte handdukarna!”
Den omtalade filten.
Cykelpendling blir stort i Trang vilket år som helst nu!
Hjälte #1 och #2. ❤️

På sjukhus i Trang

Så har det blivit dags för en uppdatering igen, och tyvärr kommer den inte från Koh Bulone som planenerat, utan från Wattanapat International Hospital i Trang, söder om Krabiprovinsen, där vi är inlagda med Valter sedan i onsdags på grund av misstänkt lunginflammation. 

Det började med lätt feber och en i övrigt pigg Valter i några dagar. Dock ville febern inte riktigt ge med sig, och eftersom det inte finns vare sig läkarmottagning eller ens ett apotek (tror jag) på Koh Bulone, vår nästa ö, ville vi ta det säkra före det osäkra och kolla upp honom på Lipe innan vi åkte vidare. En vanlig rutinkoll tänkte vi, och funderade mest på om vi skulle smörja in barnen för stranden före eller efter läkarbesöket … Det slutade med att jag och Valter blev kvar på kliniken hela dagen, efter att läkaren där tyckte att hans andning var onormalt ansträngd. Dessutom passade febern, som hittills legat runt 38.5 som mest, såklart på att stiga till uppåt 39.5 medan vi satt i väntrummet. 

Det blev världens pådrag. Plötsligt skulle det röntgas lungor — i en röntgenmaskin som såg ut att härstamma från typ tidigt 80-tal — och baddas med iskalla handdukar för att kyla ner kroppstemperaturen (fatta att gå igenom det på en galonbrits i lysrörsbelysning när en har nästan 40 graders feber …). Sen blev det blodprov, insättning av dropp och fattande av beslut om huruvida vi skulle transporteras till fastlandet, där närmaste barnläkare fanns, med sjuktransport eller public boat, där valet föll på det första tack och lov. Det var bara för Petri och Love att bege sig till hotellet och packa ihop alla våra saker, för att sedan lasta in hela familjen i en i övrigt tom speedboat med droppflaskan och en sjuksköterska från kliniken som extra bidrag till lasten.

Efter en surrealistisk båtfärd där vi ganska nedstämda fick se Koh Lipe och grannöarna Koh Adang och Koh Rawi försvinna i en makalös solnedgång som fotograferades även av sjuksköterskan, transporterades vi sedan i ambulans, med blåljus igång trots att Valter var vid gott mod och spexade med ambulanspersonalen, från piren i Pakbara till Wattanapat Hospital i Trang. Där är vi nu inkvarterade i ett familjerum sedan i onsdags natt för att kurera en misstänkt lunginflammation. 

Vi är klart imponerade av hur smidigt allting har skötts av Gouda, försäkringsbolaget vi köpt reseförsäkring av för dagarna efter de 45 som ingår i vår hemförsäkring. Här i Thailand tar man inte så mycket som tempen ens utan att vara säker på att det finns ett försäkringsbolag som backar upp (inget konstigt egentligen, de måste såklart få betalt för vården de utför), och vi har hela tiden fått både transporter och vård verifierade och godkända löpande så att ingen onödig väntetid har uppstått någonstans. Vi har förmedlats kontakt med en dansk barnläkare som hjälper oss att få koll på läget — det är inte jättelätt att förstå knagglig thaiengelska med massa vårdtermer och begrepp — och som kan förklara mer om vilka mediciner (många!) de vill att Valter ska ta här på sjukhuset. En representant från Gouda ringer varje dag för att kolla hur Valter mår och vad den fortsatta planen är för honom (och hur vi vill lägga upp fortsättningen), och allt känns väldigt proffsigt och välfungerande. Oerhört skönt i sådana här situationer. 

En sjukhusvistelse är såklart inte ett inslag vi önskat oss på resan, men lyckligtvis har vi aldrig behövt känna oss särskilt oroliga för Valter, som varit vid gott mod hela tiden förutom de där timmarna på kliniken på Lipe. Även Love tar det hela med ro, och ibland är jag osäker på om killarna verkligen har koll på att detta inte bara är ännu ett hotell. För det är onekligen ganska likt. Vi bor i motsvarande ett dubbelrum med extrabädd, det finns badrum en suite liksom kylskåp i minibarsstorlek och enklare köksutrustning. Frukost, lunch och middag beställs från en meny identisk med de som finns på i stort ett alla thailändska strandrestauranger, och maten smakar också typ likadant som på dessa. Skillnaden är främst all vårdpersonal som kommer och går under dagarna med olika typer av ärenden, där intaget av alla sliskiga, av frukt smaksatta mediciner är Valters absolut värsta stunder på dagen.  

Som om det inte vore elände nog att vara på sjukhus lyckades dessvärre städpersonalen få med sig Valters älskade bomullsfilt när de tog ut smutstvätt och bäddade rent i sjukhussängen på morgonen efter att vi kommit fram. Just den här specifika filten har varit med oss ända sedan Love föddes, och den adopterades senare av Valter som nu sover med den varje natt. Att bli av med den på resande fot och när vi till råga på allt ligger på sjukhus, kändes bara lite väl grymt för stackars Valter. Resten av gårdagens eftermiddag tog jag därför upp orimligt mycket av (den visserligen till synes något övertaliga) vårdpersonalens tid genom att be dem ringa (det givetvis externa) tvätteriet upprepade gånger trots att de nekade till att den fanns där, visa diverse bilder på filten samt föreslå att jag själv skulle få gå ner och leta i linneförrådet vilket inte var aktuellt. Dessutom gick jag under kvällen runt och spanade misstänksamt på rena tvätthögar i korridorerna, men givetvis utan resultat. Lyckligtvis hade vi med oss en vikarie till filten som godtogs av Valter, och natten blev lugn, men glada var vi inte och det sista Valter mumlade innan han somnade var något i stil med ”doktorn tog min filt”. Ångest.   

Även dagen idag fick en tung start när vi, inställda på att äntligen få börja packa eftersom Valter varit feber- och hostfri nästan ända sedan vi kom till sjukhuset och det mer kändes som en rutinåtgärd att vi stannat en andra natt, möttes av två läkare som klentroget skakade på huvudet — åka idag, nej det kunde INTE ALLS komma på fråga. 1–2 dagar till skulle absolut behövas. Då gick faktiskt luften ur både mig och Petri som ändå varit vid ganska gott mod ända sedan vi överlevt den långa deppiga hitresan från Lipe. Två dagar till av institutionalisering och det blir Gökboet av hela familjen! 

För det finns ju liksom ingenting att GÖRA här. Vi har länsat två närliggande Seven Eleven på små Mästerflygarna-figurer som lyckligtvis säljs där, så barnen går det ingen större nöd på. De leker, spelar på iPad och ser på fruktansvärt dåliga barnprogram på barnkanalerna (typ Scooby Doo och Dexters laboratorium), när de inte härjar i korridoren och det vi döpt till ”Lilla parken” — dvs innergården på 30×10 meter. Det är vi vuxna som håller på att bli tokiga. Vi har omedvetet börjat släpa med flipflopsen när vi driver runt i korridorerna, och Petri, som är starkt beroende av att pyssla med diverse sysslor i hem och på hotellrum, börjar bli riktigt deprimerad över att inte ens få städa undan efter måltiderna (det gör restaurangpersonalen) eller bädda sängarna (det gör vårdbiträdena). Själv stod jag för en stund sen och fönsterspanade på hur hela uppsättningen akutsängar och rullstolar rengjordes på parkeringen utanför akutmottagningen, och kom på mig själv med att känna stor lust att gå ner och delta i arbetet. Bara få göra någon typ av nytta, vilken dröm! Vi försöker göra vad vi kan — klipper naglar, tvättar hår, vässar barnens färgpennor och gör ”ärenden” till 7/11, men nu börjar det bli väldigt ont om sysslor att sätta upp på programmet. Love och Petri har gjort någon enstaka utflykt till närliggande lekpark och monument, men energin till att utforska Trang Town finns inte riktigt där hos någon av oss.

På förmiddagen kom så äntligen ett positivt besked från receptionen — filten var återfunnen på tvätteriet och skulle komma med nästa leverans. Lycka!

Och lite senare kom faktiskt en av läkarna tillbaka. Det kändes som att hon sett vår besvikelse över att behöva stanna, för nu ville hon liksom övertyga oss om att Valters andning fortfarande var otillfredsställande, och bad oss lyssna både på hennes andning och på Valters för att jämföra. Det är såklart väldigt svårt för oss att bedöma, vi som bara ser att det i Sverige så omtalade allmäntillståndet är betydligt bättre hos Valter än hos majoriteten av de svenska förskolebarnen i januari … Att tillståndet var gott blev i alla fall även läkaren varse, när hon någon timme senare stötte ihop med Valter ute i sjukhuskorridorerna där han levde rövare tillsammans med Love. ”He doesn’t look like a patient!” föll orden då, så nu hoppas vi att bedömningen imorgon bitti blir en annan, och att vi kan få lämna sjukhuset och fortsätta vår resa. Självklart är Valters hälsa det viktigaste av allt, men nu hoppas vi att vi kan få ta hand om honom på egen hand istället, i annan miljö.

Håll tummarna för oss!

På väg med speedboat till Pakbara. Hejdå Lipe! ??
Solnedgång över öarna.
Fri tillgång till tv och en glass då och då gör de här två ganska nöjda ändå efter omständigheterna.
Alltid vid din sida, brorsan.
I Lilla Parken. ? Aldrig har jag varit så tacksam över 20 kvadratmeter gräs.
Vad ska vi hitta på för bus nu?
Vi snor en bil!

Mera ö-liv på Koh Lipe

Efter en kanonstart på Koh Lipe har vi haft ytterligare flera fantastiska dagar på denna ytterst trivsamma ö.

Vi flyttade från första boendet Noi Guesthouse inne i byn till Cabana Lipe Beach Resort, som ligger vid Sunrise Beach på östra sidan av ön, ungefär 5-10 minuters promenad från Walking Street. Vi trivdes direkt på hotellet som låg precis på stranden, men däremot inte alls med den kraftiga nordostvind som hela tiden matade på friskt från havet. På dagtid var det ganska skönt, men på kvällen gjorde blåsten att det nästan var omöjligt att äta middag på stranden, vilket vi förstås hade räknat med att kunna göra hela tiden. Det må låta som ett trivialt problem, men ett par kvällar gick det i stort sett inte att sitta på vår uteplats utan att surra fast sig i utemöblerna vilket förtog ganska mycket av myskänslan. Det är ju ändå uteplatsen/balkongen en är hänvisad till efter läggning när en reser med små barn.

Krismöte arrangerades mellan de vuxna i familjen. Vi velade fram och tillbaka om huruvida vi skulle försöka byta hotell till något på andra sidan ön, vid Pattaya Beach som ligger skyddad mot blåsten, men eftersom vi hade förbetalat på Cabana och inte kunde få tillbaka några pengar hejdade vi oss i sista stund och bestämde oss för att göra det bästa av situationen istället. Vi belönades genast av vinden som mojnade i samma sekund som vi tog beslutet att bo kvar, och följande kvällar blev magiska på Sunrise.

Stranden är av en annan karaktär än Pattaya, där all huvudsaklig action sker (transport till och från pir och båtar, immigration för resenärer från Malaysia och mer kommers överlag). På Sunrise är det i stort sett bara de som bor på den stranden som hänger kvällstid, vilket gör det lugnare och mer avslappnat (om det nu är möjligt på en ö som Koh Lipe där allt sker mañana ändå). Båttrafiken, och parkeringen av longtailbåtar, är däremot störande dagtid, men i södra änden där Cabana ligger finns det få eller inga båtar förtöjda på grund av korallrevet utanför. Och sektionen längst upp i norr, mellan Andaman Resort och Mountain Resort, är en av de mysigaste och finaste stränder jag vet med kristallklart turkost vatten och kritvit sand, kantad av stora träd i vilkas skugga barnen lekte i flera timmar. Bästa stället!

Något som var riktigt kul under veckan på Koh Lipe var att Love och även Valter började intressera sig för snorkling (dock utan snorkel). Efter en del övertalning av framför allt Valter som gärna hänger där han bottnar, lyckades vi få med oss båda killarna ut till korallrevet utanför Pattaya, och det var så kul att se dem fascineras av mängden fiskar som uppehöll sig där. Även om de fortfarande mest använder cyklopen för att dyka efter stenar och snäckor (Love) och titta på sina fötter (Valter) vädrar jag morgonluft inför framtiden!

Vi hittade också flera riktigt bra restauranger under vår vistelse på Koh Lipe. Som jag nämnt tidigare var maten betydligt dyrare än på andra ställen vi besökt i Thailand under den här resan, och dessvärre var den stundtals tyvärr också avgjort sämre. Jag förstår att det på en avlägsen ö som Lipe är svårare och dyrare att få tag i såväl råvaror som färska grönsaker, men en fried rice med frysta grönsaker (ärtor, majs och morot) för 200 THB första dagen kändes som rena rånet.

Men, det ljusnade! Vi hittade bland annat Elephant, som vi blivit tipsade om i förväg, på Walking Street, som förutom att vara en grymt trevlig restaurang och bar också serverade fantastisk mat. Efter en och en halv månad i Sydostasien var det nära att jag började gråta av glädje över att få in en rejäl sallad med både rödkål och hemgjord falafel, samtidigt som Petri mumsade i sig en grym kikärtsburgare med guacamole … Den känslan! Och på mysiga 10 Moon Restaurant, granne med oss på Sunrise, mumsade vi på annan god burgare respektive tryffelpasta samtidigt som vi såg blodmånen gå upp över korallrevet utanför. Ojämn nivå på ön alltså, men stundtals oerhört bra mat!

Koh Lipe, nu har vi lämnat dig bakom oss, något hastigare än vad vi hade tänkt oss. Du är lite svår att nå, ganska exploaterad och skitig både i hörnen och lite varstans, men ändå … Jag gillar dig mycket och hoppas att det inte tar nio år innan vi kommer tillbaka nästa gång! 

Love och Valter på Pattaya Beach, Koh Lipe.
”Jag kan hämta Valter!”
Stranden nedanför Mountain Resort på Koh Lipe.
Sunrise Beach uppe vid Mountain Resort.
Utsikt från restaurangen på Mountain Resort Koh Lipe.
Loves kommentar: ”Kolla vilken utkik!”. Vi kan bara hålla med.
Lågvatten på Sunrise Beach.
Ebb. Loves fascination var stor över båtar som hamnat på land.
Lek på Sunrise Beach.
Jaga brorsan, bästa sysselsättningen.
"Lekpark" på Koh Lipe.
Finns det bara en rutschkana (oavsett storlek …) och lite strandleksaker kan dessa två dona i timmar vid middagen.
Bild inifrån Elephant Restaurant, Koh Lipe.
Elephant Restaurant.
"No Wifi but lot's of books, games, talking and coffee!"
And toys! ?
Falafelsallad på Elephant.
Falafelsalladen jag sent ska glömma.
Love längst ner på Sunrise Beach, Koh Lipe.
Strandpromenad med Love längst ner på Sunrise Beach. Sanden! Barnet! Ljuset! ?

Petris veckorapport #6

Här kommer en rapport med kombination av storstad och strand.

Veckans djungel: KL Forest Eco Park i Kuala Lumpur. Så barmhärtigt att de sparat 10 hektar urskog mitt i city. Barnen älskade det!

Veckans fråga: Hur kan det vara så stor skillnad mellan Kuala Lumpur och Bangkok i fråga om ordning och reda samt renlighet?

Veckans stryktips: Frukostbeställningen på Cabana Resort Koh Lipe görs med hjälp av en talong. Det gäller att helgardera så att familjen blir mätt, se bild nedan.

Veckans surströmming: Durian — denna frukt som tydligen luktar så speciellt att den på vissa håll är förbjuden att äta. Kanske en bra efterrätt till surströmmingen?

Veckans x gånger y lika med z: Att dribbla med tre olika valutor på samma gång för att få en uppfattning om kostnaden i kronor. Resulterade i att jag vägrade köpa tågbiljetter till fyra personer för cirka trettio kronor totalt. Märks att hjärnan är på semester.

Veckans frukost: En intensiv jakt på morgonmål i tisdags resulterade i att hela att hela familjen satt och slevade i sig mangoglass i kombination med väldigt söt mangosmoothie. Barnen? Nöjda, men de var noga med att påpeka att detta INTE fick räknas som resdags-glassen de alltid får när vi byter ställe.

Veckans frukost del 2: Barnen hittade korvbullar som komplement till glassen medan Anna lyckades med bedriften att hitta en macka med sylt i. Ny sockerkick! (Den såg faktiskt grov och fröig ut! Reds anm.)

Veckans besvikelse: Love fick ett infall att klippa sig, och sagt och gjort så satt vi hos frisören. Valter ville självklart inte vara sämre men där sa modern ifrån, till hans stora missnöje. Guldlockarna består med andra ord.

Veckans fråga #2: Vilken är den högsta åldern då ett barn klipper sig första gången? Den yngre fyller tre år i mars …

Veckans flygplats: Kuala Lumpur AirPort (KLIA). Otroligt fräscht, med tåg som transporterar mellan terminalerna, egen djungel(!) och massor av mat-, fika- och shoppingmöjligheter.

Veckans efterlysning: Valters Lilla kanin — sågs senast på Fraser Residence i Kuala Lumpur. Hör av er till Valter ifall ni har information som kan underlätta utredningen. Dessvärre rapporteras att även kaninens barn försvunnit på Koh Lipe.

Veckans konversation: Vattnet i byggnaden i Kuala Lumpur skulle stängas av från lördag kl. 21.00 till 17.00 efterföljande dag. Jag frågade värden om det verkligen stämde. Första gången sa han: ”Förra året blev det inget, så vi får se i år”. Sen frågade jag honom igen vid ett senare tillfälle och då var han lite mer ansträngd och sa: ”Lyssna, antingen blir det av, eller så blir det inte av.” Tror ni att vattnet stängdes av? Nej. Nytt försök nästa år igen, typ.

Veckans snickerboa: Lilla badrummet i lägenheten i KL. Superhjältarna fick agera Emils trägubbar som Love täljde, med låst dörr givetvis.

Veckans kaka: Klassisk tigerkaka på Starbucks. Inte lika god som mamma Pirkkos förstås.

Veckans livet har sina goda stunder: Äntligen strandliv igen!

Veckans väckarklocka: Tuppen har ersatt böneutroparen.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Kryssa rätt — få frukost.
Durian förbjuden.
Glassfrukost …
KL Airport, komplett med djungel och allt! ?
Hyss kräver sina trägubbar.
Inte riktigt i klass med mummos tiikerikakku. ?

Koh Lipe — ett kärt återseende

Jag känner att jag sitter inne på ett avslutande inlägg om Kuala Lumpur, denna fantastiska stad som vi redan saknar, men det får bli senare! Nu kör vi all in Koh Lipe i södra Thailand, där vi gick iland för några dagar sedan.  

Efter nästan två veckors storstadsvistelse längtade vi extremt mycket efter att få sänka ner både oss själva och våra av poolklor lätt uttorkade barns hudar i havet igen. Och vilket hav sen! Vi såg det redan innan speedboaten hunnit lägga till vid den flytande piren utanför Pattaya Beach — ett mer turkost och kristallklart vatten har åtminstone jag aldrig sett någon annanstans. Inte konstigt att den här lilla avkroken nära den malaysiska gränsen lyckas dra till sig de mängder människor som ändå hittar hit, trots att ön ligger långt från vettiga och allmänna farvägar. 

”Mamma, sanden här är som mjöl!” ropade Love när chao lay-föraren lyft honom ur longtailbåten. Han hade naturligtvis helt rätt, och vi snackar inte nån fullkornsblandning här utan finaste vetemjölspaketet av dem alla. Eller möjligen potatismjöl. Eftersom vi bokat vårt guesthouse för de första nätterna så sent som från speedboaten hade ingen där hunnit uppfatta att vi skulle komma, och Love och Valter (mest Valter) hann därför prova att kasta nämnda finkorniga sand på varandra en stund (den fastnade bra i hår och ögon) medan vi väntade på vår skjuts. När den kom visade den sig bestå av en saleng utan tak men med en hel massa år på nacken, men världens trevligaste chaufför hävdade bestämt att det inte var några som helst problem att frakta fyra personer plus bagage till vårt boende. Det tycktes det heller inte vara, men Love tog oroligt på sig uppdraget att hålla i en av 15-kilosryggsäckarna så att den inte skulle ramla av.

The Noi Guesthouse ligger nästan mitt på Koh Lipe och därmed inte i direkt närhet till någon av stränderna. Dock erbjuder de gratis skjuts över hela ön till sina gäster, något vi utnyttjade flitigt under de dagar vi bodde där. Vi trivdes väldigt bra, enda nackdelen var egentligen att stället kanske inte var helt Valter-säkrat med bland annat avstängda trappor som helt enkelt hade tagits bort och uppspända rep i huvudhöjd (klädlina?) att missa när man har springtävling med brorsan. Men bortsett från det — hur trevligt som helst! 

Det är ju nåt med de där små, personliga ställena som gör att vi trivs så himla bra. När jag har suttit hemma i Sverige och bokat boenden (både för den här resan och för andra resor) har jag oftast lockats av fina hotell med standard som hemma, gärna med pool, gärna vid stranden. Sen när vi väl är på plats är det de där andra ställena som hamnar en varmast om hjärtat — jag minns till exempel radhuset vi hyrde av engelsmannen på Koh Samet och det lilla familjedrivna pensionatet vi hittade på Syros i Grekland i somras. Ofta upptäcker vi att vi inte är i så stort behov av en massa yta (även om det är skönt), och även om det är härligt att bo nära stranden finns det oftast en massa andra stränder vi vill upptäcka ändå, och då har det inte lika stor betydelse var vi bor, bara att det går att ta sig runt. Och så välkomnandet, som såklart blir ett annat när det är de som driver stället som tar emot en. Jag sparar den insikten till kommande boenden för vår sista månad på den här resan, som fortfarande är obokad. 

Hur som helst, den där första eftermiddagen på Koh Lipe hivade vi alltså in väskorna på Noi och hoppade sedan i badkläderna och tillbaka upp på taxi-salengen för att åka ner till stranden igen. Det blev en helt magisk kväll där Love och Valter om och om rullade sig i mjölsanden för att sedan bada av sig den igen, medan vi vuxna återstiftade bekantskap med de thailändska ölsorterna samtidigt som vi såg solen försvinna i horisonten. En bättre start på Lipe-vistelsen kunde vi knappast ha fått. 

Petri och jag har besökt Koh Lipe en gång tidigare, närmare bestämt för nio år sedan, när vi var unga och oförstörda och hade hela livet framför oss. 😉 Jag var lite orolig att ön skulle genomgått samma negativa förändring jag sett på bland annat Phi Phi Islands och Railay i Krabi, men vid första intrycket kändes det ändå okej. Förmodligen för att turismen var ganska långt framskriden redan förra gången vi har här och förväntningarna därmed ställdes därefter. Visst har det byggts, mycket, men stränderna är desamma som då, och det går fortfarande att hitta ställen på stranden utan särskilt många människor. Sunset Beach och området nedanför Mountain Resort på Sunrise Beach har seglat upp som två stora favoriter så här långt.

Det vi däremot är chockade över är matpriserna. Vi har hört och läst många hävda att Koh Samet är dyrt, men priserna här är nära nog det dubbla, och jämfört med Huay Yang är de snarare tredubbla. Lite motigt, hade varit skönare att börja här och jobba sig nedåt i pris, men vi tröstar oss med att öl och vatten fortfarande är billigt. 🙂

Mer uppdatering från Koh Lipe kommer, vet att bland annat en veckorapport från Petri är i antågande. (Och missa inte att följa oss på Instagram där vi är lite mer frekventa med uppdateringarna, @resamedkids heter vi där.) Hörs snart!

Love på väg till Koh Lipe med speedboat.
Åka speedboat i timmar — inte superkul men flytvästarna kom till användning till sist.
Salengtaxi tillhörande Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Inga som helst problem (observera att även P ska upp på flaket).
Solnedgång på Pattaya Beach, Koh Lipe.
Äntligen hav!
Barnen på Pattaya Beach, Koh Lipe.
Å mjöla!
Barnen på balkongen på Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Killarna älskade att stå på balkongen och spana på höns och små kycklingar nedanför. Vi älskade kanske inte tupparnas väckning riktigt lika mycket …
Utsikt från Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Mer utsikt, Noi Guesthouse, Koh Lipe.
Frukoststund på Koh Lipe.
För-frukost (för att orka vänta in att den ordinarie börjar serveras).

KL Forest Eco Park, Kuala Lumpur

Ett ställe vi verkligen gillar i Kuala Lumpur är KL Forest Eco Park eller Bukit Nanas Forest Reserve — den sista lilla biten tropisk regnskog som finns kvar i stadsområdet och en optimal förmiddagsaktivitet för den som befinner sig i Kuala Lumpur med barn.

Under vår vistelse i Kuala Lumpur besökte vi KL Forest Eco Park två gånger. Första gången visste vi inte riktigt vad vi hade att vänta oss, vi hade bara läst att det var ett mysigt utflyktsmål med barn och att det skulle finnas en så kallad canopy walk med hängbroar. I receptionen på Fraser Residence där vi bodde rekommenderade de en taxi till KL Menara Tower, och det visade sig vara en bra startpunkt. Här finns en av entréerna till parkområdet, och här börjar och slutar också rundan med hängbroarna.

Hemma gör vi ofta och gärna utflykter till naturreservat och friluftsgårdar med barnen, och det här blev en snarlik aktivitet, bara i aningen mer tropisk miljö. Love och Valter älskar naturstigar och att följa märkta spår och banor, så de var helt med på noterna från början. Vi knallade in i skogen och möttes genast av mängder av ljud från insekter och fåglar, även om de blandas upp rätt bra med de mer ordinära stadsljuden som trafiken på de trafikerade gatorna nedanför.

Efter en stund noterade vi att det prasslade ovanligt mycket i träden på ett ställe, och fick snart syn på en flock apor som närmade sig försiktigt. Vi har tidigare varit på ställen där apor tyvärr känts aggressiva och stressade, men de här kollade mest av om vi tänkte erbjuda något ätbart och fortsatte sedan med sitt. Av säkerhetsskäl sparade vi vår egen bananstund till lite senare och spanade istället in hur aporna lekte, busade och bråkade med varandra i träden. Otroligt kul att kunna göra detta lugnt och stilla tillsammans med barnen, utan att behöva trängas med stora folkmassor som bara stressar upp djuren.

Efter några hundratal meter kom vi sedan fram till de trapptorn som leder upp till områdets canopy walk (finns det något ord för det på svenska?), och plötsligt var det inget av barnen som hade några som helst problem med att orka gå i trappor. Tornen leder upp till hängbroarna som låter dig promenera i höjd med trädtopparna, en mäktig upplevelse med utsikt över både skogen och Kuala Lumpurs skyskrapor strax utanför parken/skogen.

Beroende på hur mycket en stannar och tittar på omgivningarna (vi hade flera lekstopp på ställen längs stigen som barnen tyckte var intressanta) tar det 15-30 minuter att gå hela rundan. Barnvagn är inte ett alternativ att ta med, men sträckan var absolut gåbar även för Valter, 2,5 år, även om det blev lite ”pappa bäja” då och då. Det finns ingenting att köpa i närheten, så ett tips är att ta med ordentligt med vatten till hela familjen samt gärna någon typ av snacks eller mellanmål om bensinen börjar ta slut i barnbenen. 

Första gången vi var i parken gick vi rundan med hängbroarna två gånger eftersom barnen (och vi) gillade det så mycket. Andra gången bestämde vi oss för att utforska området ytterligare, och hittade då flera stigar som gick djupare in i djungeln. De är bra uppbyggda men kanske inte så väl underhållna, på sina ställen har t ex staketet rasat ner, men funkar bra att gå på oavsett. Träden ger skugga vilket gör att det inte blir alltför varmt, men jag skulle ändå rekommendera att förlägga utflykten till förmiddagen innan solen står alltför högt.

Vi hittade även en annan uppsättning hängbroar längre in i skogen, de visade sig dock leda upp till en stängd ingång in till KL Tower, så det var bara att knalla ner igen. Inne i skogen finns också en öppen yta där camping är tillåten. Den verkade dock inte användas särskilt frekvent, och för vår del var det lagom att ta oss tillbaka till ingången och sedan ta en Grab in till KL City Walk för att äta lunch, nöjda med att ha spenderat en halvdag i skogen mitt inne i stan! ?

Snabbfakta, KL Forest Eco Park

Vad: Ett område med djungel mitt inne i Kuala Lumpur, med hängbroar och skogsstigar. 

Hitta hit: Taxi eller hop on/hop off-buss till KL Menara Tower. Ingången till parken finns precis nära KL Upside Down House, där också bussen stannar. Finns andra ingångar också, men de testade vi inte. 

För vem: Alla som gillar att gå i skogen, toppen för familjer med barn.

Pris: Gratis. 

När: Kom gärna hit tidig förmiddag för en svalare upplevelse. Vi var här både på helgen och på en vardag men upplevde ingen större skillnad på besökare, det var lugnt båda gångerna. 

Övrigt: Ta med sele till de yngsta, vagn funkar inte. Kom ihåg att ha med tillräckligt mycket vatten också eftersom det inte finns något att köpa i närheten.

Black Mountain Water Park, Hua Hin

Ett inlägg jag tänkt skriva ett tag men inte riktigt hunnit med, handlar om dygnet vi spenderade i Hua Hin, efter vi varit hos vännerna i Huay Yang över jul och nyår, med besök på vattenlandet Black Mountain Water Park.

Anledningen till att vi valde att stanna över natten i Hua Hin var främst för att vår ursprungliga plan var att ta eftermiddagståget dit från Huay Yang, för att på så sätt undvika ett par timmar i bil i den thailändska trafiken som jag har stor respekt för och gärna spenderar minimalt med tid i. Men väl på plats i Huay Yang upptäckte vi att det fanns flera taxifirmor som erbjöd bilstolar till barnen — tack för det svenskkolonin! — så vi hade egentligen kunnat bege oss direkt till Hua Hin Airport utan övernattning.

Nu visade det sig dock att Petris kollega Camilla med familj var på plats i sitt hus utanför Hua Hin just när vi skulle dit, så då valde vi att boka in oss på resorten på deras område, Mango Spa & Resort, och passa på att hälsa på dem. Vi åkte dit med en minibuss från Huay Yang Travel som jag absolut kan rekommendera för den som behöver transportera sig med barn i regionen. Vi blev varmt välkomnade med lunch och häng i skuggan hos Camilla, och under den här resan har vi flera gånger noterat hur glada barnen blir när de träffar vuxna som inte bara engagerar sig i dem och pratar med dem, utan som de dessutom kan prata med tillbaka på svenska. Uppskattat!

Mango Spa & Resort är lugnt och mysigt beläget i lantliga omgivningar, med flera pooler (hann ej nyttjas) och en lekpark (nyttjades stor del av tiden). De hade dessutom ett egentligen stängt lekrum som personalen var gulliga och öppnade för våra små telningar som sedan röjde järnet därinne och bjöd på playdoh-kalas efter middagen. Det var uppenbart att det bor många svenskar på området (de flesta i ägda lägenheter och hus), för bokhyllan i restaurangen innehöll lika många svenska böcker som ett mindre lokalt bibliotek, och vi passade båda på att förse oss med ny reselitteratur. 

I direkt närhet till hotellet fanns förutom erkänt bra golfbana (inte direkt aktuellt) också vattenparken Black Mountain Water Park som vi valde att åka till. Vi är inga storbesökare av den typen av anläggningar, men här trivdes vi riktigt bra! 

Black Mountain Water Park ligger alltså någon kvart/halvtimme utanför Hua Hin och passade framför allt vår nästan femåring ypperligt. Nu var vi här någon dag innan tropiska stormen Pabuk drog in över Thailand, så det var både lite blåsigt och mulet när vi gjorde vårt besök. Trots att temperaturen låg på stadiga 33-34 grader i luften var det ganska kallt i poolerna, och Valter (2,5 år) deklarerade efter bara ett par åk att han ville ”värma sig i handduken”. Det var bara att återlämna den (gratis) utlånade flytvästen och bege sig till duscharna med honom igen. Lyckligtvis erbjöd parken även en stor fin lekpark och hinderbana som utan problem roade Valter under den tid Love körde järnet i vattenlandet. 

Det finns nio rutschkanor i Black Mountain, varav Love åkte fem. Han hade nog kunnat åka ytterligare en, sedan lämpade sig resten för lite äldre barn. Förutom kanor fanns det också en ”lazy river” där en kan flyta omkring på strömmen i stora badringar, samt en rolig vågpool med stora härliga vågor (enligt uppgift de största poolvågorna i Thailand) som startar varje halvtimme. Vi hittade också en riktigt fin äventyrspool för lite yngre barn, typ Valter men även Love var i målgruppen, med lite mindre vattenrutschkanor och sprutande vatten, men den var ännu kallare än de stora poolerna och ratades därför helt av båda barnen. En varm och solig dag är den nog helt fantastisk!

Det finns också en flytande lekplats i sjön nedanför, med uppblåsbara klätterredskap och liknande, men det var oklart om den var öppen när vi var där och den kändes också mer anpassad för vuxna och äldre barn. 

För besöket på Black Mountain Water Park betalade vi vuxna 600 THB vardera och Love 300 THB. Valter, som var strax under gränsen på 110 cm, gick in gratis och fick på grund av längden egentligen inte åka några av de stora rutschkanorna även om vi fuskade med två turer i den snällaste. Jag förmodar att det brukar vara mer folk soligare dagar, men vi stod inte i kö en enda gång under vår fredagseftermiddag, och det var inte mycket folk någonstans i parken (vilket vi som svenskar förstås älskade). Anläggningen är luftigt och fräscht belägen med utsikt över sjön och bergen, med stora sköna ytor att röra sig på, och kommer vi tillbaka till Hua Hin framöver gör vi gärna ett nytt besök på Black Mountain.

För en gångs skull hade vi varken kamera eller telefon med, så den här bilden är lånad från Blackmountainwaterpark.com.
Lekplatsen på Mango Spa & Resort. Love tränar på armgång.
Mango Spa & Resort.
Vårt rum (längst ner).
Packat & klart för avfärd mot Malaysia. ??

Petris veckorapport #5

Här kommer en veckorapport från staden som alla verkar kalla för KL, Kuala Lumpur.

Veckans drink: Äpple eller drakfrukt. Det finns många spännande fruktdrinkar i Malaysia och barnen älskar dem.

Veckans tecken på nya (och bättre?) tider: Plastsugrören är borta på flera ställen här, istället erbjuds papperssugrör eller inget alls. ”5 minuter att använda — 500 år att bryta ner” är uppmaningen som vill få alla att tänka till.

Veckans Uber: Grab — äger Sydostasien och funkar väldigt smidigt och blir du hungrig så levererar Grab Food maten till din dörr.

Veckans service: God morning Sir, Thank you Sir osv. Närmare adlighet än det här kommer jag aldrig. Alla är otroligt hjälpsamma och det bästa av allt är att varje gång man anländer med taxi så kollar dom snabbt igenom baksätet ifall något glömts kvar. Vi pratar om killarna som jobbar på husets Concierge-service.

Veckans lekpark: KLCC:s barnpool med tillhörande lekpark som båda är fantastiska. Tål att upprepas.

Veckans ursäkta att jag finns: Att fråga tungt beväpnade vakter inne på Bank Of China ”excuse me, is this an ATM?” och därefter testa igenom familjens samlade kortbestånd, för att till slut gå därifrån — utan pengar.

Veckans produkt: Barnens konsumtion av bananer har ökat med typ 300 % senaste veckan.

Veckans barnvakt: Siri (iPhone i efternamn) — kan enkelt underhålla barnen en lång stund.

Veckans flygplansflotta: Karaktärerna från tv-serien Mästerflygarna uppradade av träklossar i husets lekrum — Jocke, Jet, Meral, Jumbo, Bibbi, m.fl. Love är skapare. Se bild nedan.

Veckans ”stoppa inte köttbullar i näsan”: Den yngre stoppade in en pommes i näsan, som inte kom ut förrän morgonen efter.

Veckans ”hur är det möjligt?”: Restaurangen i grannhuset hade inget ris när vi skulle köpa lunch häromdagen. Orsaken? De hade glömt att beställa …

Veckans väckarklocka #1: Böneutroparen i moskén mittemot, tack för att du väcker mig på ordinarie tid 05.45 varje morgon. Barnen sover bättre än någonsin medan det på andra håll efterfrågas öronproppar.

Veckans väckarklocka #2: Motorcyklarna utan ljuddämpare som kör runt utanför huset nonstop. Sängarna må vara bästa på resan hittills, men absolut inget dämpar ljudet från deras trimmade motorer.

Veckans ”livet har sina goda stunder”: Anna får äntligen tvätta i egen tvättmaskin (som finns i lägenheten). Hon har en förkärlek till att tvätta diverse plagg utomlands, troligen ärvd från svärmor.

Veckans mest tacksamma: Barnen går runt och säger thank you till random människor. Det kunde givetvis varit värre …

Veckans hjältar: Barnen, oftast så otroligt tålmodiga och duktiga.

Veckans mest oväntade nöje: Bada bastu i Malaysia. Att jag skulle bada bastu med mina barn var föga oväntat. Att premiären med båda skulle ske i Kuala Lumpur var däremot mindre väntat.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Äpple ? — sugrör i papper ??
Drakfrukt ? — sugrör i plast ??
Grab a taxi or some food.
Concierge med mottagen hämtmat — ”Your dinner has arrived, sir.”
Mästerflygarna ✈️
Du får inte stoppa pommes frites i näsan Valter!
Äntligen hemmatvättade kläder på tork!

Kuala Lumpur, vi gillar dig!

KL — jag hade faktiskt på känn att det skulle vara en stad som skulle falla oss i smaken, och det har visat sig stämma. I fem dagar har vi hängt i den malaysiska huvudstaden nu, och såväl vuxna som barn kunde inte trivas bättre!

Efter att ha varit ett flertal gånger i Thailand och inte minst spenderat den senaste månaden där, var vi alla peppade på att komma till ett nytt land, med ny mat, nytt språk och ny kultur. Lite nervigt också, eftersom Thailand verkligen är ett av mina favoritländer och därmed ganska svårt att konkurrera med i min bok. Flera gånger tidigare har vi varit på väg till både Malaysia och Vietnam, men alltid hamnat i Thailand ändå. Det går helt enkelt inte att komma ifrån att Thailand är ett himla trivsamt land att resa i (särskilt med barn!), i alla fall utanför de största turistorterna. I vårt fall har stränderna varit det avgörande. Thailand verkar klart vassast på den fronten i regionen och när en har två, i bästa fall tre, surt förvärvade semesterveckor där mitt i vintern, då känns de där stränderna jäkligt viktiga.

Men nu, när vi hängt på nämnda fantastiska thailändska stränder ett tag, var vi helt klart mottagliga och redo för någonting nytt. Redan i taxin på väg från KLIA, Kuala Lumpur International Airport, var skillnaden påtaglig. Flygplatsen ligger i Sepang, drygt en timme utanför Kuala Lumpur, vilket gav en bra möjlighet till första intryck av landet. Tåget KLIA Express tar ca 30-35 minuter till KL Sentral, men eftersom vi inte bodde i direkt närhet till centralstationen och dessutom var helt obevandrade i hur lätt/inte lätt det skulle vara att ta sig vidare därifrån till vår lägenhet valde vi första bästa alternativ, att ta en dyr förbetald kupong-taxi för alldeles för många ringgit. Hade vi haft koll på läget hade vi bokat en Grab (Asiens motsvarighet till Uber) istället och kommit undan med nästan halva priset. Men fram kom vi, och chauffören körde lugnt. Viktigast. 

Här i Kuala Lumpur känns allt fräschare, renare och mer organiserat, med hus i betydligt bättre skick längs hela sträckan in från flygplatsen. I Thailand slogs vi ofta av hur många som (sorgligt nog) tycks leva stora delar av sina liv så tätt inpå motorvägarna under enkla förhållanden, och något sådant såg vi inte till under hela infärden till Kuala Lumpur, även om det säkerligen inte är representativt för hela landet på något sätt. Landskapet kändes också väldigt annorlunda gentemot Bangkok med omnejd, som ligger närmast till hand att jämföra med. Här är det mer kuperat, och bergen runtomkring ger en fantastisk inramning till staden så fort en kommer upp på någon typ av höjd vilket en ofta gör i en stad full av skyskrapor. Kommunikationen med människor är också annorlunda. I Thailand hade vi ofta problemet att vi förstod det thailändarna sa (på engelska vill säga) men att de inte förstod vad vi menade om vi inte höll oss väldigt basic (typ ”have mango?” istället för ”do you have any mango today?”). Här är det precis tvärtom. Engelskan är betydligt mer utbredd, och alla förstår vad vi säger direkt. Problemet är bara att dialekten gör att vi inte har en aning om vad de svarar … 

Vi trivdes ju väldigt bra med att hyra lägenhet i Bangkok istället för att bo på hotell, så därför körde vi vidare på samma spår i Kuala Lumpur. Vi förfogar just nu över 104 sköna kvadratmeter på tolfte våningen, med utsikt  över staden. Vi bytte faktiskt bort ett rum som vette rakt mot Petronas Towers på grund av avsaknad av balkong, och det är vi glada för nu. Love och Valter älskar att hänga därute och leta efter bilar i olika färger samt lyssna på böneutropen från minareten några hundra meter bort. Vi vuxna gillar också balkongerna (det finns två), men frågan är om inte tvättmaskinen ligger oss ännu närmare om hjärtat. Med ett värmeindex som stadigt ligger runt 42 grader blir det en hel del mer tvätt än vid strandliv där allt som används är bikini och sarong. 

Så nu tar vi oss an stan i lagom stora bitar varje dag, och alltid med ett pitstop i KLCC Park som både vi och barnen älskar. Där finns den största lekplatsen jag sett, samt en plaskdamm modell större, komplett med vattenfall och allt. Vi spenderar också en del tid i och vid poolen i vårt hus, dock mindre än jag räknat med pga för kallt vatten enligt samtliga. Flera gånger under den här resan har vi fascinerats av hur det egentligen är möjligt att frysa när det är 34 grader i skuggan (känns som 42) och 29 grader i poolen, men tro mig, det går! Däremot hänger Love och Valter gärna i hotellets varma jacuzzi …

Vi har gått all in med sponsring av Uber-kollegan Grab och åker taxi precis överallt för att spara på killarnas (och vår …) energi till själva aktiviteterna. Hittills har vi som mest betalat motsvarande svenska 30 kronor för en resa, oftast hälften av det, och du beställer taxi direkt i telefonen precis som med Uber, så det kan inte bli så mycket smidigare.

Grab Food kör även hem middag med nästan obefintlig leveranskostnad, vilket ger oss möjlighet att välja mat i lugn och ro istället för att jaga Valter samtidigt som vi försöker kolla menyer. Enda nackdelen är plastberget som uppstår efter maten, helt fruktansvärt och faktiskt nåt som gör att jag drar mig för att beställa takeaway ibland. Jag minns när vi besökte Petris syster Saara med familj i Busan i Korea, och hur imponerad jag blev av att det kom en representant från restaurangen och hämtade upp (betydligt mer robusta) skålar och emballage för återbruk någon dag senare, sjukt bra! Önskar vi får se mer sånt i fler delar av världen snart. 

Nu kör vi KL några dagar till innan det är dags för nya äventyr, hörs snart igen! 

Klättring i KLCC Park med utsikt mot Petronas Twin Towers.
Klättring med utsikt i KLCC park.
Bästa plaskdammen! Välbehövlig både för oss och barnen, och de är vår biljett till den — vuxna utan barn tillåts ej (rimligt).
Utsikt från vår takterrass.
På matgatan Jalar Alor.
Bamsekillar i Bukit Bintang.
Kontraster i stan.

Petris veckorapport #4

Nytt år, ny veckorapport. Här kommer en som fokuserar på lugnet i svenskkolonin Huay Yang där vi som bekant spenderat senaste veckorna.

Veckans service: Killen som säljer frukt av alla dess slag och som även tankar vår Saleng. (Noterbart att det säljs bensin i varenda kommersiell lokal i denna by. Mackdöden existerar inte här.)

Veckans produkt: Bananchips/kokoschips i en jämn kamp med vegetariska vårrullar.

Veckans barnstol: En bild säger mer än tusen ord. Se nedan.

Veckans ”passa på att skratta nu barn, man vet aldrig när det blir roligt nästa gång”: Vi fick se ett dieseltåg modell äldre åka förbi när vi skulle över spåret, till barnens stora glädje.

Veckans mest underskattade nöje: Spjutkastning på stranden som väcker liv i gamla barndomsminnen.

Veckans kändis: Kjell Bergqvist (bosatt i Huay Yang delar av året), som gjorde ett klart sympatiskt intryck.

Veckans SAOL: De lampor som i folkmun kallas thailyktor och som skickas upp på nyårsafton och andra högtider, kallas numera officiellt för ”svävande lyktor”. Källa: SVT text-tv (och därmed sant såklart).

Veckans ordgåtefråga: ”Ska dom få kolla på rutan nu?”

Veckans ”dansar alltid nykter”: Valter klev rakt in i en thailändsk familjefest och levererade på dansgolvet. Belöningen blev en påse med godsaker, gissa om övriga barn i gänget blev avundsjuka …

Veckans mest pinsamma: Svenska medelålders män som envisas med att äta och framför allt dricka på restauranger i bar överkropp. Noterar också att fler och fler kvinnor numera sitter bredvid i bikini. Skärpning alla!

Veckans höjdpunkt: Vakna upp på nyårsdagen med 30 grader och strålande sol ute.

Veckans jobbigaste: Maneter.

Veckans vip-gäst: Poliskonstapeln som kom körandes med sin vespa till strandrestaurangen strax före oss. Innan vi ens fått in menyn stod en flaska whisky med tillbehör vid sidan av hans bord.

Veckans katt: Mango på Mumsa.

Veckan hjälte: Städerskan som hann stoppa vår taxi och oss från att lämna Huay Yang utan ena ryggsäcken. Tack!

Veckans ”man tager vad man haver”: Och bygger en lekplats av diverse bråte. Barnens favorit var på restaurang Umporn.

Veckans ”nöden har ingen lag” (nu med bild): Kisspaus på fyrfilig motorväg mot Hua Hin med den yngre.

Nya tag nästa vecka!

//Petri

Frukt och bensin i överflöd!
Veckans barnstol.
Veckans katt. ?
Kreativ och lite lagom farlig lekpark på Umporn.
Veckans kisspaus.

« Äldre inlägg

© 2020 Resa med kids

Tema av Anders NorenUpp ↑